Det obehagliga med rasisterna och/eller fascisterna är inte att de gör bort sig med jämna mellan rum, det lär de fortsätta med, och ibland misstänker jag att det rent av är en del av deras taktik – rumsren fasad utåt, viftande med järnrör på Kungsgatan så att alla förstår att de menar allvar. Slips och järnrör som morot och piska.
Det obehagliga är inte ens att partiet är enligt senaste opinionsundersökningen Sveriges tredje största parti, mer än 90 procent tänker trots allt inte rösta på dem. Och opinioner svänger snabbt.
Nej, det mest obehagliga med rasistpartiet är att det tillåts att ha inflytande på svensk politik. I de flesta fall röstar de med regeringen – det är förmodligen därför det uppmärksammas så ofta när de INTE gör det – och bidrar följaktligen till att genomföra regeringens politik.
Till saken hör att det är just regeringens politik som utgör grogrunden för rasistpartiets politik. För varje ”reform” som den borgerliga alliansen genomdriver, och som river ner välfärden, får rasisterna nya röster.
De, och den sorgliga frånvaron av opposition.
Det där är inget nytt i historien. Vi har sett det förut, med skrämmande följder. Och ingenting har vi lärt, ingenting förstått.
Den författare som kanske på bästa sätt beskriver hur nazismen krypande vinner mark i ett samhälle i kris är Hans Fallada i ”Hur ska det gå för Pinnebergs?”. Och nyligen kom en annan av hans stora romaner ”Ensam i Berlin” i nyutgåva. Borde vara obligatorisk läsning.
Ensam i Berlin
Hans Fallada
Övers: Knut Stubbendorff/Per Lennart Månsson
Lind & Co, 2012
Hans liv var som en (dålig) äventyrsroman. 18 år gammal ska han begå självmord tillsammans med en kamrat, pakten maskeras som duell (!), kamraten dödas men han själv överlever, trots att han försöker bättra på försöket med ett skott i eget bröst. Han relegeras från gymnasiet, och hamnar på mentalanstalt. Året är 1911.
Drygt tio år senare blir det första vändan i fängelse för förskingring. Under hela sitt liv lider han av alkohol- och drogmissbruk.
1932 får Hans Fallada sitt litterära genombrott med romanen ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” (titeln på svenska är tam, mycket bättre i original, ”Kleiner Mann – was nun?”).
Huvudpersonen Johannes Pinneberg jobbar på ett varuhus. Det är början av 30-talet i Tyskland. Allt går bra, ganska bra, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för ”rationaliseringskonsult”. Det räcker inte att vara trevligt och kunnig, det gäller att visa upp resultat också! Hur mycket har du sålt för? Jaså, så lite, inte bra.
Pinneberg blir förstås av med jobbet, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp, när den lägre medelklassen pauperiseras, hur nazismen växer fram. Det är enligt min mening fortfarande den oöverträffade skildringen av de mekanismer som gör nazismen möjlig.
Efter Machtübernahme 1933 väljer Fallada att stanna kvar i Tyskland, trots att han vid åtminstone ett tillfälle har väskorna packade. Det ådrar honom massiv kritik från författarkollegor, främst Thomas Mann.
Hans liv i Nazityskland är komplicerat, de nya makthavarna betraktar honom med stor misstänksamhet. Han arresteras av Gestapo efter en angivelse för antinazistiska aktiviteter, och tillbringar en vecka i häkte. Efter det väljer han att ”ligga lågt”, han skriver en roman om Weimarrepublikens kaos, som faller bland annat Goebbels i smaken, annars blir det mest trivial underhållningslitteratur.
I början av 1945 görs han till borgmästare i staden Feldberg i Mecklenburg av den framryckande Röda Armén. Sedermera flyttar han till östra Berlin, och fortsätter sin författarbana. I februari 1947 dör han 53 år gammal, uppenbarligen i sviterna efter sitt alkohol- och drogmissbruk.
Kort före sin död avslutar han romanen ”Ensam i Berlin” – inte heller det en lyckad titel jämfört med tyska originalets ”Jeder stirbt für sich allein”. Boken är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmat avsky. Enligt Falladas biograf Jenny Williams skrevs boken på 24 dagar, ingen dålig bedrift, inte minst med tanke på att det är ett mastodontverk på över 600 sidor. Romanen har länge varit bortglömd, kanske delvis på grund av sin så otidsenliga episka karaktär, tills den för bara några år sedan återupptäcktes i Frankrike, och har gjort ett riktigt segertåg i flera länder, bland annat har den engelska utgåvan legat i topp på Amazon. När den nu ges ut på nytt i Sverige, i en reviderad och moderniserad utgåva, är det en viktig kulturhistorisk gärning, och som, dessvärre tvingas jag konstatera, kommer också mycket rätt i tiden, med en kuslig aktualitet.
Handlingen i romanen tar sin början 1940, 15 år efter de händelser som skildras i ett annat mästerverk, ”Berlin Alexanderplatz”. Det är ganska mycket samma kvarter i Berlin, och samma miljöer, men med den stora skillnaden att de obskyra existenser som befolkar Döblins roman har nu erövrat makten och är den nya nazistiska regimens stöttepelare. I det nya Tyskland frodas småtjuvarna, hallickarna, utpressarna, fuskarna och förskingrarna.
Skräck och rädsla regerar samhället. Det väldiga terrormaskineriet har ögon och öron överallt, och en felaktig kommentar, en vits, minsta antydan till kritik, varje snedsteg på den rätta ideologins utstakade väg kan få tämligen brutala konsekvenser. Alla är ständigt misstänkta, alla kan bli offer för statens hänsynslösa terror.
Samtidigt är stödet för regimen ganska kompakt. Segern mot Frankrike firas just med stor entusiasm. Det är bara paret Quangel som inte deltar i den allmänna segeryran. Deras ende son har nämligen stupat där någonstans i Frankrike. Hela deras värld rasar samman, och dessa ”vanliga människor”, hittills tämligen viljelösa medlöpare, förklarar krig mot den nazistiska staten. Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.
Berättelsen är inspirerad av ett verkligt fall. Det var arbetarparet Elise och Otto Hampel som under några år spred antinazistiskt material i Berlin, infångades och avrättades.
Romanen berättar en dubbelbottnad historia. Quangels motståndshandlingar är egentligen ganska futtiga, deras effekt är försumbar, de ändrar i grunden ingenting. Samtidigt vill Fallada säga att motståndet är trots sin omöjlighet en absolut nödvändighet. Hade fler vågat hade kanske betydelsen kunnat vara mycket större.
Paret Quangel är inte heller några endimensionella hjältar. I all sin inte-lägga-sig-i-mentalitet är de försiktigt positiva till nazismen, och innehar rent av små förtroende poster i olika pronazistiska organisationer. Han är dessutom en inte alltför sympatisk personlighet.
Också deras motståndare kan vara nog så komplexa, som till exempel den Gestapokommissarien som sätter dit dem. Trots sin enkelspåriga plikttrogenhet är han inte helt oemottaglig för etiska överväganden.
På samma sätt som ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” visar på nazismens framväxt på en banal vardaglig nivå, långt bortom Weimarrepublikens sjudande kaos, håller ”Ensam i Berlin” fram bilden av Nazityskland ur ett grodperspektiv. Här finns inga taktfasta marscher, bombastiska tal, ingen utstuderad ondska, bara trångsynt fördomsfullhet, småskuren opportunism, sjaskigt profithunger och brutal enfald.
Och hela tiden ringer i läsarens öron Anna Quangels ord: ”Men huvudsaken är att vi är annorlunda än de”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar