En viktig röst från Kenya

ROMAN

En blomma av blod
Ngugi Wa Thiong´o
Övers: Jan Ristarp
Norstedts, 2012

Ngugi Wa Thiong´os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman “En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar Wa Thiong´o ett eget universum med samhället Ilmorog, och vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong´o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong´o tecknar med plågsam övertydlighet.

Ngugi Wa Thiong´o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. Wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i ”En blomma av blod”. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla, med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger ett bra skjuts åt tempot och skapar spänning. Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.

En barndom i förändringens Kenya

ROMAN

Drömmar i krigets skugga
Ngugi wa Thiong´o
Övers: Jan Ristarp
Norstedts, 2012

Den unge pojken Ngugi i 40-talets Kenya har inget koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegerade ska börja gymnasiet har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong´os barndomsskildring vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong´o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och pekar alltid hän mot framtiden.

Minnen av Pragvåren

Idag är det Aleksander Dubceks födelsedag. Dagen till ära en text skriven 40 år efter att Pragvåren krossades av sovjetiska stridsvagnar.

”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Alla som är gamla nog kommer aldrig att glömma bilder från Prag, mest kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som istället för de fascister han trodde sig bekämpa konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 60-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde det politiska krav på reformer.

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasifascistiska regimer.

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 20-och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om ilandet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade längre Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrå och i januari 1968 blev Aleksander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla, partiet åtnjöt en stor och växande popularitet, majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen, och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades.

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt en effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter.

Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten.

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan.

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhällslivet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske tjugo års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen.

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt.

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som var visserligen så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som tydligen vis av sina erfarenheter från 1956 försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Aleksandr Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.


Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer.

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa.

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat. I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som är kvar av den sovjetiska modellen är en ideologi som består av tomma ord och ett naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blir det samtidigt uppenbart att systemet inte kan reformeras utan måste krossas. Därmed finns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W.Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som börjar med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E.Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

Sovjetiska stridsvagnar på Prags gator ger en extra skärpa åt Jan Myrdals uttryck ”den onödiga samtiden”.

En svensk thrillermästare

ROMAN

Förrädare
Ola Larsmo
Bonniers, 2012

Sveriges agerande under andra världskriget är än idag föremål för häftiga diskussioner, och historien från den tiden kastar fortfarande långa skuggor över nutiden. Bara häromdagen läste jag en historiker bagatellisera 30-talets högervindar med att det var så få som röstade på de nazistiska partierna.

Förvisso sant, men berättar det verkligen hela historien om svenska nazistsympatier och tyskvänlighet? Det kanske fanns andra sätt att agera på än genom röstsedeln, den demokratiska processen föraktades ändå av de bruna krafterna, och man kan också invända att demokratins spelregler var delvis satta på undantag under krigsåren.

Få är så lämpade som Ola Larsmo att behandla de åren i litterär form. Han har tidigare under 2000-talet gett ut åtminstone två böcker om svensk skuld och oskuld under andra värlskriget, ”En glänta i skogen”, ”Djävulssonaten”. Nu tar han ett brett grepp, och gör det i thrillerform. Det fungerar alldeles utmärkt, spännande från första till sista sidan, välskrivet, avslöjande och djuplodande.

Larsmo tar ut svängarna ordentligt. Det finns kretsar inom militären, med stöd från mäktiga intressen, och med rötter som går tillbaka till nätverk från inbördeskriget i Finland, som gärna vill se ett svenskt deltagande i kriget på Tysklands sida. Ibland kamoufleras det som stöd åt ”Finlands sak”.

I sin dagliga verksamhet hjälper man den svenska obeslutsamheten, av de svekfulla politikerna fegt benämnd neutralitet, genom att till tyskarna lämna underrättelsematerial. Och se till att en annan typ av material inte når de politiker det är egentligen avsett för.

Och naturligtvis lämnar man ut flyktingar, norrmän, judar, tyska kommunister.

Ibland gör man det genom de kanaler som är visserligen inofficiella men ändå godkända från högsta ort, ibland på eget initiativ. Hela saken ställer sig så mycket lättare att många av flyktingarna är inblandade i sabotageaktioner mot svenska leveranser till Tyskland. Andra världskrigets eget krig mot terrorismen.

Larsmos hjälte, eller snarare antihjälte, är ung man, medlem i socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala, som värvas till den militära underrättelsetjänsten just för att hålla ett öga på militären, eftersom de socialdemokratiska politikerna misstänker med all rätt att lojaliteten här mot demokratin är bitvis en smula bristfällig.

Ganska snart hamnar han i en olöslig konflikt mellan sina ideal och ”verklighetens krav”. Än värre är upptäckten att hans egna rapporter förmodligen leder till att människor utvisas, fängslas och torteras av nazisterna.

Han satsar allt, ofta utanför reglementet, på att avslöja de skyldiga. Några mellanhänder åker förvisso fast, får ganska lindriga straff, de i toppen klarar sig naturligtvis undan.

Själv blir han moraliskt tilltufsad för återstoden av sitt liv, och kan aldrig helt släppa det som hände under de ödesdigra åren.

En svensk le Carré.

Kosher i folkhemmet

ROMAN

Kaddish på motorcykel
Leif Zern
Bonniers, 2012

Under sin uppväxt lever Leif Zern i två världar. Han växer upp i en judisk miljö på Södermalm i Stockholm under efterkrigsåren i ett Sverige där folkhemmet tar form. Zerns judiska värld är ”östjudarnas”, med rötter i Tsarryssland, så annorlunda än de assimilerade och väletablerade svenska judarna som härstammar från Tyskland, ofta föraktade av dessa.

Zerns dubbelhet har ytterligare en viktig dimension. Hans mamma är nämligen icke-judnna, hon har konverterat, och blivit lite av en främling inom både det svenska och det judiska. Hennes alienation och vilsenhet går också i arv till sonen Leib Zernjaffsky, numera känd som Leif Zern.

Men *Kaddish på motorcykel* är framför allt en bok om Zerns far. Med stor känslighet och empati försöker han förklara dennes förening av sekulariserat folkhemsliv och upprätthållandet av judiska traditioner, med dess stränga religiösa krav. Zern den äldre lägger ner åtskilligt med energi och uppfinningsrikedom för att få dessa två världar att gå ihop. Han lyckas ganska bra, bara för att ibland uppenbart bryta mot religionens bud, och inte ens uppfatta det som problematiskt.

Till skillnad från många andra inom vänstern lämnade Leif Zern inte den judiska församlingen i slutet av 60-talet. Han stannade kvar, som ett slags tribut till det förflutna. Han är dessutom ganska kritisk till vänsterns inställning till Israel, han anser att det finns en fixering vid Palestinakonflikten, och att kritiken mot Israel ofta slår över i hat, inte långt ifrån ren och skär antisemitism.

Leif Zern har också en hel del att säga om judendomens humanistiska visdom. Min mormor som växte upp i ett religiöst judiskt hem, hatade all religion, och i synnerhet den judiska, mycket innerligt. För henne stod det för misär och vidskepelse, hopplöshet och efterblivenhet.

Samma religion, vitt skilda synpunkter.

Vecka från hyllan 2012-48

Så har det varit ett litet krig i Gaza igen. Ockupationsmakten blockerar den lilla överbefolkade landsremsan, med stort lidande för befolkningen där, för att slå vakt om sin säkerhet. Det är så ockupationsmakter brukar motivera sina omänskliga åtgärder.

Dessutom skyller ockupanten på att Gaza har en otrevlig regering, vilket möjligen är sant, men naturligtvis ingenting som ockupanten borde ha med att göra. Men det är så ockupanter brukar motivera sin ockupation.

Och medan den civiliserade världen förfasade sig över alla missiler som sköts mot israeliska städer, la Israels flyg stora delar av Gaza i ruiner, och dödade 150 människor. Minst hälften av dem var kvinnor och barn.

Den andra hälften var arabiska män, vilket gör dem definitionsmässigt till terrorister, och sådana förtjänar att dö.

För all del, fem civila israeler har också dödats, av vilka man kan dra slutsatsen att ännu fler palestinier borde dö. Det är så ockupationsmakter brukar resonera.

Annars kan man tycka att ett slut på ockupationen och fred vore bästa lösningen.

Nu har det i alla fall slutits en vapenvila. Det paradoxala är att alla bedömare är ense om att det otäcka Hamas har kraftigt stärkt sin ställning, medan den foglige Abbas har totalt marginaliserats. Varför agerar Israel så att extremisterna stärks medan de kompromissvänliga försvagas? Vansinnigt kan det tyckas, men det finns en metod i detta vanvett.

Den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery hävdar att Israels premiärminister och hans krets startade kriget med tanke på det kommande valet. Ett litet krig och några döda araber brukar få opinionssiffrorna att stiga.

Inte nog med det. Dessutom påstår Avnery att marginaliseringen av Abbas är högst medvetet, och syftar till att inkorporera Västbanken i ett Storisrael. För övrigt en tanke som den israeliske utrikesministern Lieberman har uttryckt helt öppet.

Det är tillräckligt vidrigt för att kunna vara sant.

Den algeriske författaren Yasmina Khadra har försökt att skildra mekanismerna bakom motståndet och förtrycket i det ockuperade Palestina.

ROMAN
Efter attentatet
Yasmina Khadra
Övers. Ragna Essén
Alfabeta, 2006

Doktor Amine Jaaafari är arab i Israel. Han kommer från en beduinsläkt, vars mark där de hade fruktodlingar har beslagtagits för en judisk bosättning. Själv är han en framgångsrik läkare, israelisk medborgare, välbärgad, och med umgänge i Tel Avivs finaste societetskretsar. Han vägrar konsekvent att ta ställning i den konflikt som pågår runt omkring honom, och anser att båda sidor består av vettlösa fanatiker. Och visst får han då och då skåda diskrimineringens fula tryne på nära håll.

En dag inträffar ett självmordsattentat där bland annat många skolbarn får sätta livet till. Förövaren – självmordsbombaren är ingen annan än doktorns älskade fru, en kvinna med vilken han ha trott sig ha levt i ett lyckligt äktenskap, där de har stått varandra mycket nära. Hennes handling är helt obegriplig för honom, och han upplever det dessutom som ett svek.

Han ger sig ut på en resa ut till Palestina för att söka och förstå.

Författarens namn Yasmina Khadra är en pseudonym för Mohammed Moulesshoul, en pensionerad algerisk arméofficer som lever i exil i Frankrike och skriver på franska.

Uppslaget till ”Efter attentatet” är onekligen mycket intressant, men boken är ingen fullträff. Därtill saknar författaren tillräcklig gestaltningsförmåga och djup, det blir både platt och fyrkantigt. Handlingen är konstruerad, språket ansträngt poetiskt, och slår ofta över i banaliteter, med pekoral farligt nära. Och länge händer så inte så mycket, mer än att vi serveras ytterligare en omgång revolutionärt-islamistiska floskler.

Men boken vinner i längden. Besöket på slutet i hembyn ger historien liv och färg. Framför allt blir hustruns person, som hittills saknat all trovärdighet, mer övertygande. Det ofattbara blir visserligen inte begripligt, men Khadra lyckas skapa en fond mot vilken den palestinska tragedins konturer syns mycket skarpt. Och det är faktiskt inte så lite.

Helvetet i paradiset

ROMAN

Hon är inte jag
Golnaz Hashemzadeh
W & W, 2012

Golnaz Hashemzadeh har sina rötter i Iran, och hennes starka debut handlar inte så mycket om att leva i två världar, som om smärtan i att lämna en värld och svårigheterna i att börja ett nytt liv. Det handlar också om priset för att förverkliga drömmar i en fientlig och oförstående värld.

Huvudpersonens föräldrar är revolutionärer i Iran, som tvingas i exil och hamnar i Sverige, frihetens och möjligheternas stamort på jorden. När deras egna liv kör fast i det krisande folkhemmets invandrarträsk, och de egna drömmarna går i kras, lägger de alla sina förväntningar på dottern. Hennes framgångar ska kompensera för deras förlorade möjligheter, och bli ett kvitto på exilens berättigande.

Och hon är faktiskt på väg att lyckas. Trots invandrarbakgrund, trots att hon är kvinna, trots fel klass, trots fel adress, trots sexism och rasism. Trots. Hon är på väg spikrakt mot toppen, men priset som får betala är fruktansvärd, och det slutar med självstympning och psykotisk kollaps.

En bok som det gör ont att läsa.

Årets längsta månad

Oktober i Fattigsverige

Susanna Alakoski
Bonniers, 2012

Oktober är årets längsta månad. Det är också en vacker månad, som bjuder på naturens fantastiska färgspel. Oktober är månaden som bildar övergången mellan sommar och vinter, den är ambivalent och motsägelsefull, med en mångfald som ingen annan månad. Vädret kan vara underbart härligt, med brittsommarens behagliga temperaturer, den kan också vara tämligen hemsk, med kyla, blåst och tidigt snöslask.

Vädret är ett ständigt återkommande tema i Susanna Alakoskis roman. Den är skriven i dagboksform, med korta kapitel för varje dag under oktober månad. Anteckningar om vädret speglar sinnesstämningar, utgör samtidigt konkret förankring i vardagens verklighet, och i sin förlängning bildar den ramen för många människor existensvillkor, numera också på våra breddgrader. För de hemlösa är vädret en avgörande faktor för hur deras liv kommer att gestalta sig.

Även om Alakoski skriver känsligt och vackert om vädrets växlingar och naturens skiftningar så är hon heligt förbannad. Klyftorna växer i samhället och fattigdomen blir djupare, de styrande tacklar problemet genom att förneka det. Som om inte folk hade ögon att se med! Tiggare, hemlösa, de finns ju där, och de fanns inte där tidigare. Och de försvinner inte genom fler poliser och hårdare straff.

Fattigdom beror inte lättja, psykisk sjukdom, inte heller på att folk skaffar för många ungar och skiljer sig – överklassens moraliserande hest mot de fattiga har gamla anor, inte beror det på invandring. Undertecknad har själv växt upp med en ensamstående mamma som var invandrare – och vi var allt annat än fattiga. Men visst, det är skillnad på invandrare och invandrare, och framför allt var det andra tider, då i slutet av 60-talet och tidigt 70-tal. Då fungerade fortfarande välfärdssamhället, med höga skatter och andra hemskheter, då vi fortfarande hade råd med solidaritet. 40 år senare när det finns långt större ekonomiska resurser har vi plötsligt råd med allt mindre. Hur gick det till?

Fattigdom är förvisso inget nytt fenomen, inte ens i modern tid, det är bara omfattningen, och framför allt samhällets inställning som förändras över tiden. Susanna Alakoski skriver om sin egen svåra ungdomsperiod i en fattig familj i Sverige. Det var en jobbig tid för henne, och det är jobbigt att skriva om det. Men, som hon säger, att tiga om sanningen är att svika alla dem som saknar röst och inte kan berätta.

Den stora styrkan i boken är Alakoskis vilja och förmåga att föra de svagastes talan. Med en klokhet och känslighet som är direkt sprungen ur hennes egen smärta är hon på samma gång privat och politisk. Läsarna tillåts vara närvarande i texten, Alakoski har gåvan att kunna skriva så att berättelsen blir också läsarens.

Är det något jag saknar i boken så är det en samhällsvision som går bortom högre skatter och en aktiv socialpolitik. Alakoski avslöjar med en drabbande insikt hur språket har genomgått en ideologiskt färgad förvandling, drömmar har blivit till mål. Men var finns friheten, var finns socialismen?

Kanske kommer det i nästa bok. I väntan på det måste ni läsa den här.

En stor turkisk poet

Idag är det Nazim Hikmets födelsedag. Han var en stor turkisk poet, som än idag inte har fått sin rättmätiga plats i Turkiet.
Det finns mer på läsa om honom på världslitteratur.se:  http://varldslitteratur.se/person/nazim-hikmet
Här en dikt av Nazim Hikmet:

"Om jag var ett platanträd - skulle jag vila i dess skugga
om jag var bok
skulle jag läsa, utan att bli uttråkad, en sömnlös natt
penna ville jag inte vara, ens mellan mina
egna fingrar
om jag var dörr
skulle jag öppna för de goda och stänga för de onda
om jag var fönster, ett stort öppet fönster, utan gardiner
skulle jag föra in staden i mitt rum
om jag var ett ord
skulle jag ropa efter det vackra, det rättvisa, det sanna
om jag var ord
skulle jag stilla förklara min kärlek."

Ett gemensamt kulturarv

Idag är det 70 år sedan Bruno Schulz mördades. Här några rader om honom, och om den ovärdiga konflikt kring hans kosntverk som rasade för några år sedan.

Vem tillhör ett kulturarv?


Den polske författaren Bruno Schulz var född i en assimilerad judisk familj i den galiciska staden Drohobycz. Här arbetade han som teckningslärare vid ett gymnasium, ett arbete som han vantrivdes med, och som han beklagade sig över i sin brevväxling med författarbekanta, bland dem Witold Gombrowicz.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Han räknas idag som en av Polens främsta 1900-talsförfattare, och tillmäts också internationellt inflytande. Han jämförs med Kafka, men hans egenartade stil är lika mycket modernistisk expressionism som surrealism, naturligtvis med starka psykoanalytiska inslag.

Schulz var också en uppskattad konstnär.

Staden Drohobycz där Schulz föddes låg då i Österrike-Ungern. Efter första världskriget kom det att tillhöra det återuppståndna Polen, och 1939 anslöts det till Sovjetunionen. Idag ligger det i Ukraina.

1941 kom staden under nazistiskt styre, och den stora judiska befolkningen stängdes in i ett getto, där de levde under svåra förhållanden, och det blev snart uppenbart att de skulle gå ett grymt öde till mötes.

Schulz hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans - Karl Günthers – skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet. Det var den 19 november 1942. Man har aldrig återfunnit Schulz grav, troligen begravdes han i en massgrav, som man inte har lyckats lokalisera.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde mer sin familj. Men det var först 2001 som en tysk dokumentärfilmare hittade freskerna, som då var i ganska dåligt skick.

I Polen är Schulz förvånansvärt lite känd utanför expertkretsarna, han anses svårtillgänglig och obegriplig. Hans judiskhet har säkerligen också bidragit till den polska ambivalensen.

För ukrainarna är han behäftad med dubbla stigmata – han är både polack och jude.

Några månader efter upptäckten försvann freskerna. Någon hade sågat ut dem från väggarna i villan. Det visade sig att det var utsända från det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem som hade fört med sig freskerna till Israel.

Nu tog det eld i helsicke. Ukrainarna protesterade och anklagade Yad Vashem för stöld. Israelerna försvarade sig med att de hade ärligen betalat, och att allt hade gått rätt till. Det är uppenbart att man hade övertalat villans nuvarande ägare, som inte begrep målningarnas värde, att sälja, och dessutom högst troligen mutat några ukrainska tjänstemän. Inte desto mindre kan det inte råda någon som helst tvekan att utförseln av konstverken var ett brott mot lagen i Ukraina.

De ukrainska myndigheterna har högljutt protesterat, och förhandlingar har förts med Yad Vashem, där den ukrainska sidan har krävt att israelerna åtminstone skulle erkänna den ukrainska äganderätten, så skulle man kunna tänka sig att gå med på att ”låna ut” målningarna till Yad Vashem.

Från israelisk sida har man anfört två argument. För det första hävdar man sin rätt att representera det judiska lidandet under Förintelsen, oavsett var det ägde rum. Och för det andra skyller man på att det i Ukraina inte finns tillräcklig konservatorskompetens. En rad israeliska intellektuella, bland annat författaren A.B. Yehoshua, har uttryckt sitt stöd för Yad Vashems ståndpunkter.

I polska tidningar har man talat om ”barbari”, och från regeringshåll har man sagt att man förväntar sig att freskerna återförs till sin rätta plats i Drohobycz.

I Polen har det bedrivits avancerad Schulzforskning, och i dessa forskarkretsar har man bemött Yad Vashems argument med att Schulz död är en del av den polska historien, liksom hela Förintelsen tillhör också den polska historiska erfarenheten, och de andra enskilda länderna där det ägde rum.

Det långsökta argumentet om bristande kompetens har man inte ens tagit på allvar, då Polen är världsledande på konstkonserveringsområdet.

Polackerna och ukrainarna har fått stöd internationellt, bland annat har det publicerats ett öppet brev i The New York Review of Books, undertecknat av en lång rad amerikanska akademiker.

Enstöringen Bruno Schulz som till hörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

Angeläget men klyschigt

ROMAN

Torka aldrig tårar utan handskar
Jonas Gardell
Norstedts, 2012

Ämnet för Jonas Gardells roman ”Torka aldrig tårar utan handskar” är HIV. Det är tydligen en trilogi, den första delen har undertiteln ”Kärlek”, och de två andra delarna beräknas komma ut nästa år.

Tiden är 80-talet och temat är angeläget, Gardell vill skildra förtrycket av homosexuella, deras långsamma och vingliga väg mot frigörelse, men framför allt är det en minnesruna över alla vänner, och alla okända, som dukade under i AIDS-viruset.

Tyvärr vill nog Gardell för mycket. Romanen är mer predikan än berättelse, och stundtals övergår faktiskt texten i totalt malplacerad sakprosa. Klyschorna står som spön i backen. Vad allt finns inte där, den trångsynta småstaden, de mobbande bondlurkarna, de glada bögarna, och som kronan på verket – ett Jehovas vittne som är homosexuell. Kinky liksom, vittne och bög, höhö.

Sedan har vi den överbeskyddande modern, som inte förstår någonting, och den manipulativa Jehovas vittne-familjen. Gardell verkar kunna skriva ”kärlek och kontroll” hur många gånger som helst, och när han har dragit några barndomsscener för femtioelfte gången kan man nästan börja misstänka att han försöker ”förklara”, eller rent av ”ursäkta”, dessa personers sexuella läggning. Det kan knappast ha varit hans mening.

Det är hela tiden förutsägbart, och det finns också massor av övertydlig symbolik, det börjar egentligen redan med titeln, och upprepas sedan till leda. Romanen är bara en förevändning att skriva om ett ämne som är viktigt för författaren.

Det finns för all del några starka avsnitt i boken, det är drastiska bilder av sjukdomen, traumatiska dödsögonblick, och det berör. Men det räcker inte.

Jag vet från tidigare romanen, som till exempel ”En clowns uppväxt”, att Jonas Gardell kan bättre, och hoppas därför att de två återstående romanerna i trilogin håller högre klass.

Veckan från hyllan 2012-47

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns nu de som anser att dessa rasister ska inte bara kallas för rasister utan också för fascister – därför att det är det de är. Helt OK med mig, alltid bra att kalla saker vid dess rätta namn.

Det obehagliga med rasisterna och/eller fascisterna är inte att de gör bort sig med jämna mellan rum, det lär de fortsätta med, och ibland misstänker jag att det rent av är en del av deras taktik – rumsren fasad utåt, viftande med järnrör på Kungsgatan så att alla förstår att de menar allvar. Slips och järnrör som morot och piska.

Det obehagliga är inte ens att partiet är enligt senaste opinionsundersökningen Sveriges tredje största parti, mer än 90 procent tänker trots allt inte rösta på dem. Och opinioner svänger snabbt.

Nej, det mest obehagliga med rasistpartiet är att det tillåts att ha inflytande på svensk politik. I de flesta fall röstar de med regeringen – det är förmodligen därför det uppmärksammas så ofta när de INTE gör det – och bidrar följaktligen till att genomföra regeringens politik.

Till saken hör att det är just regeringens politik som utgör grogrunden för rasistpartiets politik. För varje ”reform” som den borgerliga alliansen genomdriver, och som river ner välfärden, får rasisterna nya röster.

De, och den sorgliga frånvaron av opposition.

Det där är inget nytt i historien. Vi har sett det förut, med skrämmande följder. Och ingenting har vi lärt, ingenting förstått.

Den författare som kanske på bästa sätt beskriver hur nazismen krypande vinner mark i ett samhälle i kris är Hans Fallada i ”Hur ska det gå för Pinnebergs?”. Och nyligen kom en annan av hans stora romaner ”Ensam i Berlin” i nyutgåva. Borde vara obligatorisk läsning.


Ensam i Berlin
Hans Fallada
Övers: Knut Stubbendorff/Per Lennart Månsson
Lind & Co, 2012

Hans liv var som en (dålig) äventyrsroman. 18 år gammal ska han begå självmord tillsammans med en kamrat, pakten maskeras som duell (!), kamraten dödas men han själv överlever, trots att han försöker bättra på försöket med ett skott i eget bröst. Han relegeras från gymnasiet, och hamnar på mentalanstalt. Året är 1911.

Drygt tio år senare blir det första vändan i fängelse för förskingring. Under hela sitt liv lider han av alkohol- och drogmissbruk.

1932 får Hans Fallada sitt litterära genombrott med romanen ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” (titeln på svenska är tam, mycket bättre i original, ”Kleiner Mann – was nun?”).

Huvudpersonen Johannes Pinneberg jobbar på ett varuhus. Det är början av 30-talet i Tyskland. Allt går bra, ganska bra, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för ”rationaliseringskonsult”. Det räcker inte att vara trevligt och kunnig, det gäller att visa upp resultat också! Hur mycket har du sålt för? Jaså, så lite, inte bra.

Pinneberg blir förstås av med jobbet, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp, när den lägre medelklassen pauperiseras, hur nazismen växer fram. Det är enligt min mening fortfarande den oöverträffade skildringen av de mekanismer som gör nazismen möjlig.

Efter Machtübernahme 1933 väljer Fallada att stanna kvar i Tyskland, trots att han vid åtminstone ett tillfälle har väskorna packade. Det ådrar honom massiv kritik från författarkollegor, främst Thomas Mann.

Hans liv i Nazityskland är komplicerat, de nya makthavarna betraktar honom med stor misstänksamhet. Han arresteras av Gestapo efter en angivelse för antinazistiska aktiviteter, och tillbringar en vecka i häkte. Efter det väljer han att ”ligga lågt”, han skriver en roman om Weimarrepublikens kaos, som faller bland annat Goebbels i smaken, annars blir det mest trivial underhållningslitteratur.

I början av 1945 görs han till borgmästare i staden Feldberg i Mecklenburg av den framryckande Röda Armén. Sedermera flyttar han till östra Berlin, och fortsätter sin författarbana. I februari 1947 dör han 53 år gammal, uppenbarligen i sviterna efter sitt alkohol- och drogmissbruk.

Kort före sin död avslutar han romanen ”Ensam i Berlin” – inte heller det en lyckad titel jämfört med tyska originalets ”Jeder stirbt für sich allein”. Boken är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmat avsky. Enligt Falladas biograf Jenny Williams skrevs boken på 24 dagar, ingen dålig bedrift, inte minst med tanke på att det är ett mastodontverk på över 600 sidor. Romanen har länge varit bortglömd, kanske delvis på grund av sin så otidsenliga episka karaktär, tills den för bara några år sedan återupptäcktes i Frankrike, och har gjort ett riktigt segertåg i flera länder, bland annat har den engelska utgåvan legat i topp på Amazon. När den nu ges ut på nytt i Sverige, i en reviderad och moderniserad utgåva, är det en viktig kulturhistorisk gärning, och som, dessvärre tvingas jag konstatera, kommer också mycket rätt i tiden, med en kuslig aktualitet.

Handlingen i romanen tar sin början 1940, 15 år efter de händelser som skildras i ett annat mästerverk, ”Berlin Alexanderplatz”. Det är ganska mycket samma kvarter i Berlin, och samma miljöer, men med den stora skillnaden att de obskyra existenser som befolkar Döblins roman har nu erövrat makten och är den nya nazistiska regimens stöttepelare. I det nya Tyskland frodas småtjuvarna, hallickarna, utpressarna, fuskarna och förskingrarna.

Skräck och rädsla regerar samhället. Det väldiga terrormaskineriet har ögon och öron överallt, och en felaktig kommentar, en vits, minsta antydan till kritik, varje snedsteg på den rätta ideologins utstakade väg kan få tämligen brutala konsekvenser. Alla är ständigt misstänkta, alla kan bli offer för statens hänsynslösa terror.

Samtidigt är stödet för regimen ganska kompakt. Segern mot Frankrike firas just med stor entusiasm. Det är bara paret Quangel som inte deltar i den allmänna segeryran. Deras ende son har nämligen stupat där någonstans i Frankrike. Hela deras värld rasar samman, och dessa ”vanliga människor”, hittills tämligen viljelösa medlöpare, förklarar krig mot den nazistiska staten. Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.

Berättelsen är inspirerad av ett verkligt fall. Det var arbetarparet Elise och Otto Hampel som under några år spred antinazistiskt material i Berlin, infångades och avrättades.

Romanen berättar en dubbelbottnad historia. Quangels motståndshandlingar är egentligen ganska futtiga, deras effekt är försumbar, de ändrar i grunden ingenting. Samtidigt vill Fallada säga att motståndet är trots sin omöjlighet en absolut nödvändighet. Hade fler vågat hade kanske betydelsen kunnat vara mycket större.

Paret Quangel är inte heller några endimensionella hjältar. I all sin inte-lägga-sig-i-mentalitet är de försiktigt positiva till nazismen, och innehar rent av små förtroende poster i olika pronazistiska organisationer. Han är dessutom en inte alltför sympatisk personlighet.

Också deras motståndare kan vara nog så komplexa, som till exempel den Gestapokommissarien som sätter dit dem. Trots sin enkelspåriga plikttrogenhet är han inte helt oemottaglig för etiska överväganden.

På samma sätt som ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” visar på nazismens framväxt på en banal vardaglig nivå, långt bortom Weimarrepublikens sjudande kaos, håller ”Ensam i Berlin” fram bilden av Nazityskland ur ett grodperspektiv. Här finns inga taktfasta marscher, bombastiska tal, ingen utstuderad ondska, bara trångsynt fördomsfullhet, småskuren opportunism, sjaskigt profithunger och brutal enfald.

Och hela tiden ringer i läsarens öron Anna Quangels ord: ”Men huvudsaken är att vi är annorlunda än de”.

Grattis José Saramago!

Idag är det José Saramagos födelsedag. Dagen till ära två recensioner av hans böcker:

ROMAN

Klarsyn
José Saramago
Övers: Hans Berggren
W & W

För åtskilliga författare har Nobelpriset lett till skrivkramp. Så icke för portugisen José Saramago, som efter sitt pris 1998 har kommit ut med en jämn ström av nya böcker, som var och en bär vittnesmål om sin upphovsmans outsinliga fantasi. Den senaste i raden heter ”Klarsyn” och är på många sätt en typisk Saramagoskapelse. Det här är en idéroman, där Saramago tar upp viktiga samhällsfrågor och vågar vara uttalat politisk.

I ett parlamentsval röstar 70 procent av väljarna blankt, de politiska partierna skyller på dåligt väder och ordnar nyval. Nu blir det hela 83 procent blankröster, men det som är mycket speciellt för båda gångerna är att fenomenet uppträder endast i huvudstaden. Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgör av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde. Kanhända är det kommunisten Saramagos metamorfos till anarkist på gamla dagar.

Saramagos språk är en hybrid av byråkratisk politikerjargong och biblisk svulstighet, han är den objektive berättare som bemödar sig om allsidighet, och därmed skapar en ännu större kontrast till Maktens välsmorda retoriska munläder. ”Klarsyn” är en viktig roman som övertygar.

ROMAN

Små minnen
José Saramago
Övers: Hans Berggren
W & W

En annan mycket engagerad författare var den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago. Han gick bort i somras, och det är därför synnerligen lämpligt att hans lilla memoarbok ”Små minnen” ges postumt ut nu.

Samtidigt är det upprörande att i boken hänvisas flera gånger till Saramagos romaner, med anmärkningen ”ej översatt till svenska”. Det luktar kulturskandal lång väg.

Genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom berättar Saramago om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Stora män har råd med små minnen.

Från början till slut

ROMAN
Alltings början

Karolina Ramqvist
Norstedts, 2012

Titeln på Karolina Ramqvists roman ”Alltings början” är mycket symptomatisk. Bokens handling utspelar sig på 90-talet, och många skulle säkert säga att det var då det började. Lika många, om inte fler, skulle tvärtom påstå att det var slutet. Och vad vet jag, det kanske helt enkelt var början till slutet? Men på vad?

Miljön i romanen är den mycket amorfa grupp av kultur- och nöjeselit, alla dessa kändisar och halvkändisar, föredettingar och wannabes, som alltid är helt ”rätt” och som går till de rätta ställena, där de aldrig behöver vänta i de långa köerna utanför. De är mer eller mindre permanent berusade, fast inte på det där pinsamma lantissättet, de pissar och spyr och skränar inte ute på lördagskvällarna. De är ständigt också lite höga, men inte så där vulgärt att de dör av en överdos i någon trappuppgång.

Det är en grupp som är så apart, att den blir faktiskt mycket belysande för det samhälle med vilket de inte tycks ha särskilt mycket gemensamt.

Romanens huvudperson Saga är 15 år gammal när berättelsen börjar. Vi får följa hennes resa mot vuxenlivet och självförverkligandet. Det är inte särskilt enkelt, om vi får tro henne är det ”lättare att vara död än att vara vuxen”. Hon är visserligen ung, vacker och begåvad, blir omsvärmad av både pojkar och män, och börjar en karriär mot att bli en framgångsrik skribent. Men det går ändå inte som på räls.

Saga har växt upp med en ensamstående mamma, som inte har varit speciellt ensam, många pojkvänner passerar deras lilla lägenhet på Söder – var annars? Mamman är konstnär, radikal och feminist. Hon lämnar Saga stor frihet, även om det ser misstänkt ut att det handlar mest om hennes egen frihet. Det finns inga svek som inte kan bortförklaras med att ”ingen skulle anklaga en man för samma sak”. Det finns mycket litet gemenskap i deras liv, och när mamman ska ta ansvar för föräldrarollen sker det genom att lära Saga uppskatta ankleverpastej och belugakaviar. Och framför allt präntar hon in i dottern att ”ta för sig”.

För Saga innebär det en stark feministisk självkänsla, men också en osäkerhet skapad av moderns kampretorik och hennes egen upplevelse av otillräcklighet. Det är en kluvenhet som är utmärkande på ett förtjänstfullt sätt för hela romanen, som inte väjer för komplexitet och motsägelser.

Det är just denna dialektik som är i själva verket berättelsens motor. Saga träffar nämligen en man som hon blir helt besatt av. Han är festfixare i de rättaste kretsarna, och inte direkt någon feministprins, för att uttrycka det snällt. Deras relation tilldrar sig helt i det fördolda, då han inte vill visa sig ute med henne offentligt. Han har istället för vana att ringa efter henne, som man ”ringer efter pizza”, och någon gång till och med avbeställer han när intressantare kulinariska anrättningar plötsligt dyker upp.

Hon ser klart hela situationen, men kan inte låta bli att fascineras av den. Och någonstans, ganska omärkligt, börjar ändå en frigörelseprocess.

Den är en modig och mångbottnad skildring som tar upp svåra frågor om det motsägelsefulla i våra liv: hur förenar man ideal och den krassa verkligheten, hur hanterar man sin inre förvirring, hur förhåller vi oss till andra människor, och vad är egentligen rätt och fel? Och om hur självklara rättigheter ständigt måste återerövras av varje generation.

Romanen är samtidigt fast förankrad i den politiska verkligheten, oräkneliga feministklassiker passerar revy, och omvärldens grymma realiteter tränger sig på, Balkankrigen, Rwanda, rasism, högervridning.

Brott och straff i Norrlands Aten

ROMAN
Allt vad marken gömmer

Annika Sjögren
Ordfront, 2012



Det är fascinerande med författare som i sina böcker återkommer till samma plats, verklig eller påhittad, som Faulkner i Yoknapatawpha County eller Garcia Marquez i Macondo. De bildar ett eget universum, där den lilla världen återspeglar den stora, och tvärtom. Det blir dessutom en hög igenkänningsfaktor, lite som en såpopera på hög litterär nivå.

Precis så fungerar Annika Sjögrens romaner (utan andra jämförelser med de litterära elefanterna i övrigt). Här är det Härnösand som är sin egen värld, men som korresponderar med världen utanför, och har åtskilligt att säga om denna. ”Allt vad marken gömmer” är hennes fjärde roman där handlingen utspelar sig i Norrlands Aten (numera Handelsplats Härnösand).

Liksom de tre föregående böckerna är ”Allt vad marken gömmer” en deckare till formen. Extrema handlingar, som mord, förlänar handlingen och karaktärerna en extra skärpa. Men kriminalintrigen är trots allt bara ett sätt att föra berättelsen framåt, en narrativ motor. Här förekommer inga spektakulära mord, som löses av kluriga poliser med sliten trenchcoat och alkoholproblem.

Istället bygger Annika Sjögren upp stämningar. Bakom välskötta radhusområden och mysiga träkåkar, högborgerliga paradhus och nybyggda höghus, gömmer sig ouppklarade trauman, uppslitande frustrationer, förträngd skam och outhärdliga minnen av fruktansvärda övergrepp. Ingenting är vad det synes vara, en i sig ganska radikal tanke.

När verkligheten tränger sig på, och huvudpersonerna konfronteras med sina egna demoner, leder det lätt till explosiva situationer med oöverlagda handlingar med tragiska konsekvenser. Ingen är ond i denna mörka thriller, även om en del är elaka och dumma, gränsen mellan offer och förövare är nanotunn, om den finns alls. De – vi? – är på samma gång både och, Annika Sjögren varken dömer eller fördömer, utan hon är obrottsligt lojal med sina karaktärer, flera av de udda existenser, med alla deras brister och tillkortakommanden. Och i förlängningen gäller denna lojalitet också läsaren.

Några av personerna närmar sig stereotyperna, som den överbeskyddande modern och den elaka svärmodern som förstör sina barns relationer, men det kanske är vanligare än vad man kan tro.

Annika Sjögren skriver en enkel och konkret prosa, som visserligen någon gång ibland tenderar att bara flytta text, men som i all sin avskalade rikedom fångar förtjänstfullt in vardagens detaljer. Och det är på den nivån romanen utspelar sig. Författaren rör sig hemtamt i stadens olika miljöer, skolan, musikens värld, äldreboenden, bibliotek och konstvärlden, både innerstaden och omgivningarna. Bakom skymtar en stillsam samhällskritik, om nedskärningar, osäkra anställningar, ökade samhällsklyftor.

Samtidigt går det inte att ta fel på kärleksförklaringen till Härnösand, som bara den mäktar som kommer utifrån och tar staden till sitt hjärta. Hur många andra städer kan skryta med att människor flyttar dit på grund av ett bibliotek?

Annika Sjögren bygger upp en intrikat komplicerad handling, som är psykologiskt stark och övertygande, utan att vara krånglig. Elegant knyter hon ihop alla trådarna till en fängslande berättelse om sköra mänskliga relationer i en värld i gungning där alla är osäkra på sina roller och sin plats.

Kurt och Carlos

Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.

Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.

Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev någar fina böcker också.

Stort grattis!

Veckan från hyllan 2012-46

Det var naturligtvis en ren tillfällighet att det amerikanska presidentvalet ägde rum på Gustav Adolfsdagen. Men jag kan inte låta bli att misstänka en republikansk konspiration. Kungen dödas, dimman vid Lützen…ni fattar.

Presidentvalet i USA är en gigantisk tävling i vem som har mest pengar bakom sig. Alla de som satsar väldiga summor gör det givetvis enbart för att stödja demokratin och propagera för vissa ädla ideal, de förväntar sig ingenting tillbaka.

Den demokratiska processen inför valet präglades av desperata försök av framför allt republikaner att se till att bara rätt folk röstade. Anställda har hotats med sparken om de röstade på fel kandidat, på vissa håll godkänns vapenlicens som id men inte studentlegitimation, vallokaler stängs i områden där det bor fattiga och minoriteter, medan nya öppnas i välbärgade kvarter, förtidsröstande har förkortats, och det har gjorts krångligare att rösta för grupper som traditionellt håller på demokraterna, de brottsdömdas rösträtt har inskränkts eller helt dragits in.

För er som har missat det, det är alltså inte Ukraina eller Ryssland som vi talar om här, utan Amerikas förenta stater, världens demokratiska föredöme.

Under valdagen blev det en stor köbildning i framför allt svarta och fattiga områden, men republikanska guvernörer har vägrat att förlänga öppettiderna.

Som orsak till alla dessa åtgärder uppges förhindrande av valfusk, trots att valfusk knappt förekommer. Enda gången som det verkligen fuskade på allvar var när George W Bush brorsa snodde hela valet för att se till att storebror vann. Trots att han förlorade.

Bröderna Bush fick Lukasjenko att framstå som en blyg liberal.

Efter valet har observatörer från OSSE riktat allvarlig kritik. Bland annat pekar de på att många väljare finns upptagna i vallängder i flera delstater och att omkring 50 miljoner av de cirka 237 miljonerna röstberättigade inte var registrerade alls.

– Det finns allvarliga bekymmer med saker som rösträtten, röstlängder, öppenheten kring finansieringen av valkampanjer, kontrollräkning och de internationella observatörernas möjligheter, sade ledaren för OSSE:s observatörer Daan Everts, enligt svt.se.

Valövervakarna var också upprörda över hur de själva behandlades. Texas hotade inför valet med att gripa de observatörer som närmade sig vallokalerna och i Alabama, Florida, Iowa, Michigan, Mississippi Ohio och Pennsylvania fick de heller inte följa valet.

Tänk om det hade hänt i Venezuela…

Nu hjälpte inte alla dessa tricks, Obama vann igen, och de stackars republikanerna får dra i fyra år till med denne muslimske kommunist, eller möjligen kommunistiske muslim, som inte ens är amerikan. Egentligen. Fråga Donald Trump.

Outgrundliga äro historiens vägar, och också val kan utveckla sig som ingen har förväntat sig. Även i USA. Åtminstone i skönlitteraturen.

Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Övers: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005

USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)

Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.

Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.

Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).

En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…

Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.

Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.

”Konspirationen mot Amerika” är en hygglig mellanbok av en annars utomordentlig författare.

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.


Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Fysiker, revolutionärer och främlingar

Idag är det årsdadgen av Oktoberrevolutionen. Det är nog bara i Ryssland som en oktoberrevolution kan bryta ut i november.
Lämpligt nog är det också Lev Trotskijs födelsedag.
Några andra trevliga födelsedagar infaller också idag. 1867 föddes Marie Curie, fast då hette hon Skladowska.
1913 föddes Albert Camus. Nästa år blir det jämnt. Jag firar i förskott med en recension av nyutgåvan av Främlingen:

Främlingen

Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Sommarmöte 2013 i Saxnäs

Nu är det klart! Norländska Litteratursällskapets sommarmöte nästa år kommer att hållas i Saxnäs, som ligger i Vilhelmina kommun i södra Lappland, 16-18/8.


Förhandlingar pågår just nu med Saxnäsgården, där våra medlemmar kommer att erbjudas övernattningspaket till förmånliga priser. Mycket är naturligtvis inte klart ännu. Men som sagt, vi återkommer så snart det klart med övernattning, program, kommunikationer och annat av intresse.

En preliminär intresseanmälan kan redan nu göras till Theres på Författarförmedlingen. Hon finns på theres.k.agdler@forfattarcentrum.se och/eller 0705-118 882.

Som många av våra läsare säkert vet ligger en av Sällskapets stipendiegårdar, Ricklundgården, just i Saxnäs, strax intill Saxnäsgården. Jag hade förmånen att vistas där en vecka förra året, och skrev följande text om min tid där:


Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

En sensommarvecka i Saxnäs. Det är obeskrivligt vackert, även om jag är ganska bortskämd med vackra vyer hemifrån tar detta fjällandskap andan ur mig. Jag bor i annexet till en ståtlig villa i Medelhavsstil, byggd på 1940-talet av en excentrisk konstnär. Passar förvånansvärt väl in i miljön, södern vita marmor skär sig inte det minsta med nordens gnejs, granit och gran.

Saxnäs ligger i södra Lappland, i Vilhelmina kommun. Här bor knappt 150 personer, med de omgivande byarna blir det runt 300.

Ändå finns här en skola upp till högstadiet. Dessutom en förskola med det poetiska namnet ”Rävlyan”.

Fågelvägen är det inte mer än fem mil till norska gränsen. Det förvånar inte med alla norskregistrerade bilar. Inte heller en och annan tysk. Men var kommer alla italienare ifrån? Jag får förklaringen av en ortsbo: italienarna är i Saxnäs för ripjakten. Jakten går till så att man med helikopter lokaliserar riporna, skrämmer upp dem, och där står överklassitalienare, klädda i senaste jaktmodeutstyrsel, med riktiga super-dupergevär, och har skjutbana i denna exotiska miljö.

Jag har absolut ingenting emot jakt, men det här liknar mer en massaker.

Infödingarna är inte heller så förtjusta, ”De skjuter av allt, det blir inget kvar till oss”, men tar tacksamt emot intäkterna som de långväga gästerna innebär. Turismen är ortens huvudnäring. Samtidigt är bygdens stora lockelse just den vilda och orörda naturen, fjällens fria vidder. Det finns inga förutsättningar för massturism.

Fjällgården i byn är till salu – ”igen” säger alla, med ett spydigt leende. Stället ligger majestätiskt ödsligt i väntan på köpare.

Saxnäs kyrka, med stående panel och tak av tjärat trä ligger inte långt därifrån. Kyrkogården är en spegling av samhället, liten, naturskön, familjärt intim. Som i livet, så ock i döden.

Saxnäsgården är en märkligt överdimensionerad hybrid som rymmer förutom hotellet också ett servicehus och en distriktsköterskemottagning. Jag äter där ett par gånger, i en restaurang med hänförande utsikt mot fjällen. Gott och prisvärt.

Hjärtat i samhället är Lanthandeln. Den åtnjuter dessutom en viss berömmelse då den var med i julkalendern 1984, under namnet ”Oskars Koopra”. Här kan man köpa allt, mat, kläder, pappersvaror, båtar, fyrhjulingar, bilar. Alla är vänliga och hjälpsamma. Butiken är ombud för Systembolaget, apoteket, posten och Svenska Spel. Systemvarorna levereras två gånger i veckan, onsdagar och fredagar – det gäller att beställa i tid.

Jag går långa promenader i omgivningarna. Ser många stugor men få människor. Förutom turism och offentlig sektor finns inte så mycket här. Lite slöjdtillverkning, fiskrökeri, ett stort bussgarage. Så lär det nog förbli.

Vad jag inte förstår är varför inga driftiga entreprenörer inom till exempel it vill flytta hit. Finns det verkligen inga som är naturintresserade, gillar jakt och fiske, utan vill alla bara sitta på ett hippt café i storstan med en latte?

Men det kanske är så att det härskar flockmentalitet och likriktning inom medelklassen, individualisering och valfrihet gäller först när det kommer till att sno åt sig skattesubventioner för att få städat hemma.

Veckan från hyllan 2012-44

Det viktigaste under den här veckan är utan tvekan Allhelgonadagen, Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra. Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

Och varför inte läsa P C Jersilds senaste, han har mycket klokt att säga om döden. Och den som har det, har också åtskilligt viktigt att förmedla om livet.

Ypsilon
P C Jersild
Bonniers, 2012

Utan att göra så värst mycket väsen av sig tillhör P C Jersild våra mest lästa författare. Hans litterära bana började redan för mer än 50 år sedan. Jag har alltid trott att jag har läst det mesta av honom, men upptäcker nu att jag har på sin höjd läst en tredje del av hans drygt 30 romaner sedan debuten 1960 med ”Räknelära”.

Det är verkligen högst imponerande, inte minst med tanke på att Jersild inte väjer för att skriva om svåra och komplexa ämnen. Han är inte heller främmande för formexperiment, som i ”Calvinols resa genom världen”, men det är i innehållet i sina romaner som han släpper lös en kreativ fantasi med ofta halsbrytande idéer.

När Jersild nu när han närmar sig 80 kommer ut med en ny roman är det utan tvekan ett kraftprov, i synnerhet för en person som på fullt allvar beskriver sig själv som lat. I en intervju nyligen antydde Jersild att hans senaste roman också troligen är hans sista. Påståenden från författare, även åldrande sådana, att de inte kommer att skriva fler böcker ska alltid tas med en nypa salt, men visst har ”Ypsilon” karaktären av sammanfattning och summering.

”Ypsilon” är på sätt och vis en metaroman, Jersild har samlat ett antal av sina gamla romanfigurer och möter dem några decennier senare. Reine från ”Barnens ö”, Bernt Svensson från ”Babels hus”, Evy Beck från ”Djurdoktorn”, Lennart Siljeberg från ”Grisjakten”, med flera. Titelns Ypsilon är dessutom huvudperson – om person är rätt ord – i romanen ”En levande själ”, och får så småningom en nyckelroll i handlingen.

Läsaren får en snabbt skissad historielektion i bland annat 70-talets vänstervåg, 90-talets individualistiska rekyl, New Age med hälsotrenden, och lite annat smått och gott ur samhällsutvecklingen. Bitvis blir det riktigt komiskt när ideologiska gengångare kommer till tals. Evy Becks son arbetar som statssekreterare hos Anders Borg, men låter precis som sin morfar, den gamle stalinisten Rodion (sic!) Beck, med samma känslokalla, förment vetenskapliga pragmatism.

Genom sina gamla romanfigurer tar Jersild upp ett antal problemställningar som alltid återkommit i hans författarskap: vuxenvärldens svek, den själlösa byråkratin, religionens roll, humanitet kontra lönsamhet inom vetenskapen. Men framför allt handlar det om Döden. Det oundvikliga, det som väntar oss alla. Och trots det lever vi i en ungdomshyllande kultur där döden har mycket lite plats, om den inte rent av förträngs helt och hållet. Lite märkligt, inte minst med tanke på att samhället blir allt äldre, med många som lever längre och längre.

Jersild påpekar att skönlitteraturen är mycket fattig på skildringar av döden och döendet. Han reparerar den skadan med råge. Han tar livet av samtliga sina huvudpersoner, frejdigt och utstuderat, med fantasirik variation och stor detaljrikedom. Det ger en bild av människans olika sätt att tackla döden, och sjukdomarna dessförinnan. Tunga frågor om vårt förhållande till döden ställs på sin spets, för att till slut landa i det stora spörsmålet om eutanasi, dödshjälp.

Att Jersild är anhängare av dödshjälp enligt till exempel holländsk modell är ingen hemlighet. I ”Ypsilon” lyckas han komplicera och nyansera problematiken på ett förtjänstfullt sätt, och den som väntar sig enkla svar lär bli mycket besviken.

Som roman betraktad är ”Ypsilon” kanske inte någon fullträff, den innehåller alldeles för många och långa resonerande partier, som gör den till mer essä än roman. Men Jersild är i all enkelhet en lysande stilist, hans litterära uppfinningsrikedom är överdådig, och han engagerar och stämmer på samma gång till eftertanke.

Och glöm inte att det finns ett liv före döden.