”Kommer de, så skjuter jag oss”. Om svenska judars liv i
skuggan av Förintelsen
Bernt Hermele
Lind & Co, 2018
Judar är länge förbjudna att bosätta sig i Sverige, det är
först 1775 som Gustav III ger tillstånd till en judisk familj att bosätta sig i
landet utan att konvertera först. Den judiska invandringen är omgärdad av många
restriktioner, men de lättar successivt och 1838 avskaffas det så kallade
Judereglementet. Antalet judar förblir dock relativt litet, trots en viss
invandring från Östeuropa åren kring förra sekelskiftet. Det innebär emellertid
inte att antisemitismens plåga gick Sverige förbi.
Det förekommer antisemitism i Sverige redan långt innan det
ens fanns några judar i landet. Det visar att hatet inte är beroende av vare
sig offrens faktiska närvaro eller deras antal. Det går alldeles utmärkt att ha
fördomar trots att det inte finns några judar eller att de är få.
Situationen förvärras drastiskt under 20- och 30-talen då
dels rasbiologins teorier blir mainstream, dels genom högernationalismens
starka frammarsch med framför allt nazismen i Tyskland.
Den ”ursprungliga” judiska befolkningen i Sverige har efter
tre generationer etablerat sig i landet, många har en framträdande ställning
inom näringsliv, kulturen och den akademiska världen, och
assimilationstendenserna har varit starka, de flesta identifierar sig helt med
Sverige och uppfattar sig själva som svenskar.
Men så uppfattas de inte nödvändigtvis av sin svenska
omgivning. Deras svenskhet ifrågasätts, om det inte förnekas helt, de förklaras
som främlingar och det uttrycks uppfattningar att de aldrig kan bli en del av
den svenska gemenskapen.
Antisemitismen går hand i hand med stöd till Tyskland och
nazismen. Och då blir läget allvarligt och hotet högst påtagligt.
Den organiserade nazismen blev aldrig särskilt framgångsrik
i Sverige beroende till en viss del på en hopplös partisplittring, men också på
att flera etablerade partier, främst Högern och Bondeförbundet, anammade en del
av det nazistiska tankegodset, inte minst antisemitismen.
Många ledande personligheter, kungligheter med dåvarande
kronprinsen i spetsen, akademiker, politiker, kulturprofiler ger ett öppet
uttryck för judefientliga åsikter. Det uppstår vad Bernt Hermele med ett
uttryck lånat av historikern Karin Kvist Gevert kallar för ”det antisemitiska
bakgrundsbruset”.
Det går en klar skiljelinje i svensk politik mellan å ena
sida Högern och Bondeförbundet, K G Westman (Bf), justitieminister i
samlingsregeringen, förklarade frankt i riksdagen att han var antisemit, och
liberaler, socialdemokrater och kommunister å den andra sidan, även om det bör
tilläggas att de flesta inom SAP:s partiledning yrkade också på stram
invandringspolitik.
Hitlers maktövertagande 1933 och den antijudiska
lagstiftning i utvidgades i snabb takt i Tyskland, och som ledde till att allt
fler judar sökte sin tillflykt i andra länder skärpte situationen ytterligare.
Omfattande demonstrationer och andra protestaktioner mot ”judeimporten”
genomfördes i flera svenska städer.
Med tanke på att antalet människor som ville komma till
Sverige var närmast löjligt litet är det lätt att misstänka att det var snarare
fördomar och vilja att slå vakt om den rena svenska folkstammen än hänsyn till
arbetsmarknaden och oro för jobben som låg bakom protesterna.
Argumentet om att ökad judisk invandring skulle öka
antisemitismen var bara ett ynkligt fikonlöv som skulle skylla et rått judehat.
”Bruset” var inte så oskyldigt som det kan låta. Dödslistor
upprättades av nazister för att användas efter en tysk invasion och nazistiskt
maktövertagande. Samlingsregeringens utrikesminister Christian Günther kallade
till sig Tor Bonnier och försökte förmå honom att sälja Dagens Nyheter. Judar
angreps i pressen, det förekom också våldshandlingar på gator och torg.
Efter invasionerna i Danmark och Norge skärptes situationen
ytterligare och hotet blev påtagligare.
De svenska judarnas reaktioner på angreppen och
trakasserierna varierade förstås. En del skaffade stugor på avlägsna platser
(några också i Norge, något som snart visade sig vara en dålig idé), de som
inte hade råd upprättade kontakter med så kallade ”evakueringsbönder”, personer
på landet som var villiga att ta emot och gömma judiska flyktingar.
Några tog till det gamla beprövade knepet med dop, ibland
för hela familjen, ibland enbart för barnen.
Det fanns dessvärre personer som drabbades av svartsyn och
panik och övervägde självmord, det fanns tyvärr fall då man gjorde verklighet
av tanken att ta sitt liv.
En som man kan tycka desperat åtgärd var att skaffa vapen.
Och då inte för att konfrontera den tyska krigsmakten, utan i ett betydligt
krassare syfte. Som Gunnar Heckscher, sedermera ledare för Högerpartiet, sa:
”Kommer de, så skjuter jag oss”, det är det citatet som Bernt Hermele använder
som titeln för sin bok.
Det var fler som var inne på liknande tankar.
Vi sitter idag förvisso med facit i hand, men redan då borde
det ha varit uppenbart för de inblandade, åtminstone de flesta av dem, att alla
dessa försök att undkomma nazisterna var av intet värde.
Det hade absolut ingen betydelse att vara djupt assimilerad,
Gunnar Heckscher till exempel såg sig inte ens som jude, utan som svensk, och
så sent som 1934 är han inte beredd att helt ta avstånd från nazismen, inte ens
dess rasläror.
Inte heller hade det varit till någon nytta att vara döpt
eller ha ett hus långt bort på landet.
Nu blev det inte någon tysk invasion och de svenska judarna
(och fackföreningsmännen, liberalerna, socialdemokraterna, kommunisterna etc.)
klarade sig med blotta förskräckelsen. Dessutom kunde Sverige erbjuda fristad
till de danska judarna och en tunn rännil av flyktingar från Tyskland och
Österrike.
Det man frågar sig är vart all den tidens antisemitism (och
allsköns andra annat antidemokratiskt tankegods) har tagit vägen efter 1945.
Har det bara lösts upp och försvunnit? Eller lever det kvar i den politiska
undervegetationen och bidar sin tid?
Bernt Hermele berättar om en middag i Djursholm på 50-talet
hos den sedermera ökände överste Stig Wennerström, då en av de inbjudna
officerskollegorna inte fick lov att ta med sin judiska fru!
Och hur ser det ut idag? Hur många SD-politiker har framfört
diverse bisarra konspirationsteorier som stinker antisemitism lång väg. Det har
till och skett helt öppna antisemitiska uttalanden. Och nej, alla är inte
uteslutna ur partiet.
Idag talar man förvisso inte om ras – utan om kultur. Och
hatobjektet är inte i första hand judarna utan invandrare i allmänhet, och
muslimer i synnerhet. Vi har sett att assimilering är ett bristfälligt skydd,
om något alls.
Endast ett medborgarsamhälle grundat på respekt och
acceptans kan eliminera risken för en ny Förintelse.
