Kapitalism utan mänskligt ansikte

BOK

Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida
Dan Jönsson
Leopard förlag, 2012

Det är alltid viktigt att journalister kan närma sig sitt ämne med respekt och ödmjukhet där man verkligen vill lära sig något nytt och vidga sina – och läsarnas – vyer.

Dessutom att skapa sammanhang, vilket kräver en förmåga att lyfta blicken.

Journalister tvingas att i de flesta fall skriva om människor och saker som hen har haft en relativt kort tid att bekanta sig med. Man läser på lite, åker till ett ställe (om man inte ringer), träffar några personer, ställer sina frågor, och sedan är det klart. Det blir lätt ytligt och med ett von oben-perspektiv.

Dan Jönssons reportagebok *Ingenmansland* navigerar hela tiden runt dessa fällor. Och boken har mycket höga ambitioner, Jönsson strävar efter att förstå de senaste årens Sverige, eller rent av världen som den ter sig från de senaste årens perspektiv.

För visst är det en märklig, för att inte säga bisarr, värld, vi lever i. Jag läser i Dagens Industris nätupplaga att om Grekland lämnar euron så drabbar det svenskarna med dyrare semester, och med lägre sparränta. Men på sikt kan vi bli vinnare! Jag orkar inte läsa hur. Fortsätter med nyheter om att den grekiska statens pengar är snart slut, och utbetalningar av löner och pensioner är i fara. Men det är uppåt på Atenbörsen – upp åtta procent under dagen. En annan nyhet är att den franske presidenten, socialisten Hollande, varnar grekerna för att rösta ”fel” i det kommande valet. Och en dag senare står det i bladet om rika greker som letar lyxboende, bland annat i Stockholm.

Så det finns en del att hugga tänderna i.

Oförskräckt ger sig Jönsson ut på resa genom Sverige. Utgångspunkten är egentligen ganska enkel, att förstå varför ”ju bättre det går för Sverige, desto fattigare tycks vi bli.” Ser man tillbaka på de senaste 25-30 åren, och för all del, ännu längre tillbaka i tiden, har svensk ekonomi växt ofantligt, samtidigt tillhör det vardagen för de flesta (dock inte alla) att ”vi måste spara”. Eller vill ni ha det som i Grekland?

Vår finansminister har redan vunnit EM i ekonomi, samtidigt som arbetslösheten närmar sig tvåsiffrigt, och ett tiotal patienter vid Sundsvalls sjukhus får bestående ögonskador på grund av att landstinget måste spara – nu är vi där igen – eftersom det dras med ett enormt ”underskott”. Sådana exempel kan mångfaldigas i det oändliga. Det är uppenbart att det föreligger ett glapp mellan verkligheten och beskrivningen av den.

Så hur ska man beskriva ”Denna ogripbara väv av relationer, transaktioner och förbindelser, av makt och vanmakt, brist och överflöd, uppgivenhet och framtidstro”?

Jönssons bok är indelad i tolv kapitel, ett för årets varje månad. Bokens undertitel är *Ett år på Sveriges baksida*, och vi tas med på reportageresa till några av vårt avlånga lands mest spännande orter: Flen, Fredrika, Ullared, Grängesberg, Haparanda, Ånge, Urshult, Säffle, Sandviken och Bjuv, små samhällen i periferin, men också till utkanten av storstäderna – Angered och Norra Hammarbyhamnen.

Begreppet ”baksida” är problematiskt, men jag tror att Dan Jönsson medvetet använder sig av dess glidande motsägelsefullhet, redan där gömmer sig en fråga, och ett ifrågasättandet.

Jönsson har ett prövande sätt att skriva, som skapar en dynamik i texten, han kommer till ett ställe, får ett första intryck, upptäcker snart komplikationer och motsägelser, börjar ställa frågor, söker sammanhang.

