Den politiska poesin är död, länge leve den politiska poesi!

Ådalsupproret
Peter Sundborg
Murbruk förlag

"Ådalsupproret" är en diktberättelse på fri, obunden vers. Huvudpersonen är en namnlös berättare, möjligen bosatt i Sundsvall, och med en stuga i Ådalen. Men det är inte fullt så viktigt, berättelsen utspelar sig i flera dimensioner. Det som är väsentligt är att huvudpersonen befinner sig på tillvarons botten, han är skild, arbetslös och utan bostad. Ständigt återkommande är bilden av en förlorad kärlek, en missad chans för länge sedan, och rent av ett förspillt liv.

Det privata har en motsvarighet på ett politiskt plan. Det händer otäcka saker, upplopp, strejk, vägspärrar, misshandel och det skjuts skarpt. Allt detta är vagt och oförklarligt. Det mest otäcka är kanske att vissa saker är högst verkliga, som den antifackliga lagstiftningen. Huvudpersonen åker runt i Ådalen med hemliga meddelande - åt upprorsmän? Hela livet präglas av förvirring, "Jag överger historiens gång/och säger åt mig själv att ställa mig utanför".

Centralt är just förhållandet till historien. Ådalen spelar här naturligt nog en avgörande roll. "Kramfors är labyrintens kärna./En historisk stad utanför historien./Ett blödande sår vid älvens strand."

Men även den som är vilse måste gå vidare. Allting börjar klarna så småningom. "Vi åker genom små samhällen/som börjat skriva sin egen historia/och ser människor som börjat minnas vad de tidigare/tvingats glömma." Det sker inte på något dramatiskt eller heroiskt sätt. Det gäller framför allt att göra sig kvitt illusioner, det falska medvetandet, både ideologiskt och i privatlivet. "Utopiernas tid är förbi". En sund själ i ett sunt samhälle, skulle man kunna säga.

Diktberättelsen utmärks av en stillsam vardagspoesi. Den fångar på pricken ett tempo, ett landskap, ett sätt att finnas till. Bildspråket står i samklang med innehållet. Här finns inga djärva metaforer, utan en självklar saklighet med små förtätade ögonblick som skapar en oemotståndlig känsla av äkthet.

Det är mycket personligt, och det är mycket politiskt, på ett sätt som är mycket ovanligt i modern svensk poesi. Den politiska poesin är död, länge leve den politiska poesi!

För oss som bor i Ådalen finns det här en igenkännandets guldgruva. Berättaren fikar på Rutiga duken, sover över på Appelbergs, åker förbi Viksjö kyrka, blir stoppad i en poliskontroll utanför Graninge. Men att klämma in 7 000 demonstranter på Torggatan är inte igenkännligt längre. Det tillhör området licentia poetica, för om inte där, så var?

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-06-25