Veckan från hyllan 2012-44

Det viktigaste under den här veckan är utan tvekan Allhelgonadagen, Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra. Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

Och varför inte läsa P C Jersilds senaste, han har mycket klokt att säga om döden. Och den som har det, har också åtskilligt viktigt att förmedla om livet.

Ypsilon
P C Jersild
Bonniers, 2012

Utan att göra så värst mycket väsen av sig tillhör P C Jersild våra mest lästa författare. Hans litterära bana började redan för mer än 50 år sedan. Jag har alltid trott att jag har läst det mesta av honom, men upptäcker nu att jag har på sin höjd läst en tredje del av hans drygt 30 romaner sedan debuten 1960 med ”Räknelära”.

Det är verkligen högst imponerande, inte minst med tanke på att Jersild inte väjer för att skriva om svåra och komplexa ämnen. Han är inte heller främmande för formexperiment, som i ”Calvinols resa genom världen”, men det är i innehållet i sina romaner som han släpper lös en kreativ fantasi med ofta halsbrytande idéer.

När Jersild nu när han närmar sig 80 kommer ut med en ny roman är det utan tvekan ett kraftprov, i synnerhet för en person som på fullt allvar beskriver sig själv som lat. I en intervju nyligen antydde Jersild att hans senaste roman också troligen är hans sista. Påståenden från författare, även åldrande sådana, att de inte kommer att skriva fler böcker ska alltid tas med en nypa salt, men visst har ”Ypsilon” karaktären av sammanfattning och summering.

”Ypsilon” är på sätt och vis en metaroman, Jersild har samlat ett antal av sina gamla romanfigurer och möter dem några decennier senare. Reine från ”Barnens ö”, Bernt Svensson från ”Babels hus”, Evy Beck från ”Djurdoktorn”, Lennart Siljeberg från ”Grisjakten”, med flera. Titelns Ypsilon är dessutom huvudperson – om person är rätt ord – i romanen ”En levande själ”, och får så småningom en nyckelroll i handlingen.

Läsaren får en snabbt skissad historielektion i bland annat 70-talets vänstervåg, 90-talets individualistiska rekyl, New Age med hälsotrenden, och lite annat smått och gott ur samhällsutvecklingen. Bitvis blir det riktigt komiskt när ideologiska gengångare kommer till tals. Evy Becks son arbetar som statssekreterare hos Anders Borg, men låter precis som sin morfar, den gamle stalinisten Rodion (sic!) Beck, med samma känslokalla, förment vetenskapliga pragmatism.

Genom sina gamla romanfigurer tar Jersild upp ett antal problemställningar som alltid återkommit i hans författarskap: vuxenvärldens svek, den själlösa byråkratin, religionens roll, humanitet kontra lönsamhet inom vetenskapen. Men framför allt handlar det om Döden. Det oundvikliga, det som väntar oss alla. Och trots det lever vi i en ungdomshyllande kultur där döden har mycket lite plats, om den inte rent av förträngs helt och hållet. Lite märkligt, inte minst med tanke på att samhället blir allt äldre, med många som lever längre och längre.

Jersild påpekar att skönlitteraturen är mycket fattig på skildringar av döden och döendet. Han reparerar den skadan med råge. Han tar livet av samtliga sina huvudpersoner, frejdigt och utstuderat, med fantasirik variation och stor detaljrikedom. Det ger en bild av människans olika sätt att tackla döden, och sjukdomarna dessförinnan. Tunga frågor om vårt förhållande till döden ställs på sin spets, för att till slut landa i det stora spörsmålet om eutanasi, dödshjälp.

Att Jersild är anhängare av dödshjälp enligt till exempel holländsk modell är ingen hemlighet. I ”Ypsilon” lyckas han komplicera och nyansera problematiken på ett förtjänstfullt sätt, och den som väntar sig enkla svar lär bli mycket besviken.

Som roman betraktad är ”Ypsilon” kanske inte någon fullträff, den innehåller alldeles för många och långa resonerande partier, som gör den till mer essä än roman. Men Jersild är i all enkelhet en lysande stilist, hans litterära uppfinningsrikedom är överdådig, och han engagerar och stämmer på samma gång till eftertanke.

Och glöm inte att det finns ett liv före döden.