En av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna

 

Idag är det Pelés födelsedag. Dagen till ära en hyllning till fotbollen.

Fotbollen – vilken historia
Eduardo Galeano
Övers: Jens Nordenhök
Lindelöws Bokförlag, 2012

Eduardo Galeano är en uppburen uruguayansk författare och publicist, i Sverige mest känd för ”Latinamerikas öppna ådror”. Som alla uruguayare, och åtskilliga intellektuella, drömde han om att bli fotbollsstjärna, men som för de flesta blev det just ingenting av de drömmarna. Istället får han nöja sig med att hylla det stora spelet genom att göra det som författare är bäst på, nämligen skriva böcker.

Hans ”Fotbollen – vilken historia” är en kärleksförklaring, och det i ordets rätta bemärkelse. Fotbollen är för Galeano som en kvinna, som han uppvaktar och gärna vill lägra. Sexuella anspelningar och metaforer duggar tätt, och det är mycket poetiskt och vackert, och sensuellt, men man undrar hur mycket utrymme lämnas det här för damfotbollen. Spelet är alltid en hon, och får inte ens vara hen.

Också kärleken har sina skuggor. För Galeano är det alldeles självklart att fotboll och politik alltid har hört nära samman, och han betraktar inte det som något vare sig positivt eller negativt, utan enbart ett faktum. Att det sedan kan ha negativa – och någon gång ibland också positiva – konsekvenser är en annan historia.

Fotbollen är samhällets spegel, och dras med samma problem som omvärlden i övrigt. Det är inte fotbollen som är upphovet till våldet i samhället, och för den som tror att det var bättre förr, berättar Galeano om supporterkravaller i Rom 512 vår tideräkning, som pågick i flera dagar och krävde tusentals offer.

Rasismen är ett annat ständigt problem, men ingalunda unik för fotbollen, och det finns en klar vilja från både de nationella förbunden och klubbarnas sida att stävja denna avskyvärda farsot.

Det stora problemet är emellertid kommersialiseringen, med vittgående konsekvenser för både spelet och enskilda spelare. Här är vänstermannen Galeano i sitt esse. Han spyr galla över marknadskrafterna som har tagit över den ädla leken och förvandlat den till en hänsynslös vinstdrivande industri, där spelarna är slavar underkastade den skoningslösa framgångsideologin, där allt som räknas är segrar, och som leder till att lönsamhet ersätter skönhet, och istället för lust styrs spelet av plikt.

Knappast någon skulle förneka de negativa följder som de stora pengarna har fört med sig för fotbollens del, med FIFA:s skumraskaffärer, uppgjorda matcher här och var, tevens diktatoriska makt över matchscheman, överexploateringen av spelare, med mera. Men att det skulle förvandla fotbollen till ett tråkigt, målsnålt, försvarsbetonat muskelspektakel som Galeano påstår stämmer helt enkelt inte.

Jag har följt fotboll i över 40 år, sett elva VM-turneringar, och kan konstatera att utvecklingen går snarare i vågor. 1962 förutspådde man fotbollen snara död, vilket till stor del bekräftades 1966, men turneringen 1970 visade upp ett briljant spel med många mål, vilket sedan fortsatte 1974 och 1978. Och sedan blev det tråkigt igen, och så vände det…

Jag har också svårt för Galeanos nostalgiska och fullständigt ensidiga hyllning av de enskilda individuella stjärnorna, i motsättning till lagspelet och de olika spelsystemen, lite otippat för att komma från en vänsterintellektuell. Visst tillhör en dribbling av Maradona, en nick av Pelé, eller en räddning av Gordon Banks, de oförglömliga ögonblicken, men fotboll är faktiskt en lagsport, och den är som bäst när den spelas av stora individuella stjärnor som uppträder som ett lag.

Den bästa fotboll jag någonsin har sett spelades av Brasiliens landslag som vann VM 1970. Det var ett lag av glänsande individualister, lysande stjärnor som Pelé, Jair, Carlos Alberto, utan några svaga punkter (utom målvakten), som spelade som en veritabel lagmaskin, mer än någonsin Tyskland har kommit i närheten av.

Brasilien 1986 hade kanske lika många stjärnor, men var inte på långa vägar samma lagenhet. Och tänk bara på Argentinas patetiska insats i senaste VM-turneringen.

Galeanos bok tillför just inte mycket nytt, men den är en hyllning av ett älskat spel, vilket gör den till en obligatorisk läsning för alla fotbollsentusiaster.