ROMAN
Utrensning
Sofi Oksanen
Översättning: Janina Orlov
Bonniers, 2010
Nordiska rådets litteraturpris för 2010 tilldelades den finska författaren Sofi Oksanen. Priset är ett slags nordiskt mästerskap i litteratur, det är mycket prestigefyllt, och innebär ganska mycket pengar, närmare en halv miljon svenska kronor. Konkurrensen i år var som vanligt stenhård, bland de andra nominerade fanns det tungviktare som svenske Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz, och den andra finländska nomineringen med Monika Fagerholms Glitterscenen.
Oksanen är den yngsta mottagaren någonsin av Nordiska rådets litteraturpris. Trots att hon bara är 33 år gammal har hon redan hunnit med tre romaner, alla omtalade och prisbelönade. Hon är också den första kvinnliga finska författaren som skriver på finska (svenskspråkiga Tua Forsström fick priset 1998) som får priset. Det är på sätt och vis följdriktigt då Oksanen har en tydlig feministisk framtoning. Hon är, för att citera Erkki Kylmänens, nyhetschef på Helsingin Sanomats kulturavdelning, stilla understatment i en intervju för TT ”en smula kontroversiell”. Hon har bland annat ställt till med skandal när en riksdagsman försökte tafsa på henne, och brukar vresigt snäsa av alla som kommenterar hennes goth-inspirerade utseende, som hon menar inte har något med hennes skrivande att göra.
Oksanen har en finsk pappa och en estnisk mamma, och hennes romaner är gränsöverskridande, i ordets bokstavliga bemärkelse. Det gäller också Utrensning.
Det är landsbygd i början av 90-talet i ett Estland med nyvunnen självständighet. Här råder avfolkning, fylla, stölder och huliganism. En förkvävande anda av rädsla och misstänksamhet. Kolchosens marker liksom annan förstatligad egendom återlämnas till de forna ägarna, och alla gör ”biznys” och säljer i sin tur kvickt till utländskt, främst finskt, kapital. Det är en tid då: ”Allt är möjligt. Allt skulle nu fördelas om här i landet.”
Den åldrande Aliide hittar i sin trädgård en ung misshandlad flicka i tämligen bedrövligt tillstånd, som det snart visar sig ett offer för en annan av den nya tidens farsoter, trafficking. Hon har inte hamnat hos Aliide av en slump, och sakta rullas en historia upp om en hemlig och omöjlig kärlek, och ett oförlåtligt svek och en gränslös självuppoffring mot en bakgrund av 50-talets sovjetiska maktetablering i Estland, och den nationalistkamp som fortsatte trots hopplösa odds.
Här finns ingen plats för försoning. Den ”gode” kommunisten som är djupt upprörd över det som händer i Estland, och naivt nog tänker skriva ett brev till Stalin som berättar sanningen, blir brutalt mördad av den nationalistiska huvudpersonen, enligt den enkla principen ”kommunist som kommunist”.
Oksanen bygger skickligt upp ett intrikat pussel med bruten kronologi där bitarna så sakteliga börjar falla på plats och ett mönster kan skönjas.
Språket har en naken saklighet som berör och upprör utan att vara moraliserande.
Samtidigt ställer romanen undan för undan moraliska frågor på sin spets. Vad är tillåtet i kärlekens namn? Vad kan skyllas på ”onda tider”? Eller ett omänskligt system? Hur långt får en människa gå i självuppoffring, även om det inte skadar andra? Skadar det verkligen inga andra? Går det att leva i total förljugenhet?
”Utrensning” är en roman om kärlek, det är också en moralisk och politisk roman. Dessutom kan den läsas som en kvinnoroman. Det är starka kvinnoöden som skildras under svåra omständigheter, där det alldeles oavsett av dagens tillfälliga politiska konjunktur alltid finns en ”läderstövel” beredd att trampa ner och begå övergrepp. Det sexuella våldet är lika närvarande i det sovjetiska som i det ”fria” Estland.
Kvinnorna är alltid offer, men det är de som ändå står för styrka och Livet i alla dess aspekter. Oksanen får det att dofta, smaka, låta.
Bland det bästa som jag har läst på mycket länge.
Utrensning
Sofi Oksanen
Översättning: Janina Orlov
Bonniers, 2010
Nordiska rådets litteraturpris för 2010 tilldelades den finska författaren Sofi Oksanen. Priset är ett slags nordiskt mästerskap i litteratur, det är mycket prestigefyllt, och innebär ganska mycket pengar, närmare en halv miljon svenska kronor. Konkurrensen i år var som vanligt stenhård, bland de andra nominerade fanns det tungviktare som svenske Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz, och den andra finländska nomineringen med Monika Fagerholms Glitterscenen.
Oksanen är den yngsta mottagaren någonsin av Nordiska rådets litteraturpris. Trots att hon bara är 33 år gammal har hon redan hunnit med tre romaner, alla omtalade och prisbelönade. Hon är också den första kvinnliga finska författaren som skriver på finska (svenskspråkiga Tua Forsström fick priset 1998) som får priset. Det är på sätt och vis följdriktigt då Oksanen har en tydlig feministisk framtoning. Hon är, för att citera Erkki Kylmänens, nyhetschef på Helsingin Sanomats kulturavdelning, stilla understatment i en intervju för TT ”en smula kontroversiell”. Hon har bland annat ställt till med skandal när en riksdagsman försökte tafsa på henne, och brukar vresigt snäsa av alla som kommenterar hennes goth-inspirerade utseende, som hon menar inte har något med hennes skrivande att göra.
Oksanen har en finsk pappa och en estnisk mamma, och hennes romaner är gränsöverskridande, i ordets bokstavliga bemärkelse. Det gäller också Utrensning.
Det är landsbygd i början av 90-talet i ett Estland med nyvunnen självständighet. Här råder avfolkning, fylla, stölder och huliganism. En förkvävande anda av rädsla och misstänksamhet. Kolchosens marker liksom annan förstatligad egendom återlämnas till de forna ägarna, och alla gör ”biznys” och säljer i sin tur kvickt till utländskt, främst finskt, kapital. Det är en tid då: ”Allt är möjligt. Allt skulle nu fördelas om här i landet.”
Den åldrande Aliide hittar i sin trädgård en ung misshandlad flicka i tämligen bedrövligt tillstånd, som det snart visar sig ett offer för en annan av den nya tidens farsoter, trafficking. Hon har inte hamnat hos Aliide av en slump, och sakta rullas en historia upp om en hemlig och omöjlig kärlek, och ett oförlåtligt svek och en gränslös självuppoffring mot en bakgrund av 50-talets sovjetiska maktetablering i Estland, och den nationalistkamp som fortsatte trots hopplösa odds.
Här finns ingen plats för försoning. Den ”gode” kommunisten som är djupt upprörd över det som händer i Estland, och naivt nog tänker skriva ett brev till Stalin som berättar sanningen, blir brutalt mördad av den nationalistiska huvudpersonen, enligt den enkla principen ”kommunist som kommunist”.
Oksanen bygger skickligt upp ett intrikat pussel med bruten kronologi där bitarna så sakteliga börjar falla på plats och ett mönster kan skönjas.
Språket har en naken saklighet som berör och upprör utan att vara moraliserande.
Samtidigt ställer romanen undan för undan moraliska frågor på sin spets. Vad är tillåtet i kärlekens namn? Vad kan skyllas på ”onda tider”? Eller ett omänskligt system? Hur långt får en människa gå i självuppoffring, även om det inte skadar andra? Skadar det verkligen inga andra? Går det att leva i total förljugenhet?
”Utrensning” är en roman om kärlek, det är också en moralisk och politisk roman. Dessutom kan den läsas som en kvinnoroman. Det är starka kvinnoöden som skildras under svåra omständigheter, där det alldeles oavsett av dagens tillfälliga politiska konjunktur alltid finns en ”läderstövel” beredd att trampa ner och begå övergrepp. Det sexuella våldet är lika närvarande i det sovjetiska som i det ”fria” Estland.
Kvinnorna är alltid offer, men det är de som ändå står för styrka och Livet i alla dess aspekter. Oksanen får det att dofta, smaka, låta.
Bland det bästa som jag har läst på mycket länge.
Jag har inte läst den än men förstår att den måste vara bra. Men - vet du vad som stör mig något alldeles oerhört? Att ett så stort förlag söker - och får - litteraturstöd för denna redan så kända, stora och belönta bok. Bonniers och Norstedts har nyss fått närmare en halv miljon var i stöd för böcker som självklart klarar sig själva. Det är förstås ingen nyhet. För mig är det en nyhet att se vidden av den sortens orättvisa, listan över godkända och icke, varav de stora största godkänns och godkänns och godkänns och får enorma mängder pengar som andra kunde behöva så mycket bättre.
SvaraRaderaKan inte annat än instämma. Borde egentligen undersöka hela saken närmare, och eventuellt skriva något om det.
SvaraRaderaJa snälla gör det! Som du säkert förstår hade jag sökt. Menar på intet sätt att jag är bättre än nobelpristagarna - däremot är jag hård mot mig själv och om 40% av ansökningarna beviljas trodde jag att jag hade en ganska god chans. Men när jag sedan såg listan - jag hade möjligen kunnat få 20 000 kr. Bonniers fick nästan en halv miljon. Som om de inte skulle ha råd att skicka böckerna till alla bibliotek! Som om de böckerna hade en förstaupplaga på mindre än 5000 ex. Och så vidare.
SvaraRadera