Från briljant trumvirvel till suddigt foto

 

Idag fyller Günter Grass år. Det är bara att säga grattis. Ingen personifierar som han det tyska 1900-talets moraliska dilemman och historiska uppgörelser - eller brist på desamma. I sina bästa stunder en lysande författare, i sina sämsta...

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den lilla skaran som på gamla dar störtdyker i alla avseende, konstnärligt, intellektuellt, moraliskt.

Det blir allt mer uppenbart att Günter Grass tillhör den sistnämnda kategorin. Efter att hans litterära karriär inleddes med en absolut höjdpunkt i form av romanen ”Blecktrumman”, har det gått upp och ner. Sedan kom avslöjandet att han hade ljugit om sin tjänstgöring i Waffen-SS.

Och i september 2011 har Grass i en intervju jämfört Förintelsen med behandlingen av tyska krigsfångar, där han bland annat gör det bisarra påståendet att sex miljoner tyskar ”mördades” i sovjetiska läger.

Grass fick svar på tal, inte minst i Tyskland

Det senaste litterära beviset på Grass förfall är hans självbiografiska bottennapp ”Lådan”.

Lådan
Günter Grass
Övers: Lars W. Freij
Bonniers, 2011

När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska ”När man skalar lök”. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.

Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av ”Blecktrumman”. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.

Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.

Allt annat svamlas bort.

Nationalekonom med sinne för humor

 

Nyligen har ekonomipriset till Alfred Nobels minne delats ut. Jag brukar inte skriva om det i vanliga fall, det vore som att ta ställning till en tävling i alkemi, men i år sammanfaller utdelningen av detta udda "Nobelpris" i tiden med årsdagen av Kenneth Galbraiths födelsedag. 

En ren tillfällighet naturligtvis, men visst ser det ändå ut som en tanke.

Galbraith var en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytelserik under åtminstone två presidenter – Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars.

Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: ”Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?” . ”Det är enkelt”, svarade Galbraith, ”alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget”.

Han påstås vara den som myntade uttrycket ” Then the shit hit the fan”, och kunde säga saker som “Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel.”

Uppror i dödsfabriker

 

Idag är det årsdagen av upproret i Sobibór.

Det är Auschwitz som står som symbol för Förintelsen. Och visst var det ett väldigt fängelsekomplex där över en miljon människor dödades, de flesta judar. Men de riktiga dödsfabrikerna var de tre förintelselägren i Treblinka, Sobibor och Belzec.

Här bedrevs en veritabel dödsindustri, transport efter transport anlände dag och natt från Europas alla getton för judar, människorna som kom fram levande i boskapsvagnarna dödades direkt efter ankomst.

Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, de bevakades av en liten vaktstyrka. 

Effektiviteten var fullständigt förödande. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor. Det var här som judar som Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som var i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.

I Jean-François Steiners kontroversiella bok ”Treblinka” skildras hur den tekniskt ansvarige nazisten i Treblinka hela tiden strävar efter att öka effektiviteten i dödandet. Skenbart omedveten om vad det egentligen handlar om firar han ständigt nya triumfer när rekord slås efter rekord och antalet döda når nya oanade höjder.

Det är en fasansfull skildring av det ultimata barbariet, men kanske också en oroväckande bild av det moderna industrisamhällets blinda effektivitetsjakt och dess bristande förmåga till insikt om vad man gör och varför.

Förintelselägrens Arbeitsjuden var väl medvetna om vilket öde som väntade dem. Från början av rotationen av arbetsfångar stor, behandlingen var brutal, och de avrättades ständigt och ersattes med nya fångar. Det ledde dock till dålig arbetsmoral och desperata motståndshandlingar, bland annat dödades en SS-man med kniv av en förtvivlad fånge.

Rotationen blev påtagligt mindre och villkoren förbättrades avsevärt. Men fångarna visste att det inte ändrade deras situation i grunden. Man insåg att transporterna snart skulle upphöra, det skulle inte finnas några fler judar att mörda, att då skulle deras öde vara beseglat.

Det sipprade också in uppmuntrande nyheter om tyska motgångar på östfronten och i Afrika. Informationen som snappades upp om upproret i Warszawas getto i april 1943 blev en sporre för den motståndsorganisation som hade bildats i Treblinka.

Organisationen planerar att döda så många som möjligt ur vaktstyrkan, spränga gaskamrarna och sedan fly. Den andra augusti slår man till. Aktionen är visserligen noga förberedd men på grund av att man tvingas ta till vapen tidigare än planerat slår det mesta slint.

Man lyckas inte förstöra gaskamrarna, inte heller att likvidera vaktstyrkan. Fångarna tar till flykten, de blir kraftigt beskjutna, det uppstår en häftig eldstrid, och många stupar.

Av de omkring 840 judiska fångar som finns i lägret blir några hundra dödade under striden, och fyra hundra lyckas fly. Ett 70-tal överlever kriget. Den siste överlevande är Samuel Willenberg som avlider i februari 2016.

Den 14 oktober bröt ett uppror ut i Sobibór. 600 fångar ur Sonderkommando försökte fly förintelselägret, 300 lyckades, 58 av dem överlevde. 

Världens största operakompositör

 

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet.

Giuseppe Verdi föddes den 10 oktober 1813. Han räknas jämte Puccini och Wagner som en av världens främsta operakompositörer. En del, framför allt i Italien, skulle säkerligen hävda att han är den utan konkurrens störste.

Hans ställning i Italien har jämförts med Shakespeares i England. Det är ingen dålig jämförelse, det finns mycket som förenar de två. Dels har Verdi tydligt inspirerats av den store engelsmannen, och skrivit flera operor med utgångspunkt i hans pjäser: Macbeth, Falstaff, Othello. Dels delar de båda ett folkligt anslag i sina verk. Det är först i vår stelt känslokalla tid som deras folklighet har intellektualiserats bort. Inte minst Verdi har fått smällar på fingrarna av musikkritiker för sina alltför enkla melodier, brist på djup, och otillräcklig musikalisk skolning.

Sant är att Verdi inte kom in på musikkonservatoriet i Milano, men det säger nog mer om konservatoriets rigiditet än Verdis talang.

Gemene man – och kvinna – har däremot alltid älskat Verdis musik. Många är vi som har brölat La donna é mobile ur Rigoletto i duschen. Vem har inte någon gång nynnat Va, pensiero från genombrottsoperan Nabucco, en sång som öppnar nya musikaliska och själsliga dimensioner.

Inte minst i Italien är Verdis musik djupt älskad och det tillhör allmänbildningen att känna till Ferrandos aria och Zigenarkören (något för Skånepolisen?) ur Trubaduren, Addio del passato från La Traviata och Triumfkören ur Aida. För att nämna några.

Det är intressant att notera att Bertoluccis monumentalfilm ”1900” inte börjar enligt den kronologiska logiken vid sekelskiftet utan med Verdis död den 27 januari 1901.

Verdi ville med sina operor bilda en genuin italiensk romantiktradition, i medveten opposition till fransk grand opera och så småningom framför allt Wagner.

Verdi kände starkt för befrielsekampen från habsburgska väldet och Italiens enande. Under några år var han till och med parlamentsledamot, dock enligt egen uppgift inte alltför aktiv. Flera av hans operor, som Nabucco, Don Carlos och Macbeth uppfattades av sin samtid som hyllningar till frihetskampen.

Maskeradbalen, som handlar om attentatet mot Gustav III, ändrades av censuren till ett mord på en anonym guvernör.

Aida uppfattades under 20- och 30-talen som ett antifascistiskt verk.

Det är möjligt att det rör sig om övertolkningar.

Men kvar finns ofrånkomligen odödlig musik som på ett genialt sätt förenar melodiös lätthet med sublima djup till en unik enhet.

Nobelpristagare från landet som icke är

 

Den 9 oktober är ett av dessa märkliga datum: 1906 föddes Leopold Senghor, 1940 John Lennon, 1967 dödades Che Guevara, 2004 dog Jacques Derrida, och sist men inte minst föddes denna dag 1892 Ivo Andric.

Han är Nobelpristagaren från landet som inte längre finns, och förtjänar ett par ords uppmärksamhet.

1961 tilldelas Nobelpriset i litteratur Ivo Andric, den ende jugoslaven hittills. Motiveringen löd: ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”. Mest känd är Andrics roman ”Bron över Drina”.

Själva bron finns ju där, den anses dessutom som den osmanska monumentalarkitekturens och civila ingenjörskonstens höjdpunkt. Men den kan också ses symboliskt. Romanen är en färgsprakande väv som på ett mustigt och pulserande sätt beskriver folklivet i Bosnien under det ottomanska riket, och senare i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. 

Den är ett förnämligt uttryck för den smältdegel av Bosniens alla nationaliteter, deras kulturer, likheter, skillnader, samvaro och konflikter, och som i våra dagar har förvandlats till en häxkittel av brodermord. ”Bron över Drina” är en nyckel för att förstå Bosnien av igår och av idag.

Ivo Andrics ställning i hans hemland (hemländer) är paradoxal och motsägelsefull. Alla, det vill säga bosnierna, kroaterna och serberna, gör anspråk på honom, han var trots allt en stor författare, född i Bosnien, som han skrev mest om, av kroatiska katolska föräldrar, bodde större delen av sitt liv i Serbien (alltså den serbiska delen av Jugoslavien), och skrev på den serbiska varianten av serbokroatiska.

Samtidigt tar alla häftigt och bestämt avstånd av hans starka övertygelse om och strävan efter sydslavisk – jugoslavisk! – enighet. Ivo Andric är utan tvekan en författare för vår tid.

Mot strömmen - gemenskap i olikhet

 

Idag är det årsdagen av bildandet av Bund - Algemeyner Yidisher Arbeter Bund.

I sitt monumentalverk om Förintelsen ”Tredje riket och judarna” nämner Saul Friedländer det som det mest orealistiska och verklighetsfrämmande judiska partiet i mellankrigstidens Central- och Östeuropa. Det är ett omdöme som inte bara är orättvist och en smula anakronistiskt utan direkt felaktigt. Bund, eller Algemeyner Yidisher Arbeter Bund (Allmänna judiska Arbetarförbundet) som det heter på originalspråket jiddisch, var fast förankrat i sin tids socioekonomiska och politiska verklighet, och med ett spännande program som inte saknar aktualitet i vår egen samtid.

Partiet bildades 1897 i Vilnius, och blev en del av den framväxande arbetarrörelsen i det ryska imperiet. Att det socialdemokratiska partiet kom att heta ”Rysslands” och inte ”Ryska”, kan förmodligen till en del tillskrivas Bunds inflytande.

Bund deltog aktivt i revolutionen 1905, och de händelserna la också grunden till en heroisk historieskrivning som i hög grad präglade partiets självbild. Från 1912 var Bund en autonom del av mensjevikpartiet. Självklart var partiet också medlem i Andra internationalen. Efter oktoberrevolutionen trängdes Bund successivt undan, för att slutligen helt uppslukas av bolsjevikerna. 1921 upplöstes partiet i Ryssland.

Men Bund fortsatte att existera i det pånyttfödda Polen efter 1918, och lämnade här ett bestående avtryck i historien.

Partiets historia i Ryssland är väldokumenterad och flitigt skildrad. Bunds öden i Polen under mellankrigstiden är däremot inte alls lika väl genomlysta. Till en del kan det förklaras med dålig tillgång till källor, bland annat har Bunds centrala partiarkiv förstörts under den nazistiska ockupationen.

En ännu viktigare anledning är emellertid ideologiska skygglappar gentemot Bund, både i det kommunistiska Polen och i Israel, där partiets starka antisionism har varit föga uppskattad.

Men nu finns det på polska en gedigen monografi om Bunds historia i Polen. Det är Gertrud Pickhans ”Mot strömmen. Allmänna judiska Arbetarförbundet Bund i Polen under åren 1918–1939” (Pod Prąd. Powszechny Żydowski Związek Robotniczy Bund w Polsce w latach 1918–1939; Wydawnictwo Neriton, 2017).

Bund verkade i Ryssland som en del av en riksomfattande socialdemokrati, i ett land med en mycket stor mångfald av nationaliteter, kulturer, språk och religioner. Bunds mål var ett demokratiskt, socialistiskt Ryssland, som respekterade allas nationella och kulturella rättigheter. Däremot ställde de sig kallsinniga till de polska socialisternas självständighetssträvanden.

Den återuppståndna polska staten erbjöd en helt annan politisk verklighet, och Bund misstroddes ända från början av sina naturliga allierade i det stora polska socialistpartiet PPS, som rutinmässigt anklagade Bund för otillräcklig patriotism.

Bund å sin sida misstänkte PPS för latent antisemitism, en misstanke som lite då och då visade sig inte vara totalt grundlös. Särskilt under 20-talet under de första åren av självständigheten är kontakterna mycket spända, framför allt centralt på riksnivå, medan 30-talet innebär ett närmande, främst till PPS:s vänsterflygel, inte minst inför hotet från den polska statens allt mer auktoritära karaktär, med en tydlig högervridning av politiken. Och givetvis en rabiat antisemitism.

1929 beslutar Bund dessutom att bli medlem i Socialistinternationalen. Tidigare hade man avböjt medlemskap i det kommunistiska, Moskvakontrollerade, Komintern.

Relationen till det lilla, mestadels illegala, polska kommunistpartiet KPP är också mycket riktigt spänt och direkt fientligt, med ständigt återkommande öppna konfrontationer. När Bund grundar sin milis, är det till en början som en försvarsstyrka mot kommunistiska bråkmakare och huliganer.

Den välorganiserade milisens främsta syfte blev dock att agera i samband med pogromer, som blev allt vanligare under 30-talet, också med dödsoffer, som strejkvakter, och som skydd vid demonstrationer och massmöten.

Även om Bund är starkt Sovjetkritiskt och samarbetar med socialdemokratiska partier ser man sig inte som reformistiskt. Visserligen arbetar man parlamentariskt, och har en hel del framgångar på lokal och kommunal nivå, främst i storstäder i centrala Polen som med sina industrier är militanta vänsterfästen.

Bund är ett socialistiskt arbetarparti, och mycket av dess styrka hämtas från det mycket nära samarbetet med judiska fackföreningar (som i sin tur är en integrerad del av den polska fackföreningsrörelsen).

Partiets bas utgjordes av arbetare, men Bund var inte ett strikt klassparti. Det berodde på att det fanns få judiska arbetare inom den tunga industrin, de flesta arbetade inom konsumtionsindustrin, vilket var naturligt för folk som tidigare hade ägnat sig åt hantverk, och gränserna inom den judiska befolkningen mellan arbetare, hantverkare och anställda inom hemindustrin var högst flytande.

Den ekonomiska depressionen i världen pauperiserade stora delar av medelklassen och många intellektuella inom fria yrken, vilket drabbade den judiska befolkningen särskilt svårt, och det var därför naturligt för Bund att söka stöd bland dessa grupper.

Dessutom förekom en långt gången diskriminering mot judar. Den var systematisk inom offentlig sektor och statligt ägda företag, det var mer fragmentarisk bland privata företagare, också judiska, som ofta föredrog etniska polacker som arbetare, de var oftast nyinflyttade i städerna från landsbygden, och mindre benägna att strejka eller ens gå med i facket.

Bund blev den främsta organisationen, i konkurrens med vänstersionister, som försvarade den judiska arbetande befolkningens intressen på bred front.

Men Bund drevs också av ett positivt program, ett hägrande mål om en bättre morgondag. Här lämnade Bund sitt viktigaste teoretiska bidrag, som samtidigt gav partiet dess historiska särprägel.

Det var programmet för nationell och kulturell autonomi. Idén var inte helt och hållet originell, den gick tillbaka på vissa tankegångar hos den tyske marxisten Karl Kautsky, och utarbetades mer fullständigt av de så kallade austromarxisterna.

Det är knappast förvånande med ett sådant program i det mångnationella habsburgska väldet, inte heller att det också kunde slå rot i det än mer multietniska ryska imperiet. Tanken att rättigheter tillkommer folkgrupper inte utifrån territorium utan språklig och kulturell gemenskap var som klippt och skuren för de judiska socialisterna.

Den självklara utgångspunkten för denna gemenskap för en sekulär, antielitistisk, folklig kultur var jiddisch, de breda massornas språk, som talades av minst 80 procent av de polska judarna. Bund utarbetade ett helt program för nationell och kulturell autonomi.

Minoriteter ska ha rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, det ska finnas offentligt finansierad utbildningsväsen på de nationella språken, om möjligt på alla nivåer, stöd åt media på minoritetsspråk, det ska med andra ord vara möjligt för varje medborgare att fullt ut kunna leva och förverkliga sig inom sin egen kultur- och språksfär.

Bund levde som de lärde, och byggde upp ett judiskt, socialistiskt mikrouniversum. Tillsammans med ett kvinnoförbund och ungdomsförbundet ”Cukunft” (Framtid) ger man ut en mångfald av tidningar (också en daglig) och tidskrifter, spelar in propagandafilm, driver skolor på samtliga nivåer, en omfattande studieverksamhet med kvällskurser, yrkesutbildningar, föreläsningar och föredrag.

Man driver bibliotek, ordnar utflykter och kultur- och utbildningsresor, sommarkolonier, och till och med ett sanatorium för barn.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att Bund la stor vikt vid att judiska arbetare skulle förkovra sig i polska språket, tillgodogöra sig polsk kultur och etablera goda kontakter med sina polska klassbröder (och systrar).

Bunds politik syftar inte till isolering, tvärtom, kravet på kulturpolitik för olikhet kombineras med krav på politik för jämlikhet. Man bejakar och erkänner att vara annorlunda, men ser inte det som att hinder för tillhörighet. Det är av godo att vara både-och, dubbla lojaliteter är inte ett hot, utan tvärtom berikande.

Bund i Polen gick under i Förintelsens fasor (även om partiet formellt existerade fram till 1948), lejonparten av dess medlemmar mördades av nazisterna. Två av partiets ledare Wiktor Alter och Henryk Erlich föll offer för Stalins terror i sovjetiska fängelser. Szmul Zygelbojm, som var Bunds representant i den polska exilregeringen i London, begick självmord i protest inför världens tystnad och likgiltighet för den judiska tragedin.

Kvar är ett vackert arv i form av ett politiskt program som förenar jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt och tillmötesgående för olikhet och särart.

Tidigare publicerad i Dixikon

Lasse Lucidor, den olycklige

 

Idag är det Lasse Lucidors födelsedag. Han var en egensinnig poet och visdiktare, sin tids Cornelis Vreeswijk. Han föddes 6 oktober 1638, och efter ett kort och stormigt liv dödades han 1674  i en duell blott 35 år gammal.
Hans baneman var för övrigt löjtnant Arvid Christian Storm, anfader till Edvard Munch.

Lucidors kanske mest kända visa är "Skulle jag sörja då vore jag tokot", här i sin helhet dagen till ära:

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fast än det ginge mig aldrig så slätt.

Lyckan min kan fulla synas gå krokot;

vakta på tiden, hon lär full gå rätt.

All världen älskar ju vad som är brokot,

mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,

allt, vad begynsel har, ändas en gång;

druckin man haver ej allestäds hickan,

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn` trotsa skyn,vem kan kullhugga

samma, när yxen ens har inte skaft?

Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;

mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,

intill jag ser, ho som vinner för mej

Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,

tröttar du honom, förtreter han dej;

Fast om en måste förföljelse lida,

modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,

Lasse räds varken hat, avund ell` tvång.

Ingen tårs göra mer än han kan svara,

rätt måst (trots orätten) hava sin gång.

Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;

vadan hon kom i går , går hon i dag.

Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,

att I, olycklig, är lustig som jag.

Svensk mästare i reportage

 

Idag är det Stig Dagermans födelsedag. För några år sedan kom hans reportagebok "Tysk höst" ut i nyutgåva.

Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning.

Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.

Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt om misären och nöden, bitterheten bland de besegrade och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.

Det börjar med att Dagerman åker tåg genom Tyskland, och märker till sin stora förvåning att ingen av hans tyska medresenärer tittar ut genom fönstret. Det är som om det förödda ruinlandskapet utanför inte existerade. Tystnad och förträngning präglar tyskarnas beteende i många år under efterkrigstiden.

Men framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Även om Birger Normans ”Ådalen 31” är nästan lika bra.

Ett folkligt helgon

 

Idag firas Franciskus av Assisis helgondag. Den har firats sedan 1228. Jag är inte mycket för helgon annars, men just Franciskus är lite av en favorit. En blid Korczakfigur, djurvän och naturälskare, som hyllade enkelheten och fattigdomen.

Egentligen stred det mesta som Franciskus stod för mot katolska kyrkans praktik och även lära.

Framför allt var han panteist, och det är någonting som kristendomen (liksom de andra uppenbarade religionerna) aldrig kunnat förlika sig med.

Men troligen var han så populär, och hade så många anhängare, att den korrumperade kyrkan såg inte någon annan utväg än att uppta honom i gemenskapen och upphöja honom, enligt principen: If You can´t beat them, join them!

Franciskus är en udda figur i det kristna porträttgalleriet, och det var med stor möda och väldigt besvär som kyrkan lyckades pressa in honom i den gällande kyrkliga kristna mallen.

Dramatikern Dario Fo är den som i modern tid sliter av den kyrkliga grannlåten och ställer fram en folklig Franciskus, som förespråkade fred, ödmjukhet, enkelhet, och talade med hög röst mot krig, de rikas girighet, kyrkans hyckleri. Onekligen högst aktuellt.

Intressant nog kallade sig Franciskus själv för en ”Guds gycklare”.

Ornitologen i Auschwitz

 

Vad har nazism och ornitologi gemensamt? Ingenting naturligtvis. Och ändå är det en sanning med en viss modifikation. I likhet med stora delar av det tyska vetenskapssamfundet var ornitologerna i Tyskland djupt insyltade med nazismen under 30- och 40-talen. En av dem var Günther Niethammer, en framstående tysk ornitolog, vars fascinerande levnadsbana skildras av de två polska journalisterna Beata Dżon-Ozimek i Michał Olszewski i boken ”Fåglarna skriker oavbrutet” (”Ptaki krzyczą nieustannie”, 2023).

Günther Niethammer föds 1908 i en mindre ort i Sachsen i en välbärgad familj som äger ett stort pappersbruk. Familjen bekänner sig till konservatism, patriotism, monarkism, har stolta militära traditioner, har svårt att acceptera nederlaget i första världskriget, och är ivriga motståndare till Versaillesfredens förödmjukande villkor. Alla familjemedlemmar är praktiserande protestanter.

Rasism och antisemitism är självklara beståndsdelar i deras världsåskådning.

Günther var yngst i en syskonskara om åtta, och hade därför ingen framtid inom familjeföretaget. Han studerade zoologi vid det anrika universitetet i Tübingen, där han disputerade för doktorsgrad 1932.

Hans tre bröder är redan medlemmar i NSDAP, och året därpå går de två äldsta bröderna med i SA, medan den tredje brodern Horst tillhör SS. Günther är sist ut av familjen att bli medlem i nazistpartiet, det sker först 1937.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Små hemligheter avslöjas när Löfven minns

 

Svetsare och statsminister
Stefan Löfven, i samarbete med Ulrika Knutson
Atlas

Stefan Löfven är ett barn av det svenska folkhemmet och hans memoarbok är lika mycket en berättelse om rekordårens Sverige och om hur välfärdsstaten börjar alltmer naggas i kanten, som en skildring av ett ändå ganska spännande levnadsöde. Det är ett öde som i hög grad är ett liv i Rörelsens tjänst, och det är ingen tillfällighet att han i förordet berättar om sin motvilja att skriva memoarer, men hur han tar till sig andras uppmaning att det är hans ”skyldighet”.

Stefan Löfvens liv börjar inget vidare. Fyra veckor gammal hamnar han på ett förmodligen allt annat än idylliskt barnhem i Årsta i Stockholm. Men snart vänder det. Han är bara tio månader när han kommer till sin fosterfamilj i Sunnersta utanför Sollefteå.

Han berättar med värme som berör om åren hos Iris och Ture Melander, en lycklig uppväxt som i mångt och mycket kom att forma honom till den han blev. ”Det röda Ådalen” var framför allt sosserött, stabilt ”sossigt”, och Löfven hittar snabbt in i rörelse, och är med att bilda SSU i Boteå.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen

 

Idag är det Folke Fridells födelsedag.

Folke Fridell och arbetets ofrihet

Jan-Ewert Strömbäck

h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.

Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.