Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 28 mars 2020

Den odrägliga besserwisserns litterära talang




Idag fyller Mario Vargas Llosa år. Min relation till honom präglas av ambivalens, han är en fantastisk författare, men en usel politiker.
Här några ord om hans författarskap mot bakgrund av Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummans storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.

Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.

Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.

Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen ålderstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.

De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. 

Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.



Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.





Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.



En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.



Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar