Från början till slut

ROMAN
Alltings början

Karolina Ramqvist
Norstedts, 2012

Titeln på Karolina Ramqvists roman ”Alltings början” är mycket symptomatisk. Bokens handling utspelar sig på 90-talet, och många skulle säkert säga att det var då det började. Lika många, om inte fler, skulle tvärtom påstå att det var slutet. Och vad vet jag, det kanske helt enkelt var början till slutet? Men på vad?

Miljön i romanen är den mycket amorfa grupp av kultur- och nöjeselit, alla dessa kändisar och halvkändisar, föredettingar och wannabes, som alltid är helt ”rätt” och som går till de rätta ställena, där de aldrig behöver vänta i de långa köerna utanför. De är mer eller mindre permanent berusade, fast inte på det där pinsamma lantissättet, de pissar och spyr och skränar inte ute på lördagskvällarna. De är ständigt också lite höga, men inte så där vulgärt att de dör av en överdos i någon trappuppgång.

Det är en grupp som är så apart, att den blir faktiskt mycket belysande för det samhälle med vilket de inte tycks ha särskilt mycket gemensamt.

Romanens huvudperson Saga är 15 år gammal när berättelsen börjar. Vi får följa hennes resa mot vuxenlivet och självförverkligandet. Det är inte särskilt enkelt, om vi får tro henne är det ”lättare att vara död än att vara vuxen”. Hon är visserligen ung, vacker och begåvad, blir omsvärmad av både pojkar och män, och börjar en karriär mot att bli en framgångsrik skribent. Men det går ändå inte som på räls.

Saga har växt upp med en ensamstående mamma, som inte har varit speciellt ensam, många pojkvänner passerar deras lilla lägenhet på Söder – var annars? Mamman är konstnär, radikal och feminist. Hon lämnar Saga stor frihet, även om det ser misstänkt ut att det handlar mest om hennes egen frihet. Det finns inga svek som inte kan bortförklaras med att ”ingen skulle anklaga en man för samma sak”. Det finns mycket litet gemenskap i deras liv, och när mamman ska ta ansvar för föräldrarollen sker det genom att lära Saga uppskatta ankleverpastej och belugakaviar. Och framför allt präntar hon in i dottern att ”ta för sig”.

För Saga innebär det en stark feministisk självkänsla, men också en osäkerhet skapad av moderns kampretorik och hennes egen upplevelse av otillräcklighet. Det är en kluvenhet som är utmärkande på ett förtjänstfullt sätt för hela romanen, som inte väjer för komplexitet och motsägelser.

Det är just denna dialektik som är i själva verket berättelsens motor. Saga träffar nämligen en man som hon blir helt besatt av. Han är festfixare i de rättaste kretsarna, och inte direkt någon feministprins, för att uttrycka det snällt. Deras relation tilldrar sig helt i det fördolda, då han inte vill visa sig ute med henne offentligt. Han har istället för vana att ringa efter henne, som man ”ringer efter pizza”, och någon gång till och med avbeställer han när intressantare kulinariska anrättningar plötsligt dyker upp.

Hon ser klart hela situationen, men kan inte låta bli att fascineras av den. Och någonstans, ganska omärkligt, börjar ändå en frigörelseprocess.

Den är en modig och mångbottnad skildring som tar upp svåra frågor om det motsägelsefulla i våra liv: hur förenar man ideal och den krassa verkligheten, hur hanterar man sin inre förvirring, hur förhåller vi oss till andra människor, och vad är egentligen rätt och fel? Och om hur självklara rättigheter ständigt måste återerövras av varje generation.

Romanen är samtidigt fast förankrad i den politiska verkligheten, oräkneliga feministklassiker passerar revy, och omvärldens grymma realiteter tränger sig på, Balkankrigen, Rwanda, rasism, högervridning.