Ullångers store kompositör firad på sin födelseplats

Wilhelm Peterson-Berger är Kramfors kommuns bäst bevarade musikhemlighet. Trots att en av Sveriges främsta nationalromantiska tonsättare var född i Ullånger, finns det förutom minnesstenen i födelsebyn Äskja inga spår efter honom. Nu när man firar 150 år av hans födelse finns det kanske hopp om en vändning, och att han får den uppmärksamhet som han förtjänar.

Peterson-Berger delar sitt doldisöde i Kramfors med en annan framstående svensk kompositör, nämligen Franz Berwald, som var disponent på Sandö glas bruk under tio år, och det är där många av hans mogna verk skapades.

Berwald kan ståta med att ha gett namn åt Sveriges förnämsta konsertlokal, medan i Kramfors kommun få han nöja sig med ett minnesmärke på Sandö, och dessutom en gata som inte går att hitta på kartan.

Peterson-Berger har inte ens fått minsta lilla gatstump i kommunen, inte i Ullånger heller.

Denna obegripliga oförmåga – eller om det är ovilja – att uppmärksamma sina stora kulturpersonligheter förvånar och oroar. Det verkar emellertid att den nuvarande politiska ledningen har en bättre förståelse för kulturens betydelse för kommunens utveckling, och att en förändring till det bättre kan vara på gång.

Firandet av Peterson-Bergers 150-årsjubileum kan vara en bra början och ett tacksamt avstamp för att uppmärksamma kompositören på hans födelseplats.

Jag vill gärna se hyllningskonserten i Ullångers kyrka på torsdag kväll som en inledning för den processen.

Konserten bjöd på ett fullmatat program med Nordiska blåsarkvintetten, sopranen Anna Hanning och Stephanie Wendt vid pianot.

En bred bild av Peterson-Bergers skapande presenterades. Han är ju mest känd för sina pianostycken i nationalromantisk anda, ofta till tonsatt dikt. Här hade de flesta arrangerats om för blåsinstrument, och kom inte desto mindre till sin fulla rätt.

Ändå var det en fin upplevelse att lyssna på pianosolisten Stephanie Wendt som framförde Frösöblomster, de verk Peterson-Berger är mest känd för. Stephanie har en känslighet i sitt spel som utmärker de som inte ser pianot som enbart ett slagverk.

Kvällens huvudperson var nog trots allt Anna Hanning, vars lyriska sopran med sitt djup och värme gjorde rättvisa åt Peterson-Bergers ljusare nationalromantiska syntes av folkmusik och konstmusik.

Hon räddade dessutom hans mörkare musikdramatiska verk, inte minst den Wagnerinspirerade epigonoperan Arnljot, med dess pretentiöst bombastiska dysterhet.

Wilhelm Peterson-Berger var sammansatt personlighet, ofta oresonlig och med ett häftigt humör. Allt han rörde vid blev inte till guld. Han ska uppmärksammas – inte idealiseras.