Torka aldrig tårar utan handskar
Jonas Gardell
Norstedts, 2012
Ämnet för Jonas Gardells roman ”Torka aldrig tårar utan handskar” är HIV. Det är tydligen en trilogi, den första delen har undertiteln ”Kärlek”, och de två andra delarna beräknas komma ut nästa år.
Tiden är 80-talet och temat är angeläget, Gardell vill skildra förtrycket av homosexuella, deras långsamma och vingliga väg mot frigörelse, men framför allt är det en minnesruna över alla vänner, och alla okända, som dukade under i AIDS-viruset.
Tyvärr vill nog Gardell för mycket. Romanen är mer predikan än berättelse, och stundtals övergår faktiskt texten i totalt malplacerad sakprosa. Klyschorna står som spön i backen. Vad allt finns inte där, den trångsynta småstaden, de mobbande bondlurkarna, de glada bögarna, och som kronan på verket – ett Jehovas vittne som är homosexuell. Kinky liksom, vittne och bög, höhö.
Sedan har vi den överbeskyddande modern, som inte förstår någonting, och den manipulativa Jehovas vittne-familjen. Gardell verkar kunna skriva ”kärlek och kontroll” hur många gånger som helst, och när han har dragit några barndomsscener för femtioelfte gången kan man nästan börja misstänka att han försöker ”förklara”, eller rent av ”ursäkta”, dessa personers sexuella läggning. Det kan knappast ha varit hans mening.
Det är hela tiden förutsägbart, och det finns också massor av övertydlig symbolik, det börjar egentligen redan med titeln, och upprepas sedan till leda. Romanen är bara en förevändning att skriva om ett ämne som är viktigt för författaren.
Det finns för all del några starka avsnitt i boken, det är drastiska bilder av sjukdomen, traumatiska dödsögonblick, och det berör. Men det räcker inte.
Jag vet från tidigare romanen, som till exempel ”En clowns uppväxt”, att Jonas Gardell kan bättre, och hoppas därför att de två återstående romanerna i trilogin håller högre klass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar