Dessutom skyller ockupanten på att Gaza har en otrevlig regering, vilket möjligen är sant, men naturligtvis ingenting som ockupanten borde ha med att göra. Men det är så ockupanter brukar motivera sin ockupation.
Och medan den civiliserade världen förfasade sig över alla missiler som sköts mot israeliska städer, la Israels flyg stora delar av Gaza i ruiner, och dödade 150 människor. Minst hälften av dem var kvinnor och barn.
Den andra hälften var arabiska män, vilket gör dem definitionsmässigt till terrorister, och sådana förtjänar att dö.
För all del, fem civila israeler har också dödats, av vilka man kan dra slutsatsen att ännu fler palestinier borde dö. Det är så ockupationsmakter brukar resonera.
Annars kan man tycka att ett slut på ockupationen och fred vore bästa lösningen.
Nu har det i alla fall slutits en vapenvila. Det paradoxala är att alla bedömare är ense om att det otäcka Hamas har kraftigt stärkt sin ställning, medan den foglige Abbas har totalt marginaliserats. Varför agerar Israel så att extremisterna stärks medan de kompromissvänliga försvagas? Vansinnigt kan det tyckas, men det finns en metod i detta vanvett.
Den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery hävdar att Israels premiärminister och hans krets startade kriget med tanke på det kommande valet. Ett litet krig och några döda araber brukar få opinionssiffrorna att stiga.
Inte nog med det. Dessutom påstår Avnery att marginaliseringen av Abbas är högst medvetet, och syftar till att inkorporera Västbanken i ett Storisrael. För övrigt en tanke som den israeliske utrikesministern Lieberman har uttryckt helt öppet.
Det är tillräckligt vidrigt för att kunna vara sant.
Den algeriske författaren Yasmina Khadra har försökt att skildra mekanismerna bakom motståndet och förtrycket i det ockuperade Palestina.
ROMAN
Efter attentatet
Yasmina Khadra
Övers. Ragna Essén
Alfabeta, 2006
Doktor Amine Jaaafari är arab i Israel. Han kommer från en beduinsläkt, vars mark där de hade fruktodlingar har beslagtagits för en judisk bosättning. Själv är han en framgångsrik läkare, israelisk medborgare, välbärgad, och med umgänge i Tel Avivs finaste societetskretsar. Han vägrar konsekvent att ta ställning i den konflikt som pågår runt omkring honom, och anser att båda sidor består av vettlösa fanatiker. Och visst får han då och då skåda diskrimineringens fula tryne på nära håll.
En dag inträffar ett självmordsattentat där bland annat många skolbarn får sätta livet till. Förövaren – självmordsbombaren är ingen annan än doktorns älskade fru, en kvinna med vilken han ha trott sig ha levt i ett lyckligt äktenskap, där de har stått varandra mycket nära. Hennes handling är helt obegriplig för honom, och han upplever det dessutom som ett svek.
Han ger sig ut på en resa ut till Palestina för att söka och förstå.
Författarens namn Yasmina Khadra är en pseudonym för Mohammed Moulesshoul, en pensionerad algerisk arméofficer som lever i exil i Frankrike och skriver på franska.
Uppslaget till ”Efter attentatet” är onekligen mycket intressant, men boken är ingen fullträff. Därtill saknar författaren tillräcklig gestaltningsförmåga och djup, det blir både platt och fyrkantigt. Handlingen är konstruerad, språket ansträngt poetiskt, och slår ofta över i banaliteter, med pekoral farligt nära. Och länge händer så inte så mycket, mer än att vi serveras ytterligare en omgång revolutionärt-islamistiska floskler.
Men boken vinner i längden. Besöket på slutet i hembyn ger historien liv och färg. Framför allt blir hustruns person, som hittills saknat all trovärdighet, mer övertygande. Det ofattbara blir visserligen inte begripligt, men Khadra lyckas skapa en fond mot vilken den palestinska tragedins konturer syns mycket skarpt. Och det är faktiskt inte så lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar