Monumentet i Halabja

 

Igår var det årsdagen av folkmordet i Halabja. Texten är skriven efter mitt besök i Kurdistan på hösten 2009.

I LO-Tidningens serie om monument skrev jag i ett PS: ”Statyer handlar lika mycket om det förflutna som om framtiden. Och kanske allra mest om nuet” (2008-08-26). I Halabja kom det att handla om ännu mer.

Halabja är den stad i Kurdistan i norra Irak som attackerades med gas av Saddam Hussein, och mer än 5000 människor dog under fruktansvärda plågor. Efter 1991 när kurderna kunde erövra en mycket vidsträckt autonomi, rester där ett monument över de mördade offren, ett ganska påkostat mausoleum.

När talen hade hållits, festligheterna var över och de celebra gästerna hade rest hem, var Halabjaborna kvar – med sin fattigdom, sin bostadsbrist,. Sina avsaknad av framtidsutsikter. 

Och till slut fick vreden sinnen att rinna över. De uppretade människorna från Halabja, släkt och vänner till de mördade, brände ner monumentet.

Det var egentligen en oerhörd handling. Lågorna från mausoleet var som ett finger rätt upp i luften som sa: flyg och far, ni har inte med vårt minne att göra!

Numera är monumentet återuppbyggt.