(Ba)rockmusik med Nordiska kammarensemblen

Härnösands Musiksällskap fortsatte firandet av sitt 175-årsjubileum med en barockkonsert i Rådhuset. Nordiska kammarensemblen spelade och solister var Göran Karlsson på cembalo och sopranen Helena Ek.

Cembalon är ett märkligt instrument. Ansågs länge som dyrt och komplicerat, och fick en överklasstämpel, så intill den milda grad att det ordnades cembalobål under Franska revolutionen. Nu har den fått lite av en renässans, och Göran Karlsson räknas som en av Nordens ledande cembalister.

Det är cembalons ljusa och spröda klangfärger som bidrar till barockmusikens karaktäristiska ljuduniversum.

Göran Karlsson har ett spektakulärt och teatraliskt sätt att spela, på ett sätt publikfriande i ordets bästa bemärkelse, han är mycket rörlig och arbetar med hela kroppen. Spännande att lyssna till, härligt att titta på.

Konserten inleddes med en sonat av Vivaldi, och hans fantastiskt stämningsfulla musikberättelser med ett brett register. Som alltid hos honom får blåsinstrumenten stort utrymme, just i det stycket i g-moll är det framför allt flöjten, och det blev ett tacksamt tillfälle för Patrik Wendel att briljera.

Det blev mera Vivaldi efter pausen, först med en annan sonat i g-moll, nu med fagott och Maria Hellström i huvudrollen, och sedan med en aria ur den kanske inte alltför kända operan Farnace, där Vivaldis vanligen enkla och lättillgängliga musik får en lågmält dramatisk underton, med en återhållen förtvivlan, föredömligt framförd av Helena Ek.

Hon har ett enastående djup i sin röst, den liksom sträcker ut och famnar musikens hela vokala rikedom. I en aria ur Händels opera Julius Caesar visade hon också att hon kan drilla fram höga toner med en häpnadsväckande lätthet och lika mycket charm.

Det blev också blandad musik ur barockens outtömliga skatt med en känslosamt sentimental sonat av Louis-Antoine Dornel, en aria ur Jean-Phillippe Rameaus Pygmalion, piggt och lättsamt med mycket glädje och kärlek, och ett kaxigt stycke av Georg Phillip Telemann med energiska stråkar i rasande tempo.

Nordiska kammarensemblen imponerar med sitt sätt att spela barock troget originalet men som ändå förmedlar en känsla av populärmusik, vilket ju barockmusiken var på sin tid. 1700-talets rock n ´roll!

Konserten avslutades helt stilenligt med disco, jo jo, en medley av schvungfulla dansmelodier av kompositören med det missvisande namnet Rebel (han var hovmusiker hos Ludvig XIV).

Det blev ett extranummer också. Händels fina Lascia ch'io pianga skruvade konsertens fantastiska stämning upp ytterligare ett par toner.

Operafestivalen i Härnösand inledde med en Massenet-kväll

Efter en tjuvstart med ett par föreställningar av barnoperan Lilla trollflöjten öppnade Härnösands operafestival med en konsert i Rådhuset på tisdag kväll.

I år är Rådhuset festivalens huvudarena, den har en förnämlig akustik, är lagom stor, och erbjuder en intim atmosfär, väl lämpad för fransk romantik som är årets tema för operafestivalen.

Öppningskonserten bjöd på en bred presentation av belle époques främste kompositör Jules Massenet. Denne otrolige produktive komponist har fått ett högst skiftande eftermäle, men tycks stå högt i kurs bland festivalens arrangörer. En uttalad ambition med konserten var också att lyfta fram Massenets musik, framför allt hans sånger, som är betydligt mindre kända än flera av hans operor.

Massenets eklekticism kanske drar ner hans rykte en smula, men bidrar samtidigt till en imponerande bredd i hans musikskapande. Konsertens första avdelning ägnades åt hans sånger, huvudsakligen tonsatta dikter. Det är mest naturlyrik, och musiken är därefter. Det är lättsamt men finstämt och känslosamt. Poesins vårmetaforer blir hos Massenet till bukoliska kärlekssånger med pastoral stämning.

Den andra avdelningen bjöd på några paradarior från Massenets operor, både mindre kända som L´Hérodiade och de mer berömda som Le Cid och Manon. Här visades upp kompositörens mörkare dramatiska ådra.

Oavsett stil står ändå Rösten i förgrunden under festivalen. Än en gång har arrangörerna, med Jean-Ronald LaFond i spetsen, lyckats samla ihop en eminent grupp sångare av högsta klass.

Från tisdagens konsert vill jag gärna framhäva Zachary Wilder, en lyrisk tenor med varm och djup stämma. Vidare sopranen Sophie Junker som tycktes kunna drilla fram hur höga toner som helst, och den nyanserade mezzosopranen Emilie Renard. Chelsea Feltman och Erik Enqvist bjöd på en bedårande charmig duett fylld av sångglädje.

Mutsumi Motekis virtuosa pianoackompanjemang var pricken över konsertens redan fantastiska i.

Det väntar mycket örongodis under operafestivalens digra program fram till den 20.