I år är det 200 år sedan Fredrik Chopin föddes. Det polska parlamentet har därför förklarat 2010 som ett Chopinår. Det kommer att bli konserter, utställningar, och olika evenemang kring den store kompositören och pianisten. I Frankrike ville man 50 år efter Albert Camus död begrava honom i Panthéon, där redan många stora ligger: Voltaire, Rousseau, Hugo, Curie. Det blev visserligen ingenting av det, men det är brukligt bland civiliserade nationer att hylla sina stora söner och döttrar.
Dock icke i Sverige. 2012 är det 100 år sedan Sveriges största skald gick bort. Svenska staten tänker inte ge en spänn för att fira Strindberg. En kvalificerad gissning är att vår kulturminister förlitar sig på marknadskrafterna. Hon kommer att bli förvånad och besviken.
Crister Enander har skrivit förtjänstfullt om saken i LO-Tidningen. http://www.lotidningen.se/?id_item=27415
Läs, begrunda, och säg ifrån!
På tal om döda hjältar, börjar nästa vecka, som är påskhelgens sista dag, med Jesu uppståndelse. Med tanke på händelsen central ställning i kristendomen är den märkligt diffus, knapphändigt och motsägelsefullt beskriven. Man vet inte ens när det hände, vi får nöja oss med konstaterandet att det var omkring år 30. Det där med 33 efter Kristus tror ingen längre på, Jesus föddes troligen 6 eller 7 efter Kristus.
Det fanns inga vittnen till händelsen, det som inträffar är att kvinnorna som kommer till hans grav upptäcker att den var tom. Det lämnar fältet fritt för allahanda hädiska fantasier, men med tanke på påskhelgen avstår jag.
Tar ett ägg istället. Fast i år lär det inte bli välsignat.
På tisdag är det årsdagen av att de första moderna olympiska spelen invigdes i Aten 1896. Ingen dålig bedrift, inte minst med hänsyn till ett avbrott på sisådär 1500 år. Det kallar jag återuppståndelse!
På onsdag är Världshälsodagen, ett bra tillfälle att tänka över sin hälsa. Ett sätt att slippa satsa på återuppståndelse. Kom igen, det finns ett liv före döden.
På torsdag är det fem år sedan påven Johannes Paulus II begravdes. Han föddes i Wadowice inte långt från Kraków som Karol Wojtyla. En man som levde ett långt och händelserikt, och - like or not - har satt avtryck i sin samtid.
Nu ska stackars människa helgonförklaras, i expressfart därtill. In strömmar vittnesmål om hans mirakel, helbrägdagörelse, och jag vet inte allt. Varför kan man inte honom bara vara en exceptionell människa? Varför måste man prompt göra honom till ett beläte?
Wojtyla upplevde andra världskrigets fasa, säkert en grundläggande erfarenhet för honom, liksom för många ut hans generation. Undrar när han fick reda på Nazityskland hade invaderat Danmark och Norge.
På fredag är det 70 år sedan det hände. Båda våra nordiska grannar hamnade under den nazistiska stöveln. Och i båda fanns det kollaboratörregeringar.
Det tar tydligen många genrationer att rensa ut alla lik ur sina historiska garderober.
På lördag är det 40 år sedan Beatles splittrades. De återuppstod aldrig.
På söndag så är det 20 år sedan Ivar Lo-Johansson gick bort. Den kulturfientliga regeringen är i vanklig ordning ingenting att räkna med, men jag tar vi givet att arbetarrörelsen förstår att hylla sin store son. Även om han ofta var en bråkig jävel, och kunde sätta föräldrakärleken på svåra prov. Hos honom finns en kombination av särprägel, besatthet och grandiost misslyckande som bara utmärker genier.
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-04-04
Dock icke i Sverige. 2012 är det 100 år sedan Sveriges största skald gick bort. Svenska staten tänker inte ge en spänn för att fira Strindberg. En kvalificerad gissning är att vår kulturminister förlitar sig på marknadskrafterna. Hon kommer att bli förvånad och besviken.
Crister Enander har skrivit förtjänstfullt om saken i LO-Tidningen. http://www.lotidningen.se/?id_item=27415
Läs, begrunda, och säg ifrån!
På tal om döda hjältar, börjar nästa vecka, som är påskhelgens sista dag, med Jesu uppståndelse. Med tanke på händelsen central ställning i kristendomen är den märkligt diffus, knapphändigt och motsägelsefullt beskriven. Man vet inte ens när det hände, vi får nöja oss med konstaterandet att det var omkring år 30. Det där med 33 efter Kristus tror ingen längre på, Jesus föddes troligen 6 eller 7 efter Kristus.
Det fanns inga vittnen till händelsen, det som inträffar är att kvinnorna som kommer till hans grav upptäcker att den var tom. Det lämnar fältet fritt för allahanda hädiska fantasier, men med tanke på påskhelgen avstår jag.
Tar ett ägg istället. Fast i år lär det inte bli välsignat.
På tisdag är det årsdagen av att de första moderna olympiska spelen invigdes i Aten 1896. Ingen dålig bedrift, inte minst med hänsyn till ett avbrott på sisådär 1500 år. Det kallar jag återuppståndelse!
På onsdag är Världshälsodagen, ett bra tillfälle att tänka över sin hälsa. Ett sätt att slippa satsa på återuppståndelse. Kom igen, det finns ett liv före döden.
På torsdag är det fem år sedan påven Johannes Paulus II begravdes. Han föddes i Wadowice inte långt från Kraków som Karol Wojtyla. En man som levde ett långt och händelserikt, och - like or not - har satt avtryck i sin samtid.
Nu ska stackars människa helgonförklaras, i expressfart därtill. In strömmar vittnesmål om hans mirakel, helbrägdagörelse, och jag vet inte allt. Varför kan man inte honom bara vara en exceptionell människa? Varför måste man prompt göra honom till ett beläte?
Wojtyla upplevde andra världskrigets fasa, säkert en grundläggande erfarenhet för honom, liksom för många ut hans generation. Undrar när han fick reda på Nazityskland hade invaderat Danmark och Norge.
På fredag är det 70 år sedan det hände. Båda våra nordiska grannar hamnade under den nazistiska stöveln. Och i båda fanns det kollaboratörregeringar.
Det tar tydligen många genrationer att rensa ut alla lik ur sina historiska garderober.
På lördag är det 40 år sedan Beatles splittrades. De återuppstod aldrig.
På söndag så är det 20 år sedan Ivar Lo-Johansson gick bort. Den kulturfientliga regeringen är i vanklig ordning ingenting att räkna med, men jag tar vi givet att arbetarrörelsen förstår att hylla sin store son. Även om han ofta var en bråkig jävel, och kunde sätta föräldrakärleken på svåra prov. Hos honom finns en kombination av särprägel, besatthet och grandiost misslyckande som bara utmärker genier.
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-04-04
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar