Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja
Chagall Eriksson (pseudonym)
Alyasiri Bokförlag
Varje plats är unik, men också en del av universum. Och hur mycket unik den än är,
påminner den inte desto mindre, och har stora likheter med en mängd andra
platser i världen. Det gäller i allra högsta grad det Sollefteå i början av
60-talet som skildras i Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja.
Nu är det inte ens Sollefteå i hela sin totalitet, något sådant
vore omöjligt, utan det handlar om staden sedd genom några pojkar, på väg att
ta studentexamen, alltså 18-19 år gamla, och helklassiker, det vill säga elever
som läser språklinje med både latin och grekiska. Finns det för resten en sådan
linje fortfarande på gymnasiet?
De kan flera språk, citerar Vergilius på klingande latin, och fördjupar sig i
filosofiska diskussioner kring karaktärerna i Dostojevskijs Bröderna Karamazov.
De är unga och vältaliga, självrättfärdiga och tvärsäkra på
ungdomarnas vis, föraktar pengar och det materiella som bara den som har växt i
välstånd har råd med, de förkastar konventionerna trots att de själva är djupt
rotade i dem, de lider av Weltschmerz på det sätt som unga ofta gör innan de
har hittat en riktning i livet.
Centrum i deras tillvaro är Berggrens konditori. Om lördagarna frekventerar de
dansen på T3:s exercishus, visserligen har de aldrig någonsin haft roligt där,
men det är stället där man kan träffa flickor, unga kvinnor, vilket bortom allt
filosoferande är pojkarnas egentliga och starkaste intresse.
Författarnamnet Chagall Eriksson är förstås en pseudonym. Enligt
uppgift ska man kunna räkna ut vem författaren är genom att läsa mellan
raderna. För mig som är tämligen obekant med 60-talets Sollefteå är det inte
lätt, så gott som omöjligt, även om jag har mina aningar. Men jag avstår från
att spekulera, det är inte viktigt på något sätt att veta.
Det väsentliga är att boken är mycket välskriven, med en konsekvent torr akademisk
humor kongenial med stilen. Oavsett vem författaren är har vi säkerligen att
göra med en språkmänniska med äkta känsla för språkets skiftande innebörder och
olika ljudvalörer.
Det är lite som Sollefteås svar på Mikael Niemis Populärmusik
från Vittula, även om Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja stilistiskt är
mer präglad av ett klassiskt bildningsarv, men i båda fallen är det en samling
löst sammanhållna skrönor som genom dråpliga berättelser skildrar en tid och en
plats, samtidigt som det uttrycker något universellt och allmänmänskligt.
Boken är rikt illustrerad. Bildernas eventuella släktskap med Marc Chagall känns dock
tämligen avlägsen.
Palmströmarnas död
Chagall Eriksson
Alyasiri Bokförlag
Efter en gnistrande skildring av en uppväxt i 60-talets
Sollefteå i skrönan ”Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja” återkommer
Chagall Eriksson med en versberättelse (!) om kulturarv och bildning i sin nya
bok ”Palmströmarnas död”.
De flesta har nog redan gissat sig till att Chagall Eriksson
är en pseudonym, och det är knappast en hemlighet längre att bakom den
återfinner vi litteraturvetaren Örjan Torell. Född och uppvuxen i Sollefteå, numera
sedan länge bosatt i Sundsvall.
Och för dem som är roade av kulturens hänt-i-veckan kan
också berättas att han är bror till Hervor Sjödin.
Allt med den här boken är klurigt och med fast förankring i
en klassisk bildningstradition.
Bokens titel anspelar på ett verk av den tyske skalden
Christian Morgenstern, mycket inflytelserik i sin samtid, numera tämligen
bortglömd, något som jag misstänker är symboliskt i sig.
Bokens undertitel är ”En tragikomisk tvåtimmarsbagatell på
vers med fem illustrationer och sju slutackord”.
Två timmar stämmer ganska bra, tragikomiskt är det utan
tvekan, däremot är jag mer tveksam om det är bara en bagatell.
Bokens ambition är om jag har förstått det rätt dubbel. Dels
vill Chagall/Örjan återupprätta dikt på vers, en högst hedervärd avsikt. Han
utgår från sin (och min!) favoritpoet Gustaf Fröding och hans egenkonstruerade
versmått i ”Ur Anabasis” (i ”Gitarr och harmonika”).
Konsekvensen är imponerande, och för det mesta sitter rimmen
klockrent, inte minst när författaren i Morgensterns efterföljd blandar högt
och lågt, finstämt och tarvligt, som när han rimmar på ”förstoppning” och
”förhoppning”. Eller ”dotterdotter” och ”klotter”, och ”tv-subkulturens
bottenskreva” och ”överleva”.
Den andra ambitionen är att lyfta fram bildningens bestående
värde, bortom nyttotänkande och ”tidens konjunkturer”, som det förnämsta
uttrycket för människans andliga utveckling.
Det är lätt att instämma. Även om det bitvis blir lite väl
gnälligt, på det där gammaldags hederliga sättet när man klagar på ”dagens
ungdom”, populärkulturens fördummande förflackning och sedernas förfall.
Språket tenderar att bli därefter, en smula affekterat
akademiskt, vad sägs om ”approchera” eller ”calmera sig”?
Men på det stora hela är det mycket lyckat, spänstigt skrivet,
vittert, humoristiskt, med ett allvar i tilltalet.
”Med sånger ville Palmströms
skruva sig
En aning högre uppåt mitt i
vardagslivet.
En aning skulle allt förljuva sig.
Så var det tänkt, versifierat,
skrivet.”
Med reservation att jag med min bristande bildning har missförstått allting från början till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar