En idealist på kollisionskurs med stormakter och storbolag

 

”Hammarskjöld” är en berättelse om en man och hans öde. Vi kommer aldrig riktigt nära människan Dag Hammarskjöld men lär känna desto bättre hans öde. Och det är tätt förknippat med 60-talets avkolonisering och stormakternas politik i dess kölvatten.

Dag Hammarskjöld var en mycket sluten person, utåt är han FN:s generalsekreterare och enbart det. Han tycks vara mycket mån om sin integritet, men hans tillknäppthet verkar vara lika mycket ett utmärkande karaktärsdrag.

Sprickor anas, men aldrig tillräckligt vida för att släppa in ljus som kunde visa något av Hammarskjölds inre. Det närmaste vi kommer den private Hammarskjöld är hans poesi, men även den talar mest om plikt och öde.

Mikael Persbrandt är lysande i rollen som Dag Hammarskjöld, det är han som bär upp hela berättelsen med sitt försiktigt vänliga med samtidigt stela uppträdanden, nästan helt utan åthävor eller yttre reaktioner – som när som på ett och annat återhållsamt leende.

Han förblir en främling, och det är nog också regissörens avsikt.

Desto mer upplysande är filmens politiska budskap. Man visar med all önskvärd tydlighet hur de forna kolonialmakterna slog vakt om sina ekonomiska intressen i samband med avkoloniseringen på 50- och 60-talen, och hur storbolagen med hjälp av korrupta lokala eliter och maktgalna despoter, och förstås lite stöd från CIA och brittiska utrikesdepartementet, behöll kontrollen över viktiga naturtillgångar och strategiska metaller. Alla som hade minsta invändning mot roffarpolitiken stämplades som kommunister.

Till priset av underutveckling, ständiga inbördeskrig, fattigdom, våld och misär i länder med enorm utvecklingspotential. Det främsta exemplet är just Kongo som blev Dag Hammarskjölds öde. Hans ädla men så totalt världsfrånvända budskap till stormakterna att bortse från sina egna intressen och istället slå vakt och det som är rätt och riktigt kunde inte annat än klinga ohört.

Dessvärre är det inte något annorlunda idag.

 

Hammarskjöld
Regi: Per Fly
Manus: Ulf Ryberg och Per Fly
Distribution. Nordisk film
Medverkande: Mikael Persbrandt, Francis Chouler, Cian Barry, Sara Soulié, Thure Lindhardt, Colin Salmon, Hakeem Kae-Kazim, Edvin Endre, Mattias Nordkvist, Sanna Sundqvist, Sven Ahlström, Caspar Phillipson, med flera

Bland hundar och människor

 

Hundmanuskripten
Jon Fosse
Övers: Christian Ekvall
Bakhåll, 2023

Då har jag stiftat min första bekantskap med Jon Fosses författarskap som jag har hört talas om så mycket, inte mist efter att han har fått Nobelpriset. Och jo då, det verkar lovande, mycket lovande. Hundmanuskripten bjuder på djupsinne, underfundig humor och en säregen stil.

Det är tre berättelser, kan läsas antingen som helt fristående eller som en sammanhängande helhet. Varje berättelse skildrar ganska vardagliga situationer i en speciell kontext ur en hunds perspektiv.

Flera olika läsningar är möjliga. Det går att läsa berättelserna som i en historia i sin, också som en skildring av den mycket särskilda relation som finns mellan hund och människa, men även som en sorts fabel.

Varje sådan fabel berättar om ett specifikt existentiellt villkor.

Historien om den ensamma hunden Webster kan läsas som en berättelse om att våga och att livet kan präglas av en svårlöst motsättning mellan utmaningar och trygghet.

Fjordhunden Olav vågar språnget fullt ut, och det skänker honom både glädje och trygghet.

Slutligen har vi skeppshunden Haktor vars historia påminner ganska mycket om hur illa gamla människor ofta behandlas i våra samhällen.

Håll med om att det är inga dåliga ämnen som Fosse tar sig an.

Att det handlar väldigt mycket om mat får väl också betraktas som existentiellt, för både människor och hundar.

Stilen är skenbart enkel, men skapar en fantastisk rytm, som förstärks ytterligare av skicklig placerade upprepningar, och suger läsaren in i berättelsen.

Kul är det också, Fosse besitter en klurig humor, som kommer stillsamt men säkert till uttryck på olika sätt.

Berättelserna är i betitlade i tur och ordning: ”Nej, åh, nej”, ”Oj, oj, oj” och ””Aj, aj, aj”.

Ser fram emot fortsatt bekantskap.

Gott slut och olika början

 

Vi skriver snart År 2023, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv.

Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Den judiska tideräkningen tar sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter.

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

Stark röst från orten

 

Ett ord för blod
Faysa Idle
Lind & Co, 2023

Faysa Idles bok är en skildring av uppväxten i Stockholmsförorten Tensta. Det är på många sätt en mörk text, som berättar om klankultur, patriarkalt förtryck och gängkriminalitet med allt som det för mig sig, ond bråd död, släktingar och vänner mördar och mördas, och våldet är ständigt närvarande. Men det finns en ljus sida också som innehåller, solidaritet och gemenskap, personlig styrka och mod, och strak framtidstro – trots allt.

En personlig utvikning till att börja med. Jag bodde i Hjulsta åren 1983 till 1997, vilket betyder att jag flyttade därifrån inte många år innan Faysa Idle flyttade dit med sin familj. Dessförinnan bodde jag några år i Rinkeby. Södra Järva var knappast en idyll under den tiden heller, det är tydligt att mycket har förändrats där under de senaste 25 år, och dessvärre inte till det bättre.

Samhället har i stor utsträckning abdikerat och dragits sig tillbaka, och lämnat ett tomrum efter sig, som har fyllts av familjer, klaner, och gäng. För unga människor som söker efter status, pengar och uppmärksamhet är vägen in i kriminalitet närmast given. Där finns också identifikation och gemenskap.

Alla som har sett filmen ”Gudfadern” vet hur det går till. Fast det här är ingen film utan på riktigt.

Faysa Idles skildring är mycket stark, språket är äkta och uttrycksfullt och det berör på djupet. Det väcker många tankar och känslor, jag ska här nöja mig med att ta upp två av dem.

När man talar om parallellsamhälle syftar man oftast på ”de andra”, det är de som utgör parallelliteten, de som lever sina mycket annorlunda liv, längs med ”oss”, och aldrig mötas de två.

Men det gäller givetvis åt andra hållet också. Jag kan inte låta bli att tänka på de så kallade Liberalernas förslag om text för svenska värderingar, som ”Korvprinsen” Pehrson menar ska underlätta integration. Han befinner sig inte ens i ett parallellsamhälle, han finns snarare i en parallell verklighet, som föga med den verklighet Faysa Idle beskriver.

Det kan förmodligen appliceras på det mesta av den senare tidens förslag om förbättrad integration och bekämpning av gängkriminalitet.

Om det bara var verklighetsfrämmande skulle det inte göra så mycket. Men dessvärre riskerar det, eller rättare sagt, kommer säkert att leda till ökade klyftor, och ett allt mer auktoritärt samhälle där det råder misstro och ett repressivt klimat. Vi är på god väg dit redan.

Och inte löser det problemen med kriminalitet och utanförskap.

Det kanske viktigaste med Faysa Idles bok är att hon lyfter fram människorna. De är inte längre bara gängkriminella och invandrare av någon generation i ordningen, utan människor av kött och blod, med ett namn och ett ansikte, de kan vara goda eller onda, snälla eller elaka, grymma eller ömsinta, oftast både och.

Hon låter dem framträda som individer, med sina karaktärer, egenheter, med sina bakgrundshistorier, sina sorger och glädjeämnen, sina hopp och förtvivlan.

Det är riktigt stort.

Stort är också hennes väg till en form av befrielse där hon kan söka sitt eget liv, och priset om jag har förstått det rätt har varit högt. Det är orden, språket, poesin och litteraturen som har varit hennes räddning.

Boken borde vara obligatorisk läsning (kanon?!) för alla politiker. Ni andra kan läsa den med stor behållning av egen fri vilja.

God jul

 

Tomten är inte svensk i år heller, men han bor som alla vet i Ångermanland, och han önskar alla en kul jul.

Vad Jesus aldrig sade – ”Du är inte härifrån – åk hem så skickar vi bröd och fisk och hjälper dig på plats”

 

Julen är här. Årets största högtid som firas till minne av Jesus Kristus födelse. Men det finns en del frågetecken kring den där Jesus, eller Joshua som han förmodligen hette.

Nu vet ingen riktigt när han föddes; vänner med kännedom om Mellanösterns klimatförhållanden tillåter sig att tvivla att det skulle ha inträffat i slutet på december, de tror mer på någon gång i mars.

Jag har faktiskt för mig att en gång i tiden för länge sedan – och då menar jag inte för ett par år sedan, utan flera hundra år – firades jul just i mars.

Det är mycket annat som är oklart med den där Jesus. Har han verkligen existerat? Bevisen är inte alldeles övertygande. Det säger nog en hel del om mänskligheten, som tror bergfast på något så tveksamt och svävande.

Men tror, det gör de. Så till den milda grad att de i trons namn är beredda att slakta både varandra och hedningar.

Det gör onekligen frågan om Jesu existens tämligen överspelad.

Men om Kristus verkligen existerade vet vi i alla fall att han föddes sex eller sju år efter Kristus, och det är rätt kul.

Och inte hette han Jesus Kristus heller. Kristus som ju betyder ”den smorde” har lagt till senare, förmodligen långt senare, och Jesus är en latinsk variant av ett grekiskt namn. Det är inte särskilt sannolikt att en snickare från Galiléen skulle döpa sitt barn till ett grekiskt namn – inte ens i en latinsk variant.

Nej, om han har funnits så hette han Joshua, eller Jeshua, eller något liknande på antingen hebreiska eller arameiska. Mest troligen det sistnämnda.

Jag gillar Joshua, han gjorde bra grejer och sa många vettiga saker. Tänk bara på den gången då Joshua utspisade ett stort följe av sina anhängare med några få bröd och fiskar.

Bibeln är visserligen som vanligt lite oklar på några punkter här. Alla evangelister talar om fem bröd och två fiskar, utom Markus som säger att det var sju bröd (la han ihop bröden och fiskarna, och i så fall varför? Dessa trons mysterier!

Lukas och Johannes påstår att där fanns omkring fem tusen män, enligt Markus var det fyra tusen människor, medan Matteus skriver att det var fem tusen män, förutom kvinnor och barn – förvisso ett elegant sätt att räkna.

Även om evangelisterna var inget vidare på matte – eller genusperspektiv – kan man inte förneka Joshuas bedrift. Och lägg märke till att alla fick så mycket att de blev mätta.

Joshua sa aldrig till någon ”du har så mycket ansvar och är så företagsam att du ska ha mer bröd och fler fiskar”, eller ”du har så lång och fin och viktig utbildning så du ska ha mer än de andra". Inte heller sa han ”men du är inte härifrån, åk hem så skickar vi bröd och fisk dit, och hjälper dig på plats”.

En annan sak som han inte sa var ”men du är nyanländ här, så vi måste sänka trösklarna, och då får du mindre bröd, och ingen firre”. Nej det sa han inte, alla fick så att de blev mätta.

Men han sa: ”San­ner­li­gen, det är svårt för en rik att kom­ma in i him­mel­ri­ket. Ja, jag säger er: det är lätta­re för en ka­mel att kom­ma ige­nom ett nålsöga än för en rik att kom­ma in i Guds ri­ke.”

Nu skyndar sig säkert några att påpeka att det inte ska uppfattas bokstavligt, utan tolkas. Varsågod, be my guest.

Och tänk på den rätta tolkningen när årets julhandel slår nytt rekord. 77,9 miljarder kronor är den senaste noteringen (det är nästan fem gånger så mycket som årets hela kulturbudget).

”Jag är inte marxist” lär Karl Marx ha konstaterat uppgivet, och jag kan tänka mig att Joshua i sin himmel suckar lika uppgivet, ”jag är inte kristen”.

Det är mycket att reflektera över. Men inte desto mindre hoppas jag att ni alla får njuta av julledigheten. I år ser det riktigt bra ut – ur de arbetandes synvinkel, oavsett tro.

Andra ser det nog annorlunda. Märkligt nog är det så att de partier och organisationer som talar sig mest varma att bevara ”våra” traditioner och försvara kristna värden är också de som mest ogillar röda dagar – också de som infaller på kristna högtider – och framför allt om de är flera sammanhängande.

Slutligen: bara för att man tror på någonting behöver det inte vara sant. Men det får gärna vara något bra.

Vi går mot ljusare tider

 

Idag är det vintersolståndet. Det är den tidpunkt på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen. Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen. 

Detta sker två gånger om året – på norra halvklotet cirka 21–23 december, på södra halvklotet runt 20–23 juni.

Från och med imorgon blir dagarna längre och ljusare. Håll ut!

Foto: Av Spito - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3482798