Veckan som kommer Vecka 31

Veckan som kommer börjar med en dag som fram till 1900 firades som "sjusovardagen". Sedan dess har samhället blivit rationellt och välordnat, och ingen får sova ut ordentligt längre. Det kallas för ut-veckling. Frågan är bara vad det är som vecklar ut sig.'

Samma dag är det också årsdagen av julirevolutionen 1830 i Frankrike. En korkad kung införde lagar som kraftigt inskränkte yttrande- och tryckfriheten, och då tog det eld i helvete bland det franska borgerskapet, som ersatte den korkade kungen med en liberal en. Så där ja.

På tisdag är det elva år sedan den polske poeten Zbigniew Herbert gick bort. Han fick aldrig Nobelpriset. Det dröjde länge också i hemlandet innan han fick den uppskattning som han förtjänade. Den svenska diktare som han är närmaste besläktad med är nog Erik Lindegren. Åtminstone tre av Herberts verk är översatta till svenska - bland annat av just Lindegren.

På onsdag firar vi Eyvind Johnsons födelsedag. När han fick Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinsson, hade Sverige fler pristagare än Afrika, Asien och Sydamerika - tillsammans. Inte illa. Och naturligtvis helt och hållet grundat på litterära kvalitetsavgöranden. Ingen skugga må dock falla över Johnson (inte heller Martinsson förstås). I förra veckans Tidningen Kulturen skrev Crister Enander en recension av Eyvind Jonhsons "Kritik I". Rekommenderas.


http://www.tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/4811
-litteratur-eyvind-johnson-kritik-i-1921-1931

På torsdag firar vi en annan svensk diktare då det är Birger Normans födelsedag. Jag har ett särskilt förhållande till honom, inte minst därför att han var född och uppvuxen på Svanö, ön mitt i Ångermanälvens delta, som jag kan beskåda varje dag från fönstret i mitt arbetsrum. Birger Norman är nog den författare som har återupprättat dialektens användning i poesin. Så här kan det låta i diktsamlingen "Utanikring":

Hördd

Oföre i farsta.
Ostäda.
Odiske.
Ovädre.
Sänga obädde.

Otvätte,
okamme å oraka.
Skjorte oknäfft.
Krägan opåtejen.
Böxen opresse.
Strompen ostoppe.
Skona oborste.
Å ena hängselströppen oi.

Att en knapp är "oi" uttrycker inte bara saken på ett särskilt precist sätt, det ger också ett helt nytt perspektiv på tillvaron.

På fredag är det 380 år sedan den stora jordbävningen i Neapel, då omkring 10 000 människor omkom. Att döma av situationen i dagens Neapel har staden inte hämtat sig än. En stilla fundering: uttrycket "se Neapel och dö" måste väl ha ett annat ursprung?

På lördag är det 90 år sedan rumänska trupper gjorde slut på den ungerska rådsrepubliken. Ledaren Béla Kun flydde till Sovjet där han så småningom blev avrättad under Stalins utrensningar - han blev rehabiliterad 1956. György Lukács fick inte fortsätta som kulturminister, och flydde till Österrike, vilket var illa för Ungern, men definitivt tur för Lukács.

Lördagen är också årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Följande recension skrev jag i samband med upprorets 60 årsdag:

En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.

Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet "God's playground", har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, "Rising'44. The battle for Warsaw" (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott. Boken finns på svenska, den heter "Slaget om Warszawa. Upproret 1944", utgiven på Fahrenheit förlag, i översättning av Joachim Retzlaff.

Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.

Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.

Davies bok ansluter närmast till den sistnämnda ståndpunkten, och hans tolkning har redan väckt starka kontroverser både i Polen och runt om i världen. I nummer 12/2004 av London Review of Books finns att läsa en längre kritisk recension av Berkeleyhistorikern John Connelly.

Connelly lägger huvudansvaret för tragedin i Warszawa på det polska ledarskapet. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en "styrkeposition". De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39 (!) tunga kulsprutor, inget artilleri. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.

Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogromer där flera dussin judar blev dödade, anklagade för "bolsjevism". Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.

Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid.

På söndag är det årsdagen av slaget vid Cannae 216 före vår tideräkning, då Hannibals armé besegrade en nästan dubbel så stor romersk här. Slaget anses vara ett mästerligt prov på militär taktik, och studeras än idag vid krigshögskolor. Antiken var inte enbart stilbildande på konstens område.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-26