Full pott för Ådalen när Deckarakademin delar ut priser

 

Tove Alsterdal får Svenska Deckarakademins pris för årets bästa deckare för "Rotvälta"

Spårhunden, priset för årets bästa barn- och ungdomsdeckare, går till Kalle Holmqvist för "Det går en mördare lös.

Eftersom jag har haft nöjet att recensera båda, kommer här en repris på recensionerna med ett stort GRATTIS till de båda prisvinnarna.

Rotvälta
Tove Alsterdal
Lind & Co

I snart 20 år har författaren Tove Alsterdal haft ett fritidshus i Kungsgården utanför Kramfors. Länge har hon  haft en ”längtan att skriva det här landskapet, i dess ljus och vemod”. Nu har denna längtan förverkligats i romanen ”Rotvälta”.

Det är en deckare som har den moderna spänningsromanens klassiska ingredienser: en hemvändande kvinnlig polis, ytterst kompetent men med lite trassligt privatliv, mörka hemligheter i det förflutna, heta polisspår som snabbt kallnar, en högst oväntad upplösning.

För mången läsare kan miljön te sig tämligen exotisk, för Ådalsborna är däremot igenkänningsfaktorn extremt hög. Tove Alsterdal lyckas skriva in vartenda hörn av Kramfors kommun utan att det känns långsökt eller malplacerat. Dessutom får man en hel del bakgrundshistoria med på köpet.

Sågverksepoken, Ådalen 31, Sandöbroraset, allt finns med, också nutid, Huvudpersonen är döpt efter Eira Söderberg, en serietecknare dyker upp på Sandslån, Tingshuset i Nyland, vars stillastående klockor i alla väderstreck visar rätt tid i alla fall fyra gånger om dagen, saknas inte heller.

Det enda som fattas är en kompositör från skånska Svedala.

Tove Alsterdal är en en mycket skicklig berättare, spänningen hålls hela tiden vid liv, romanen är en riktig bladvändare, man undrar hela tiden ”vad händer sedan”, och vill fortsätta läsa.

Språket är myllrande rikt och välavvägt spänstigt, med humor och känsliga personporträtt.

Naturskildringarna är fantastiska, och författarens kärleksfulla blick på landskapet kan säkert få fler än en naturaliserad ångermanlänning som undertecknad alldeles lycksaliga.

Det är ett ”industriland” som fortfarande lider av ”fantomsmärtor”, ”nästan allt i den miljön kunde beskrivas som gammalt och före detta”. Det råder mycket förfall, med det spritter också av liv. Lantisarna är varken enfaldiga eller inskränkta, snarare frustrerade, Stockholm ligger om inte på en annan planet så i varje fall mycket långt borta, och det är Sundsvall som representerar den urbana normens fördomsfulla arrogans.

Det är Jante, motstridiga lojaliteter, komplicerade relationer, svikna vänskap och olyckliga kärlekar, det är ett samhälle som skildras i all dess levande komplexitet bortom klichéartade stereotyper.

Det är samtidigt en lyhörd och nyanserad bild av människans ofta så motsägelsefulla karaktär, med svårbegripliga bevekelsegrunder, missriktad trofasthet, irrationell osäkerhet och rädsla, avskyvärd själviskhet, överraskande uppoffringsförmåga, ädelmod och skröplighet i en och samma person, när vi är som bäst och som sämst, och allt däremellan.

Det går en mördare lös
Kalle Holmqvist
Liber

Året är 1721. I mer än 20 år har det stora nordiska kriget rasat, och tömt landet på manskap och resurser. Det svenska stormaktsväldet står inför sitt sammanbrott, och medan förhandlingarna strandar väntar man med skräck i oskyddade städer längs med Norrlandskusten att ryska flottan ska dyka upp. Oron blir inte mindre av att de två 13-åriga Härnösandspojkarna Mickel och Petter hittar en död man vid brunnen, uppenbarligen mördad.

Som värdiga föregångare till mästerdetektiven Blomkvist ger sig pojkarna ut på jakt efter mördaren.   Fynden blir allt besynnerligare, och gåtan tätnar.

Samtidigt sprider sig skräcken för ryssen i staden. ”Finfolket”, överklassen, samlar sina dyrbarheter och förbereder sig för flykt, några börjar rent av lära sig ryska. Staden ligger helt oskyddad, hela försvaret är koncentrerat till södra Sverige, det finns knappt några vuxna karlar kvar i Härnösand, de är ute i kriget sedan många år, är bara några få kommer att återvända.

Och kyrkan agerar maktens röst och uppmanar menigheten att förlita sig på Guds beskydd, något som prästerna själva inte tycks göra när de också tar till sjappen.

Härnösand är vid den tiden en riktig storstad med sina 400(!) invånare, en praktfull kyrka som dominerar stadsbilden, och inte minst ett gymnasium – Norrlands Aten! Sälsten och Gånsvik ligger i ”obygden”, och det hålls djur inne i staden.

Bebyggelsen är också strikt hierarkisk, och de olika samhällsklasserna bor och lever åtskilda, kontakterna är få och inte sällan direkt fientlig. Det är framför allt gymnasisterna, överklassönerna, som utmärker sig som tämligen brutala mobbare.

Därmed är linjerna uppdragna och klara: en strävsam och hederlig arbetarbefolkning på en sida, på den motsatta finns en girig och svekfull överklass, mot en bakgrund av krigets vanvett och kaos.

Tack vare en levande person- och miljöskildring blir det aldrig överpedagogiskt, språket tycks välanpassat till en ungdomspublik, innehållet lika spännande som kunskapsrikt, och mordgåtan klurig med en ganska oväntad upplösning.