Årets längsta månad

Oktober i Fattigsverige

Susanna Alakoski
Bonniers, 2012

Oktober är årets längsta månad. Det är också en vacker månad, som bjuder på naturens fantastiska färgspel. Oktober är månaden som bildar övergången mellan sommar och vinter, den är ambivalent och motsägelsefull, med en mångfald som ingen annan månad. Vädret kan vara underbart härligt, med brittsommarens behagliga temperaturer, den kan också vara tämligen hemsk, med kyla, blåst och tidigt snöslask.

Vädret är ett ständigt återkommande tema i Susanna Alakoskis roman. Den är skriven i dagboksform, med korta kapitel för varje dag under oktober månad. Anteckningar om vädret speglar sinnesstämningar, utgör samtidigt konkret förankring i vardagens verklighet, och i sin förlängning bildar den ramen för många människor existensvillkor, numera också på våra breddgrader. För de hemlösa är vädret en avgörande faktor för hur deras liv kommer att gestalta sig.

Även om Alakoski skriver känsligt och vackert om vädrets växlingar och naturens skiftningar så är hon heligt förbannad. Klyftorna växer i samhället och fattigdomen blir djupare, de styrande tacklar problemet genom att förneka det. Som om inte folk hade ögon att se med! Tiggare, hemlösa, de finns ju där, och de fanns inte där tidigare. Och de försvinner inte genom fler poliser och hårdare straff.

Fattigdom beror inte lättja, psykisk sjukdom, inte heller på att folk skaffar för många ungar och skiljer sig – överklassens moraliserande hest mot de fattiga har gamla anor, inte beror det på invandring. Undertecknad har själv växt upp med en ensamstående mamma som var invandrare – och vi var allt annat än fattiga. Men visst, det är skillnad på invandrare och invandrare, och framför allt var det andra tider, då i slutet av 60-talet och tidigt 70-tal. Då fungerade fortfarande välfärdssamhället, med höga skatter och andra hemskheter, då vi fortfarande hade råd med solidaritet. 40 år senare när det finns långt större ekonomiska resurser har vi plötsligt råd med allt mindre. Hur gick det till?

Fattigdom är förvisso inget nytt fenomen, inte ens i modern tid, det är bara omfattningen, och framför allt samhällets inställning som förändras över tiden. Susanna Alakoski skriver om sin egen svåra ungdomsperiod i en fattig familj i Sverige. Det var en jobbig tid för henne, och det är jobbigt att skriva om det. Men, som hon säger, att tiga om sanningen är att svika alla dem som saknar röst och inte kan berätta.

Den stora styrkan i boken är Alakoskis vilja och förmåga att föra de svagastes talan. Med en klokhet och känslighet som är direkt sprungen ur hennes egen smärta är hon på samma gång privat och politisk. Läsarna tillåts vara närvarande i texten, Alakoski har gåvan att kunna skriva så att berättelsen blir också läsarens.

Är det något jag saknar i boken så är det en samhällsvision som går bortom högre skatter och en aktiv socialpolitik. Alakoski avslöjar med en drabbande insikt hur språket har genomgått en ideologiskt färgad förvandling, drömmar har blivit till mål. Men var finns friheten, var finns socialismen?

Kanske kommer det i nästa bok. I väntan på det måste ni läsa den här.