Ett gemensamt kulturarv

Idag är det 70 år sedan Bruno Schulz mördades. Här några rader om honom, och om den ovärdiga konflikt kring hans kosntverk som rasade för några år sedan.

Vem tillhör ett kulturarv?


Den polske författaren Bruno Schulz var född i en assimilerad judisk familj i den galiciska staden Drohobycz. Här arbetade han som teckningslärare vid ett gymnasium, ett arbete som han vantrivdes med, och som han beklagade sig över i sin brevväxling med författarbekanta, bland dem Witold Gombrowicz.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Han räknas idag som en av Polens främsta 1900-talsförfattare, och tillmäts också internationellt inflytande. Han jämförs med Kafka, men hans egenartade stil är lika mycket modernistisk expressionism som surrealism, naturligtvis med starka psykoanalytiska inslag.

Schulz var också en uppskattad konstnär.

Staden Drohobycz där Schulz föddes låg då i Österrike-Ungern. Efter första världskriget kom det att tillhöra det återuppståndna Polen, och 1939 anslöts det till Sovjetunionen. Idag ligger det i Ukraina.

1941 kom staden under nazistiskt styre, och den stora judiska befolkningen stängdes in i ett getto, där de levde under svåra förhållanden, och det blev snart uppenbart att de skulle gå ett grymt öde till mötes.

Schulz hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans - Karl Günthers – skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet. Det var den 19 november 1942. Man har aldrig återfunnit Schulz grav, troligen begravdes han i en massgrav, som man inte har lyckats lokalisera.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde mer sin familj. Men det var först 2001 som en tysk dokumentärfilmare hittade freskerna, som då var i ganska dåligt skick.

I Polen är Schulz förvånansvärt lite känd utanför expertkretsarna, han anses svårtillgänglig och obegriplig. Hans judiskhet har säkerligen också bidragit till den polska ambivalensen.

För ukrainarna är han behäftad med dubbla stigmata – han är både polack och jude.

Några månader efter upptäckten försvann freskerna. Någon hade sågat ut dem från väggarna i villan. Det visade sig att det var utsända från det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem som hade fört med sig freskerna till Israel.

Nu tog det eld i helsicke. Ukrainarna protesterade och anklagade Yad Vashem för stöld. Israelerna försvarade sig med att de hade ärligen betalat, och att allt hade gått rätt till. Det är uppenbart att man hade övertalat villans nuvarande ägare, som inte begrep målningarnas värde, att sälja, och dessutom högst troligen mutat några ukrainska tjänstemän. Inte desto mindre kan det inte råda någon som helst tvekan att utförseln av konstverken var ett brott mot lagen i Ukraina.

De ukrainska myndigheterna har högljutt protesterat, och förhandlingar har förts med Yad Vashem, där den ukrainska sidan har krävt att israelerna åtminstone skulle erkänna den ukrainska äganderätten, så skulle man kunna tänka sig att gå med på att ”låna ut” målningarna till Yad Vashem.

Från israelisk sida har man anfört två argument. För det första hävdar man sin rätt att representera det judiska lidandet under Förintelsen, oavsett var det ägde rum. Och för det andra skyller man på att det i Ukraina inte finns tillräcklig konservatorskompetens. En rad israeliska intellektuella, bland annat författaren A.B. Yehoshua, har uttryckt sitt stöd för Yad Vashems ståndpunkter.

I polska tidningar har man talat om ”barbari”, och från regeringshåll har man sagt att man förväntar sig att freskerna återförs till sin rätta plats i Drohobycz.

I Polen har det bedrivits avancerad Schulzforskning, och i dessa forskarkretsar har man bemött Yad Vashems argument med att Schulz död är en del av den polska historien, liksom hela Förintelsen tillhör också den polska historiska erfarenheten, och de andra enskilda länderna där det ägde rum.

Det långsökta argumentet om bristande kompetens har man inte ens tagit på allvar, då Polen är världsledande på konstkonserveringsområdet.

Polackerna och ukrainarna har fått stöd internationellt, bland annat har det publicerats ett öppet brev i The New York Review of Books, undertecknat av en lång rad amerikanska akademiker.

Enstöringen Bruno Schulz som till hörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.