Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 20 juli 2009

Veckan som kommer Vecka 30

Härligt att vara tillbaka efter en längre tids frånvaro, orsakad av en plötslig och elak sjukdom. Jag har saknat er. Hoppas att ni saknade mig.

Det viktigaste som händer nästa vecka är nog att rötmånaden börjar. Och kom ihåg nu att det INTE betyder att man får röta, utan precis tvärtom.

På måndag inträffar ett par årsdagar, dels landningen på månen 1969, dels attentatet mot Hitler 1944. En del tvivlar på månlandningen, och tror att alltihopa var en gigantisk bluff. Själv tillåter jag mig att tvivla på attentatsmännens ädla avsikter, inte minst som de framställs i kalkonrullen "Valkyria".

Följande funderingar skrev jag ner när den gick på biograferna:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

På tisdag är det 110 år sedan Ernst Hemingway föddes. Grattis! Han är en författare som jag uppskattar enormt mycket. Dessutom gillar jag Key West - var det gott nog åt Hemingway, är det gott nog åt mig. Jag missar aldrig att andäktigt - och avundsjukt! - ta en sväng förbi författarens hus, och sedan att titta in på Sloppy Joe´s , även om jag misstänker att det ser helt annorlunda ut nu än på Papas tid.

På onsdag är det Janusz Korczaks födelsedag. Han är en man som förtjänar en utförlig presentation. Den kommer här:

Den 22 juli 1878 föddes i Warszawa en viss Henryk (Hersch) Goldszmit. Han blev senare världsberömd under namnet Janusz Korczak.

Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet (under en resa till Palestina på 30-talet blev han mycket influerad av kibbutzrörelsens ideologi). Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Idag kan mycket av det tyckas ganska självklart, men många lärare och pedagoger som jag har talat med påstår att Korczaks tänkande har stor aktualitet än i våra dagar.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym - som lär vara inspirerad av en roman karaktär - men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, t.ex. hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden driva barnhemmet för föräldralösa. Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakand vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, t o m hos de nazistiska bödlarna.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna "sina" barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla - han uppträdde ofta i sin polska officersuniform! - är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.

Den kände polske regissören Andrzej Wajda har gjort en riktigt bra film om Janusz Korczak. En del av replikerna i filmen är för övrigt hämtade från Korczaks dagbok. Sveriges Television bör ta sitt ansvar och snarast inhandla och visa filmen.

På torsdag är det 121 år sedan Raymond Chandler föddes, och 52 år sedan Giuseppe Tomasi di Lampedusa gick bort.

På fredag är det årsdagen av Vladimir Vysotskijs död. Han gick bort 1980, bara 42 år gammal. En på många sätt märklig man, med ett grundmurat rykte som oppositionell, samtidigt som han körde omkring i en Mercedes. Följande skrev jag i samband med nyutgivningen av Fria Proteaterns fantastiska Vysotskij-program:

På hösten 1986 när min mamma var på besök i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom at vara egna - så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreeswijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Veckan avslutas på söndag med årsdagen av George Bernard Shaws födelsedag. En gigant i många avseenden. Så skrev jag om honom i samband med hans 150 årsdag för tre år sedan:

I år firar vi 150 år av George Bernard Shaws födelse, och det har inte direkt hörts några pukor och trumpeter, det har knappt ens nämnts i tidningarna. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många, Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.

Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av Julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt - allt han gjorde var visserligen högljutt - Irlands befrielsekamp.

Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd. Sitt namn hämtade Sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet, undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig slog någonsin till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.

Fabianerna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var "arbetarklassens dumhet". Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en "eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner".

Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget - de politiska irrgångarna är många och förvirrande - kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela 1: a världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder även om det inte går att komma ifrån att samma hållning grumlade helt hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 30-talets "fredsförhandlingar" med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.

Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.

Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-t. i en märklig förening av rationalism och moralism. I en dödsruna kallades han för "den siste viktorianske profeten", och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss?

Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism. 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.

Jag är fortfarande lite kraftlös efter min sjukdom, och blir snabbt trött. Så nu får det vara nog med skrivande för den här veckan. Jag ser fram emot många nya spännande veckor tillsammans med er. Som sagt, skönt att vara tillbaka.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-20

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar