Idag är det årsdagen av bildandet av Bund - Algemeyner Yidisher Arbeter Bund.
I sitt monumentalverk om Förintelsen ”Tredje riket och judarna” nämner Saul Friedländer det som det mest orealistiska och verklighetsfrämmande judiska partiet i mellankrigstidens Central- och Östeuropa. Det är ett omdöme som inte bara är orättvist och en smula anakronistiskt utan direkt felaktigt. Bund, eller Algemeyner Yidisher Arbeter Bund (Allmänna judiska Arbetarförbundet) som det heter på originalspråket jiddisch, var fast förankrat i sin tids socioekonomiska och politiska verklighet, och med ett spännande program som inte saknar aktualitet i vår egen samtid.
Partiet bildades 1897 i Vilnius, och blev en del av den framväxande arbetarrörelsen i det ryska imperiet. Att det socialdemokratiska partiet kom att heta ”Rysslands” och inte ”Ryska”, kan förmodligen till en del tillskrivas Bunds inflytande.
Bund deltog aktivt i revolutionen 1905, och de händelserna la också grunden till en heroisk historieskrivning som i hög grad präglade partiets självbild. Från 1912 var Bund en autonom del av mensjevikpartiet. Självklart var partiet också medlem i Andra internationalen. Efter oktoberrevolutionen trängdes Bund successivt undan, för att slutligen helt uppslukas av bolsjevikerna. 1921 upplöstes partiet i Ryssland.
Men Bund fortsatte att existera i det pånyttfödda Polen efter 1918, och lämnade här ett bestående avtryck i historien.
Partiets historia i Ryssland är väldokumenterad och flitigt skildrad. Bunds öden i Polen under mellankrigstiden är däremot inte alls lika väl genomlysta. Till en del kan det förklaras med dålig tillgång till källor, bland annat har Bunds centrala partiarkiv förstörts under den nazistiska ockupationen.
En ännu viktigare anledning är emellertid ideologiska skygglappar gentemot Bund, både i det kommunistiska Polen och i Israel, där partiets starka antisionism har varit föga uppskattad.
Men nu finns det på polska en gedigen monografi om Bunds historia i Polen. Det är Gertrud Pickhans ”Mot strömmen. Allmänna judiska Arbetarförbundet Bund i Polen under åren 1918–1939” (Pod Prąd. Powszechny Żydowski Związek Robotniczy Bund w Polsce w latach 1918–1939; Wydawnictwo Neriton, 2017).
Bund verkade i Ryssland som en del av en riksomfattande socialdemokrati, i ett land med en mycket stor mångfald av nationaliteter, kulturer, språk och religioner. Bunds mål var ett demokratiskt, socialistiskt Ryssland, som respekterade allas nationella och kulturella rättigheter. Däremot ställde de sig kallsinniga till de polska socialisternas självständighetssträvanden.
Den återuppståndna polska staten erbjöd en helt annan politisk verklighet, och Bund misstroddes ända från början av sina naturliga allierade i det stora polska socialistpartiet PPS, som rutinmässigt anklagade Bund för otillräcklig patriotism.
Bund å sin sida misstänkte PPS för latent antisemitism, en misstanke som lite då och då visade sig inte vara totalt grundlös. Särskilt under 20-talet under de första åren av självständigheten är kontakterna mycket spända, framför allt centralt på riksnivå, medan 30-talet innebär ett närmande, främst till PPS:s vänsterflygel, inte minst inför hotet från den polska statens allt mer auktoritära karaktär, med en tydlig högervridning av politiken. Och givetvis en rabiat antisemitism.
1929 beslutar Bund dessutom att bli medlem i Socialistinternationalen. Tidigare hade man avböjt medlemskap i det kommunistiska, Moskvakontrollerade, Komintern.
Relationen till det lilla, mestadels illegala, polska kommunistpartiet KPP är också mycket riktigt spänt och direkt fientligt, med ständigt återkommande öppna konfrontationer. När Bund grundar sin milis, är det till en början som en försvarsstyrka mot kommunistiska bråkmakare och huliganer.
Den välorganiserade milisens främsta syfte blev dock att agera i samband med pogromer, som blev allt vanligare under 30-talet, också med dödsoffer, som strejkvakter, och som skydd vid demonstrationer och massmöten.
Även om Bund är starkt Sovjetkritiskt och samarbetar med socialdemokratiska partier ser man sig inte som reformistiskt. Visserligen arbetar man parlamentariskt, och har en hel del framgångar på lokal och kommunal nivå, främst i storstäder i centrala Polen som med sina industrier är militanta vänsterfästen.
Bund är ett socialistiskt arbetarparti, och mycket av dess styrka hämtas från det mycket nära samarbetet med judiska fackföreningar (som i sin tur är en integrerad del av den polska fackföreningsrörelsen).
Partiets bas utgjordes av arbetare, men Bund var inte ett strikt klassparti. Det berodde på att det fanns få judiska arbetare inom den tunga industrin, de flesta arbetade inom konsumtionsindustrin, vilket var naturligt för folk som tidigare hade ägnat sig åt hantverk, och gränserna inom den judiska befolkningen mellan arbetare, hantverkare och anställda inom hemindustrin var högst flytande.
Den ekonomiska depressionen i världen pauperiserade stora delar av medelklassen och många intellektuella inom fria yrken, vilket drabbade den judiska befolkningen särskilt svårt, och det var därför naturligt för Bund att söka stöd bland dessa grupper.
Dessutom förekom en långt gången diskriminering mot judar. Den var systematisk inom offentlig sektor och statligt ägda företag, det var mer fragmentarisk bland privata företagare, också judiska, som ofta föredrog etniska polacker som arbetare, de var oftast nyinflyttade i städerna från landsbygden, och mindre benägna att strejka eller ens gå med i facket.
Bund blev den främsta organisationen, i konkurrens med vänstersionister, som försvarade den judiska arbetande befolkningens intressen på bred front.
Men Bund drevs också av ett positivt program, ett hägrande mål om en bättre morgondag. Här lämnade Bund sitt viktigaste teoretiska bidrag, som samtidigt gav partiet dess historiska särprägel.
Det var programmet för nationell och kulturell autonomi. Idén var inte helt och hållet originell, den gick tillbaka på vissa tankegångar hos den tyske marxisten Karl Kautsky, och utarbetades mer fullständigt av de så kallade austromarxisterna.
Det är knappast förvånande med ett sådant program i det mångnationella habsburgska väldet, inte heller att det också kunde slå rot i det än mer multietniska ryska imperiet. Tanken att rättigheter tillkommer folkgrupper inte utifrån territorium utan språklig och kulturell gemenskap var som klippt och skuren för de judiska socialisterna.
Den självklara utgångspunkten för denna gemenskap för en sekulär, antielitistisk, folklig kultur var jiddisch, de breda massornas språk, som talades av minst 80 procent av de polska judarna. Bund utarbetade ett helt program för nationell och kulturell autonomi.
Minoriteter ska ha rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, det ska finnas offentligt finansierad utbildningsväsen på de nationella språken, om möjligt på alla nivåer, stöd åt media på minoritetsspråk, det ska med andra ord vara möjligt för varje medborgare att fullt ut kunna leva och förverkliga sig inom sin egen kultur- och språksfär.
Bund levde som de lärde, och byggde upp ett judiskt, socialistiskt mikrouniversum. Tillsammans med ett kvinnoförbund och ungdomsförbundet ”Cukunft” (Framtid) ger man ut en mångfald av tidningar (också en daglig) och tidskrifter, spelar in propagandafilm, driver skolor på samtliga nivåer, en omfattande studieverksamhet med kvällskurser, yrkesutbildningar, föreläsningar och föredrag.
Man driver bibliotek, ordnar utflykter och kultur- och utbildningsresor, sommarkolonier, och till och med ett sanatorium för barn.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att Bund la stor vikt vid att judiska arbetare skulle förkovra sig i polska språket, tillgodogöra sig polsk kultur och etablera goda kontakter med sina polska klassbröder (och systrar).
Bunds politik syftar inte till isolering, tvärtom, kravet på kulturpolitik för olikhet kombineras med krav på politik för jämlikhet. Man bejakar och erkänner att vara annorlunda, men ser inte det som att hinder för tillhörighet. Det är av godo att vara både-och, dubbla lojaliteter är inte ett hot, utan tvärtom berikande.
Bund i Polen gick under i Förintelsens fasor (även om partiet formellt existerade fram till 1948), lejonparten av dess medlemmar mördades av nazisterna. Två av partiets ledare Wiktor Alter och Henryk Erlich föll offer för Stalins terror i sovjetiska fängelser. Szmul Zygelbojm, som var Bunds representant i den polska exilregeringen i London, begick självmord i protest inför världens tystnad och likgiltighet för den judiska tragedin.
Kvar är ett vackert arv i form av ett politiskt program som förenar jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt och tillmötesgående för olikhet och särart.
Tidigare publicerad i Dixikon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar