Antisemitismen mörka historia innehåller många märkliga händelser, men frågan är om inte en av de märkligaste inträffade för drygt 100 år sedan i det då polska Vilnius. I det relativt nyöppnade Stefan Batory-universitetet krävde de kristna studenterna vid medicinska fakulteten att det skulle tillhandahållas judiska lik för dissektion i proportion till antalet judiska medicinstudenter, i annat fall skulle de judiska studenterna blockeras från dissektionsundervisningen. Händelsen har gått till eftervärlden som ”lik-affären” (afera trupia, Cadaver Affair).
Samma krav kom snart att ställas också vid de andra polska universiteten, i Warszawa, Kraków och Lwów. Liknande kampanjer förekom under första hälften av 1920-talet i Österrike, Tjeckoslovakien och Rumänien.
Bakgrunden kan tyckas ganska prosaisk, det rådde allmän brist på lik för medicinska syften, och de som fanns tillgängliga för anatomiska studier var huvudsakligen ”kristna” – om lik kan sägas ha en religion. Den polska lagen tillät att lik som ingen gjorde anspråk på inom 48 timmar kunde användas av de medicinska fakulteterna.
Annorlunda förhöll det sig med ”judiska” lik. Enligt den mosaiska tron ska alla ges en anständig begravning, dissektion, liksom för övrigt obduktion, ses som likskändning och brott mot griftefriden.
Studentorganisationerna under mellankrigstiden dominerades i Polen, liksom i många andra europeiska länder, av högernationalistiska krafter, inte sällan ganska radikala, med starka antisemitiska inslag.
De kristna studenternas krav på fler ”judiska” lik fördes emellertid med förment rationella argument. Man hävdade att lika rättigheter krävde också lika skyldigheter, judar anklagades för diskriminering av kristna, judarna uppmanades att bekämpa ”vidskepelse”, medan man själv ansåg sig stå för upplysning och framsteg.
Men som historikern Natalia Aleksiun påpekar i sin artikel ”Christian Corpses for Christians! Dissecting the Anti-Semitism behind the Cadaver Affair of the Second Polish Republic” från 2011 (och som är den huvudsakliga källan för min text) var det i själva verket ingenting annat än ett sätt att angripa judar.
Det var å ena sidan en reaktion mot den relativt höga andelen judiska studenter, inom de medicinska fakulteterna var de under 20-talet kanske så många som 30 procent, krav på numerus clausus blev allt högljuddare (för att mot slutet av 30-talet bli till numerus nullus), och framfördes som ett försvar av polska nationella intressen.
Å andra sidan är hela ”lik-affären” en återspegling av det omgivande samhällets tilltagande antisemitism, och i kraven på fler ”judiska” lik kan tydligt skönjas en underliggande strävan till total separation av de olika etniska grupperna, då judar ses som fullständiga – och farliga – främlingar, ända in i döden.
Så gott som alla judiska studenter hade just ingenting emot att ”judiska” lik skulle användas i undervisningen, de kom genomgående från sekulariserade hem och var inte bundna av religiösa påbud. Men de motsatte sig att de personligen skulle göras ansvariga för situationen, och protesterade mot att de hindrades i fullföljandet av sina studier.
I förlängningen var det en protest mot antisemitism och diskriminering.
Medan universitetsledningar vacklade och började böja sig för de kristna studenternas krav, fick dessa samtidigt stöd från det nationella läkarförbundet. Kampanjerna radikaliseras alltmer, och det uppstod bisarra situationer då lik och till och med lemmar räknades för att fastställa antalet judiska studenter som tilläts att delta i dissektionerna. Resten utestängdes.
Likaledes bisarra paroller framfördes, som ”Kristna lik åt de kristna!”
Vid ingången till 30-talet övergår paroller och proklamationer i öppet våld, upplopp, misshandel och övergrepp blir allt vanligare.
”Lik-affären” återspeglar på ett ödesdigert sätt de polsk-judiska relationerna under mellankrigstiden, och den antisemitism som alltmer dominerade den politiska scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar