Små dygder
Natalia Ginzburg
Övers: Vibeke Emond och Gunnel Mitelman
Bonniers
Natalia Ginzburgs ”Små dygder” presenteras av förlaget som
essäer, även om hon själv skriver att hon ”kan bara skriva berättelser”. Och
det är just vad det är, små korta berättelser om stort som smått från tiden
mellan 1944 och 1962.
Berättelserna kan sägas utgöra en fragmentarisk
självbiografisk skildring, som på sätt och vis fyller igen en del luckor i
hennes tidigare roman ”Familjelexikon”.
Det börjar finstämt med berättelsen om förvisning under
kriget till Abruzzerna, med träffsäkert utmejslade porträtt av bybor och ett
komplext uttryck för den längtan som drabbar henne.
Det fortsätter med funderingar kring språket och tystnaden,
otrygghetskänslan efter krigets erfarenheter, ensamhet och gemenskap, och sist
men inte minst reflektioner om barnuppfostran i titelberättelsen, som formar
sig till en tankeväckande och utmanande utvärdering av livets väsentligheter.
Skildringen av en tid som hon tillbringade i England är
däremot ett totalt bottennapp. Att hon har svårt att uppskatta det engelska
köket i början av 60-talet är fullt förståeligt, men dessvärre är resten av
berättelsen en makalös uppvisning i fördomsfullhet.
Engelsmän saknar fantasi, de engelska expediterna är ”världens
dummaste”, och så vidare i samma stil. Det är uppenbart att hon vantrivdes
stort men det är knappast en ursäkt.
Nu ser jag i stället fram emot den senaste av hennes böcker ”Kvällens
röster” som har kommit ut i nyöversättning på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar