Historiens efterklang

Mitt ute i Ångermanälvens delta, inte långt från där älv blir till hav, ligger Svanö. För de litterärt bevandrade är det Birger Normans hemort, och den plats som ständigt återkommer i hans diktning som "Ön". Under ett knappt sekel sjöd här av intensiv industriverksamhet. Maskinerna har tystnat för länge sedan, men det finns spår kvar än. Marken har varit rejält förgiftad av kisaska och kvicksilver, och det har kostat åtskilliga miljoner att sanera stora delar av ön. Det finns rester kvar av lastkajer längs med stränderna, och de som badar bör vara försiktiga. Den härliga sandstranden på öns östra sida är också en lite ovanlig påminnelse om svunna tider. Sanden kommer nämligen från alla båtar som la till vid Svanö, och tömde här sin barlast i form av gyllene sand.

Idag är den huvudsakliga verksamheten på ön alla behandlingshem för missbrukare som ligger där. Det mest kända är Korpberget, som sedan 1971 har bedrivit vård enligt Minnesotamodellen.

För några år sedan gjorde några musikentusiaster en intressant upptäckt när de hittade in i två väldiga oljecisterner, som står tomma mitt ute på ön, väl dolda av tät växande vegetation.

- Det är som två enorma urmödrar övergivna i naturen, berättar Ola Lind, allkonstnär från Härnösand.
Det märkligaste med cisternerna är akustiken där ljudet har en efterklang på 30 sekunder. Det är som att sjunga fyrstämmigt med sig själv, och musiken blir till lager som byggs på varandra, och det uppstår helt nya och oväntade klanger.

Tanken föddes att ta vara på cisternernas unika egenskaper, och utifrån platsens historia och egenartade kultur skapa en musikfestival: Cisternfestivalen.

- Den här delen av Ångermanland har alltid befunnit sig i skärningspunkten av olika folkslag och kulturer, säger Ola Lind. Det har varit en mötesplats, och vår ambition är att bevara och förvalta den traditionen, men också att utveckla den, och tillföra något nytt och skapande.
Grundtemat som man strävar efter är möten, framför allt musikaliskt naturligtvis där man sammanför olika artister och något nytt och spännande uppstår i mötet i en genomarbetad improvisation inom en bestämd form, men också möte mellan det nya och det gamla, industrialismen och den andliga världen, den lilla ön i Ångermanälven och den stora världen. Sist men inte minst midsommarens möte med den frodiga tiden som snart är borta.

Festivalidén blev verklighet förra året på midsommardagen då den första Cisternfestivalen ägde rum, och blev en stor publiksuccé. Den följdes upp i år på midsommardagen med den andra upplagan. Cisternfestivalen strävar efter att ge publiken en helhetsupplevelse, med olika ingredienser, musik, dans, teater, berättande. Hela festivalen är en mycket genomtänkt föreställning, även om, som Ola Lind påpekade, inte ens enskilda artister alltid vet sin plats i föreställningen.

Inne i cisternerna råder närmast totalt mörker, vilket utgör en spännande konstrast till det kompakta ljuset ute som vid den tiden på året härskar oinskränkt dygnet runt. Både syn- och ljudupplevelser blir naturligtvis helt annorlunda i en sådan ytterst sparsam belysning.

Årets invigning var inte lika spektakulär som fjolårets elddans, men inte desto mindre storslaget. Det var gruppen Monumental Crew som tillsammans med Lovisa Johansson framförde ett suggestivt dansnummer som handlade om klimathotet, och den tunisisk-franska sångerskan Amina Annabi ackompanjerade med sin kraftfulla sång. Den Store Guruns strupsång skapade samtidigt en mäktig ljudkuliss som snurrade runt i cisternens mörker. Det är för övrigt frapperande hur nära besläktat strupsången, med sina orientaliska influenser, tycks vara med den samiska jojken och den grönländska schamansången.

Det saknades som sig bör inte ovanliga instrument. Redan förra året använde Ola Lind ett facebass, en sorts mikrofon som mäter vibrationer i skelettet, och är egentligen avsett för mätningar av jordbävningar. Det fanns också hang, som är ett melodiskt rytminstrument, tillverkad i Schweiz, och som såg ut som två wokpannor ihop, och kora, ett västafrikanskt stränginstrument med inte mindre än 24 strängar! Det finns bara två släkter i Senegal som tillverkar detta instrument, lär ut speltekniken och för traditionen vidare. Det fanns också mycket trummor, mest afrikanska, men även grönländska schamantrummor och mer traditionellt västerländska.


I år bjöd Björn Eriksson på ett musikaliskt experiment med tonoscillatorer som ställdes in slumpmässigt med hjälp av tärningskast. Till de olika frekvenser som uppstod improviserade kompositören och musikern Johan Ramström på saxofon. Klangerna som uppstod bildade en disharmoni (eller harmoni?) som levde kvar långt efter att festivalen var över.

Nathalie Fougeras fascinerande föreställning använde sig av bildspel, skådespel och toner/sång/läten för att skapa en mängd olika associationer på temat kvinnobröst. Hon missade inte heller samspelet med de två cisternernas uppenbara former.

Lite av en höjdpunkt var framträdandet av veteranen Ahmadu Jarr. Tidigare under dagen höll han en engagerande workshop för barn, i form av berättelser, dans och musik. Framåt kvällen fyllde Ahmadu och hans åttamannaband High Light Orchestra den improviserade dansscenen i cisternen med sin världsmusik. Tonerna av salsa och raggae fördes i sommarnatten nedströms älven, och återbördades till den stora världen som de en gång kom från.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-21