Skildringens stora förtjänst ligger i dialektiken mellan den lilla och den stora världen. Avfolkningen i Fredrika eller sociala problem i Angered är inte direkt några omvälvande nyheter, det är helt förutsägbart, först när vi ser deras förbindelse med världen utanför som de just genom att vara avvikande, genom sina perifera lägen, i kraft av att vara ”baksida” kan på ett tydligt sätt avslöja de påstådda framgångarnas verkliga misslyckanden. Och inte minst dess förödande konsekvenser för människor.

Jönsson har med sig tung reselektyr. Han läser Adam Smiths klassiker *The Wealth of Nations* och gör upp med den klassiska ekonomiska teorin. Han läser om Marx *Lön, pris och profit*, och formulerar en ”mindrevärdesteori”, någonstans mellan hyllorna med oförskämt billiga varor på Gekås. Den går ungefär ut på att det lönar sig att handla i Ullared, och liknande ställen, om vi lägger ner massor av oavlönat arbete på shoppingturen.

Vad är egentligen pengar, och vad är de bra för? Mängden pengar i världen har ökat långt mer än den reala ekonomin, hur är det möjligt? Och hur kan det komma sig att de flesta av oss har konstant ont om pengar – i en värld av överflöd?

Han studerar Paul Lafargues skrift om lättja, som redan för 130 år sedan krävde tre timmars arbetsdag (!), och undrar vad som har hänt med alla rationaliseringar, effektiviseringar, och mekaniseringar, varför måste vi arbeta lika mycket, eller mer, än vad vi gjorde för 100 år sedan. Istället för arbetslinjen behöver vi en livslinje.

Här finns så mycket mer, en diskussion kring globaliseringen, vardagens kommunism, kreditekonomins vinnare och förlorare, och skuldens positiva betydelse för samhället. Med mera.

Dan Jönsson pendlar mellan högt och lågt, han ställer frågor, han försöker formulera svar. Världen, vår bisarra verklighet, är möjlig att beskriva. Därmed går den att förstå. En annan värld är möjlig, mer än så, en annan värld är nödvändig.

Det finns åtskillig kritik som man kan rikta mot Jönssons bok. Man behöver inte hålla med om hans ibland vilda teorier. Han är inte fri från stereotyper. Ibland slinter pennan betänkligt, ”varm blick som en snäll hund” om en kurd som driver en grillkiosk, är kanske inte den mest lyckade formuleringen. Stundtals trampar texten vatten, och reportageåret hade tjänat på att kortas ner till tio månader.

Inte heller vet jag om de flesta av oss uppfattar ”Mediesverige” som huvudfienden.

Ett bra reportage ska gärna vara personligt, men jag kan tänka mig att en och annan tycker att Jönsson är helt enkelt alldeles för självupptagen.

Men det spelar faktiskt ingen roll. Dan Jönsson ställer de stora frågorna, de väsentliga frågorna, ja de nödvändiga frågorna. Hans bok formar sig till en skoningslös uppgörelse av kapitalismen. Därför är det en viktig bok. Årets viktigaste?

En sparsmakad resa i tid och rum

Konsten kan vara en kraftfull motståndshandling, inte nödvändigtvis genom ett radikalt budskap, utan snarare genom sitt förhållningssätt, det sätt som den framträder.


Ett lysande exempel är den utställning på Kramfors konsthall som har vernissage idag fredag. De två konstnärer som ställer ut är Lisa Gerdin och Henrik Samuelsson, båda med rötterna i Ångermanland.

Lokalen domineras av räls, järnvägsräls alltså, det är en skulptur av Lisa, 14 meter lång, tillverkad i massiv, obehandlad furu. Lisa Gerdin berättar att konstverket är skapat särskilt för platsen, och även för trakten i allmänhet. Lisa har rest i 30 år mellan Stockholm och sin barndoms Örnsköldsvik, och det är knappast en tillfällighet att ha väljer resandet som motiv.

Jag är helt säker på att Kramforsborna kommer att ta konstverket till sina hjärtan, vem av oss som bor här har inte ett starkt förhållande till järnvägar?

Naturligtvis har skulpturen många fler ingångar, det är vägen, det avbrutna lika mycket som det oändliga, att resa och att komma fram. Två parallella linjer är en arketypisk form, med ett minst sagt mångtydigt innehåll, och Lisa Gerdin säger också att hon arbetar gärna med arketyper.

Materialet pekar hän mot skogen, så viktig här i Ådalen, men också för människan globalt. Det handlar kanske också om sågverksindustrin?

Lisa ställer ut bara ett konstverk till, en minimal installation, som består av två händer som sträcks ut ur en väggkontakt. Utgångspunkten är att högst vardagligt föremål, som talar om energi, spänning, det är många tankar och känslor som väcks till liv.

Henrik Samuelssons bidrag är två tavlor, i större format. På båda finns samma landskap, för övrigt från trakten utanför Prästmon, och är en lek med plats och motiv, som beskriver en förflytning mellan inre och yttre rum. De två tavlorna hör ihop, och är ändå separata verk. Färgmässigt är det ett intrikat spel med valörer, där alla grundfärger finns med, men starkt nedtonade.

Här finns mycket att fundera över.

Allt som allt fyra konstverk, inte mer. Äntligen en utställning utan mängder av tavlor – eller andra konstföremål – som bara upprepar sig själva, och bedövar åskådaren, och ropar ut: Köp, köp!

Gerdins och Samuelssons konst har någonting att säga, och de ger sig själva och oss tid att nå fram. Det är konst som vågar vara på allvar.

Utställningens titel är ”Vart” – någon som blir förvånad?

Utställningen pågår till den 20 augusti.

Kreativitet på bygden

Ett säkert sommartecken i Sollefteå är att det åter blir liv i det gamla hamnmagasinet nere vid älven. Det är Kulturbygden som för tredje året i rad slår upp portarna. Från mitten av juni i drygt två månader framåt erbjuder man ett varierat utbud kulturevenemang av högsta kvalitet. Nytt för i år är inriktningen på lokala kulturutövare.


- Det har vi egentligen velat göra länge, men från början hade vi många gästspel av relativt kända artister utifrån för att etablera oss, säger Petronella Jakobsson, verksamhetsansvarig i år.

Lokal utövare innebär antingen att man är bosatt i Ådalen eller att man har sina rötter här. Många deltagare är hemvändare.

Petronella berättar också att i år har man lyckats att uppnå en bra balans mellan de olika kulturgrenarna. Fokus ligger på unga människor, både som utövare och publik, men Petronella Jakobsson understryker att också äldre är självfallet välkomna.

- Men vi vill i första hand vara en mötesplats för unga konstnärer, där de kan förverkliga sina idéer, utan att vara mainstream eller på något sätt behöva anpassa dem, säger Petronella.

Ett av de mer ambitiösa inslagen i Kulturbygdens program är de workshop i konst, teater och musik, som pågår den här veckan i dagarna fyra. På sätt och vis sammanfattar de genom sin mångfald och sin öppenhet hela Kulturbygdens idé.

Workshopen i musik leds av Sara Parkman, bördig från Härnösand, numera bosatt i Stockholm där hon studerar, men med hjärtat kvar i Ådalen. Sara berättar att workshopen handlar om konsten att improvisera fram musik, slippa ifrån prestationsångesten och framför allt att vidga begreppet vad som är musik och komposition. Det gör man genom spela in ljud, berätta med musik och olika övningar.

Jag får tillfälle att bevittna en sådan övning, deltagarna ligger på golvet och ger ifrån sig ljud, var och en för sig, men samtidigt gemensamt med de andra. De sjunger, jamar, skäller skriker. Resultatet blir en smula förvånande en ganska harmonisk stämsång.

- Det viktiga är inte att det blir något, det här är en process, säger Sara Parkman.

Samma inställning har man inom teaterworkshopen, som leds av Jenny Möller Jensen. Här inleder man trevande med att bli bekant med varandra, sedan ska man ta avstamp i berättande, för att därefter undersöka på vilket sätt som dessa berättelser kan iscensättas.

Sista dagen, som är på fredag, ska de olika workshopen göra något tillsammans, men ännu vet man inte vad. Kanske blir det en film, men det viktiga är att det visar på att kulturens olika delar inte kan ställas mot varandra, utan hör ihop, och gränserna är flytande.

Om skogen i Masugnen

Kulturen i Bollstabruk lever och frodas. För fjärde året i rad arrangerar föreningen Stenskolan Kulturdagar, med ett för en liten och fattig förening osannolikt stort och rikt program. Satsningen uppskattas av många, inte bara Bollstabor. De guidade vandringarna till Borgberget och Svedjeberget, liksom visningen av Bollstasågen – norra Europas största! – drog mycket publik.


– Många tycker att det är roligt att det händer något i Bollsta, säger Svea Larsson, en av föreningen Stenskolans eldsjälar.

Hjärtat i Kulturdagarna är den gamla Masugnen vid Bollstaån, ett synnerligen lämpligt ställe som förenar på ett symboliskt sätt nuet med det förflutna. Lokalen har också högst specifika ljud- och ljuskvaliteter.

Just nu kan man där beskåda tre olika konstutställningar. Den ena är ett sparsmakat urval av Lisa Ydes keramik.

Sedan är det oljor av Anna Renström. Det är tre tavlor, som alla har träd som gemensamt motiv. Stilen är närmast impressionistisk, med starka färger och tydliga kontraster.

Sist men verkligen inte minst finns där en serie fotografier av Carola Harrison Holmberg med Elin Kristoffersson i Skuleskogen.

Elin var dessutom högst närvarande i Masugnen på fredag när hon bjöd på en dansföreställning. Utgångspunkten var fotoutställningen, och temat var upplevelsen av att vara ensam i en stor, tyst skog.

Det börjar dramatiskt i högt tempo, som sedan sjunker undan för undan till kontemplativ stillhet. Man kan tänka sig att det är den moderna stressade människans upptäcktsresa genom skogen, som samtidigt blir också en färd i ens inre.

Det blev en föreställning som berörde, och som hämtade mycket av sin styrka från omgivningens ljud, och Masugnens dunkla och skiftande ljus.

Elin har själv koreograferat dansen, och i sin gröna klänning, designat av ingen mindre än Sarah Mårskog, såg hon faktiskt ut som ett skogsrå.

Kulturdagarna fortsätter på lördag med konsert med Sollefteåbandet Swing ´n Sweet. På söndag är det gudstjänst, och man avslutar nästa fredag med stor utställning av Klas Klasson på Folkets hus.

Nästan som folkpark med Brolle

Brolle är på turné. Det började häromdagen i strålande väder i Piteå. På fredag var det dags för Kramfors. Här var vädret mindre strålande, men ändå inte så illa att det skrämde bort publiken. Långt innan insläpp klockan åtta ringlade kön lång längs med hela Torggatan. En del verkade ha så bråttom att komma till konserten att de inte hann få i sig någon mat, och kön till korv- och hamburgerserveringen blev hur lång som helst med en gång.


En uttalad avsikt med Brolles turné är att återuppliva folkparkstraditionen.

- Ett evenemang för alla åldrar, med chokladhjul, kokt korv, alla kommer redan klockan åtta, musiken börjar spela 22.30, och klockan ett är det slut, säger P J Jägerhult, Brolles turnéledare.

Inte ”tour manager”, folkparken är hemvävd. En del av P J:s förhoppningar stämmer in ganska bra. Det är faktiskt bra åldersblandning, vilket är ovanligt annars. Kokt korv finns det, visserligen inget chokladhjul, men istället finns det skytte, slå-i-spik-tävlingar, och liknande av obestämd karaktär. Klockslagen stämmer nästan, även om det fortsätter att komma folk hela tiden.

Det som är mest udda är nog ändå platsen. ”Folkparken” håller nämligen till på hotell Kramms parkering. Till stor glädje för ett gäng rockabilly-entusiaster som har samlats på andra sidan riks-90, och kan avnjuta en gratiskonsert. Liksom de boende i husen längs med parkeringen, som sitter som på första parkett.

Men Kramms chef Linus Lagerqvist är ändå bara positiv.

- Det är innehållet, inte platsen som räknas. Det viktigaste är stämningen, och den har vi.

- Och titta, han slår ut med armen och pekar mot biljettkassan, äntligen är det kö i Kramfors!

Och visst var det en bra stämning. Det är oklart om öltält hör ihop med folkpark, men det var tacksamt med både sittplats och tak över huvud.

Sedan värmdes publiken upp med coverbandet The Buddies, innan det var det för den rosa Cadillacen att rulla in. Upp på sen med Brolle, som numera har växt till sig, och inte är Junior längre. Mannen som har gett brylkrämen ett nytt ansikte. Och det blev rock ´n roll med klassiker från 50- och 60-talen fram till klockan ett.

Den ravundska kritcirkeln

TEATER

Döda fallet, Ragunda
Flykten till Ravundbergen
Manus: Sven Wollter
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Medverkande: Kajsa Linderholm, Kim Anderzon, Ingmar Virta, Mikael Rahm, Anders Öhrström, Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Anders Tolergård och Ragunda Amatörteatersällskap

Teatern i jämtländska Döda fallet är en fantastisk upplevelse i sig. Utescenen är belägen på ett gammal sjöbotten, i ett gränsland där Indalsälvens dalar möter fjällvärldens utlöpare, och bildar ett dramatiskt hänförande landskap.

Där finns också den unika vridläktaren, vilket är precis vad det låter, läktaren där publiken sitter går runt 360 grader. Det kan tyckas vara en underlig idé, men det skapar också möjligheter. Handlingen utspelar sig runt om hela spelplatsen, och sceneriet växlar med den skiftande naturen, det är bara att välja, en äng, en slänt, buskage eller en bit skog. När man har hämtat sig från chocken efter första åkturen med läktaren, är det faktiskt riktigt kul.

Efter de två senaste årens succé med ”En midsommarnattsdröm” har man i år satsat på en nyskriven pjäs av ingen mindre än Sven Wollter, som vid 78 års ålder, och efter närmare ett halvt sekel som skådespelare, debuterar nu som dramatiker.

Pjäsen ”Flykten till Ravundbergen” är emellertid inte ett helt originellt alster, utan en omarbetning av Brechts ”Den kaukasiska kritcirkeln”. Wollter har förlagt sin handling i 1500-talets Jämtland, närmare bestämt till Ragundatrakten, där Döda fallet ligger, med hög igenkänningsfaktor. Senmedeltidens Jämtland är ett ingenmansland, där ständiga strider rasar mellan svenskar och norrmän om herraväldet över denna avlägsna landsända. Krigen hade i hög utsträckning karaktären av inbördeskrig, där frontlinjen gick rakt genom byar och familjer.

Wollter döljer inte ens sin avsikt att peka på paralleller med till exempel Balkan. Han är tydlig med att det var Herrarnas krig, då som nu, och att det är alltid småfolket som får betala det högsta priset. Men att de ändå förmår sätta sig till motvärn, och även om the underdog inte alltid vinner, är det viktigaste att det finns hopp.

Sven Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning. Dessutom är han tack och lov alldeles för erfaren som teatermänniska för att bara skapa enkel plakatteater.

Han är trogen Brechts antirealism. Redan i början bryts illusionen när skådespelarna hälsar publiken välkommen, och är samtidigt forna tiders allmoge och flower power-hippisar. ”Love, Peace and Understandning! ”, nu och i all evighet. Anakronismerna återkommer genom hela pjäsen, som en verkningsfullt överbryggande parallell mellan tidsepokerna.

Liksom hos mästaren spelar musiken en framträdande roll. Det bjuds på en härlig blandning av sånger och melodier, allt från jazziga dissonanser i Kurt Weills anda till Björn Afzelius slagdängor.

Det är fartfyllt och folkligt, med mycket humor, det sparas inte på fyndiga talesätt, ordlekar och ordvitsar som skulle ha gjort Brecht grön av avund. Men så var han inte heller göteborgare, och inte heller från Ravund.

Föreställningen håller ett fenomenalt högt tempo i första akten, som naturligt nog mattas något i andra. Framför allt kan jag tycka att Wollter vill för mycket med sitt manus, det blir spretigt, och stundtals även lite virrigt, och pjäsen skulle vinna på att materialet kapades något.

Den absolut största behållningen är emellertid skådespelarnas insatser. Ensemblen består av proffs och amatörer från teatersällskapet i Ragunda. Kim Anderzon lyfter sina roller till nya oanade höjder, liksom Anders Öhström, som förmår variera sig på ett sätt man inte trodde var möjligt. Kajsa Linderholm har en tung bärande roll, med ett kraftfullt utspel. Ingmar Virta är mycket trovärdig som lurifaxen Salomon Ravin. Bra är också Yngve Dahlberg, Karin De Frumiere och Anna Ulin.

De professionella skådespelarna lyfter också amatörerna till nya nivåer. Bäst minns jag Irene Klint och Bertil Westman, två lärare som definitivt har missat sitt kall.

Sommaren är kort, skynda till teatern i Döda fallet. Det är värt ett besök.

Veckan från hyllan, vecka 26-2012

Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som är nytt med deras demokrati kan än så länge lämna därhän, men klart är att det är samma gamla parti som försatte Grekland i kris, släppte loss lånebubblan, skapade ett gigantiskt underskott, och fuskade Grekland in i euron genom att trixa med siffrorna.


Lite nytt är det väl ändå. Gammalt är däremot att partiet är genomkorrumperat och har alltid främjat en monumental nepotism. Låt gå i hård konkurrens med ”socialisterna” i PASOK.

Det är alltså det här gänget som ska inte bara rädda Grekland ut ur krisen, de ska också skapa transparens, hederlighet och meritokrati. Till dem som tvivlar svarar PASOK:s förre ledare Papandreou att dessa ädla mål är inskrivna i partiets program. De är säkert också inskrivna i Ny Demokratis program också. I Grekland, liksom på andra håll i världen, är det sällsynt med partier vilkas program vill främja korruption och svågerpolitik.

Till finansminister i den nya regeringen har utsetts styrelseordföranden i Greklands största bank. Det ger talesättet ”Att sätta bocken till trädgårdsmästare” en helt ny dimension.

Enligt svt.se ”röstade grekerna med hjärnan”. Tydligen ett svårartat fall av kollektiv hjärndöd.

Mer troligt är att grekerna skrämde till att rösta ”rätt”. EU:s och USA:s ledare har lagts sig in i grekiska politiken på ett sätt som måste ha fått gamle Brezjnev att vända sig i graven; ”Stridsvagnar! Så urbota korkat! Varför lånade vi inte ut en massa stålar till tjeckerna istället?”

När alla vandringssägen om lata greker som lever i sus och dus på vår bekostnad är färdigberättade, återstår bara brist på mediciner på grekiska sjukhus, skolbarn som saknar skolböcker, och köer som ringlar allt längre till soppköken. Värre blir det. Det kostar att rädda tyska och franska banker.

Det får mig att tänka på Naipauls roman ”Röster i Elvira”. Publicerad redan 1958, då Naipauls initialer var fortfarande V.S. och inte WC, och långt innan han blev en odrägligt arrogant misantrop, som tror att han är en engelsk kolonialtjänsteman.

Romanen är en skarp och humoristisk berättelse om ett val i ett litet samhälle på Trinidad. Det går inte helt rätt till, för att göra en lång historia kort.

Demokrati betyder folkstyre. Men att folket röstar innebär inte alltid att det är folket som styr. Inte på Trinidad. Inte i Grekland heller. Och inte på många andra håll i världen.