Världens mat och musik på Parken i Kramfors

Det bjöds på internationell kultur på Cupol på Folkets hus i Kramfors under lördagen. Det var dans och musik från olika länder, och maträtter från Eritrea, Etiopien, Oromia, Somalia, Iran, Irak, Afghanistan, Finland – och från Sverige.

Arrangemanget var en del i ett projekt som drivs av ABF Västernorrland med namnet ”Kultur för integration”.
- Och det är precis vad namnet säger, det handlar om att stötta invandrare med brister i svenska språket, säger Ove Lundgren från ABF.
- Vi tror att det sker bäst genom verksamheter, genom att göra saker, då tränar man språket samtidigt som man ökar sin lokala kontaktyta, säger Ove.

Härliga matdofter lockade ganska många Kramforsbor, som lät sig väl smaka av de exotiska rätterna. Det fanns recept på både ursprungsspråket och svenska till alla rätter för dem som vill utöka sin matrepertoar. Och vilken svenska mat bjöds det på? Älgbiffar, så klart.

Underhållningen bestod av dans och musik från Etiopien och Eritrea, och afrikansk trummusik.

Den musikaliska höjdpunkten stod dock Javier Tabares för. Han är en ganska välkänd sångare och gitarrist, ursprungligen från Colombia, men länge med hela Latinamerika som sitt arbetsfält, och sedan fem år tillbaka bosatt i Kramfors. Han spelar huvudsakligen traditionell latinamerikansk musik, och gladde publiken med några klassiska pärlor som ” La Bamba” och ”Guantanamera”, och inte minst sitt virtuosa gitarrspel.

Dans, svett och glädje – zumbamaraton i Bollsta

Det var svettigt värre i Bollstahallen under lördagen. Det dansades ett zumbamaraton under flera timmar med deltagare från hela Ådalen.

Zumba är en relativt ny motionsform som är baserad på dans. Den skapades på 1990-talet av en ren slump av colombianen Beto Perez, och byggde från början på latinamerikanska rytmer, som salsa och samba. Numera har zumba utvecklats till att omfatta all slags musik. Jessica Wreder från Sollefteå som var en av ledarna på lördagen är till exempel mycket förtjust i Bollywood, och det fanns stunder som det var lätt att tro att hela dansgruppen skulle brista ut i sång på hindi.

– Zumba är en träningsform som bygger på glädje. Alla kan vara med, jag har haft grupper där den yngsta var 12 och den äldsta 87, säger Jessica Wreder.

Maraton innebar långa danspass, där alla kunde vara med så mycket de ville, och givetvis i sin egen takt. Det finns hela tiden en ledare som anger stegen, men alla dansar egentligen precis som de vill.
– Ingen gör fel, säger Jessica.

Sedan var det rast då det bjöds på fika, gemenskapen är viktig i zumba. Efter det var det salsauppvisning, innan det var dags igen för ett långt härligt danspass.

Men var var killarna? Så gott som alla deltagare var kvinnor. Valeria DaSilva, också hon ledare från Sollefteå, tror att det beror på att killar är så blyga.
– Men skriv inte det, för då vågar de aldrig komma, säger Valeria skrattande.

Traditionell skyltlördag i Bollstabruk

Första advent tjuvstartade i Bollstabruk med skyltlördag. Evenemanget gick mest i traditionens tecken.

Anledningen till tjuvstarten är naturligtvis en önskan att inte kollidera med andra arrangemang, framför allt skyltsöndagen i Kramfors. Eller som en Bollstabo uttryckte det med glimten i ögat, ”Det är inte Bollsta som ligger för nära Kramfors, det är Kramfors som ligger för nära Bollsta!”

På torget fanns knallar och föreningar, det spelades julmusik, det sjöngs julsånger och det dansades kring granen. Ytterlännesskolans Lucia med tärnor framträdde.
Trubaduren Ubbe Byström var dagens presentatör och stod också för underhållningen. Roger A Åkerblom från Bollstabruk intresseförening informerade om den planerade bensinmacken och om initiativet till folkomröstningen i skolfrågan.

Tomten delade ut godispåsar till alla snälla barn, och det fanns ju inga andra där, så ingen blev utan. Det var dragning av vinnare i lotterierna, och auktion av julgranar.

Samtliga butiker, Café Genomfarten och den lokala pizzerian höll öppet under dagen.

Veckan från hyllan 39

Ibland blir det bara för mycket. Först var det kissblöjorna som skulle vägas. Och nu har vi ett företag som skulle sköta underhållet av tågnätet i västra Götaland. De misskötte det så kapitalt att nu betalar Trafikverket dem 125 miljoner för att slippa att de fuckar up den här vintern också. Jag skojar inte. 125 miljoner av våra skattepengar. Och det i ett land som redan nu lägger minst medel på tågtrafiken i hela Europa.

Snart måste någonting hända. Det här förfallet kan inte få fortsätta. Alternativen lyser än så länge med sin frånvaro, revolutionen står inte riktigt på dagordningen. Vilket den faktiskt borde göra.

Marx orkar ingen läsa. Av det fåtal som läser honom är det inte många som begriper särskilt mycket. Men det finns undantag, det finns hopp än.

Eric Hobsbawm är född revolutionsåret 1917 och still going strong. I år gav han ut ”How to Change the World: Tales of Marx and Marxism”. Den är inte översatt till svenska än, men blir det förhoppningsvis snart. I väntan på denna välgärning en recension av boken:

How to Change the World. Tales of Marx and Marxism, Eric Hobsbawm, Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30 talen, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14 års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800- talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi ”Revolutionens tidsålder”, ”Kapitalets tidsålder”, och ”Imperiernas tidsålder”, som dessutom sedan kompletterades med ”Ytterligheternas tidsålder”.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln ”How to change the world” (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i ”Teser om Feuerbach”: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av ”Kommunistiska manifestet” till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. ”How to change the world” är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Kulturtorget vecka 47

1. Tomas Bannerhed fick Augustpriset för sin debutroman Korparna, som knappt recenserats på kultursidorna. Kommer ni att försöka läsa den romanen? Fungerar Augustpriset så för er, som en rekommendation?

Det är klart att ett pris och all uppmärksamhet kring det skapar ett intresse som fungerar som en läsrekommendation. Det är så svårt att navigera i det enorma flödet av nya böcker, till och med för oss som har det som levebröd. Så visst, hinner jag bara med det, ska jag mer än gärna läsa Bannerheds roman.

2. Den svenska konst-och satirtidskriften Puss låg på gränsen för det åtalbara på 60-talet, och blev också åtalade. Behövs tuffare satir idag, eller förtas satirens kraft om den går för långt? Apropå en ny bok med Lena Svedbergs bilder i Puss.

Hur skapar man satir i ett samhälle där så kallade vårdföretag väger nerkissade blöjor för att spara skattepengar som sedan hamnar i skatteparadis? I takt med att samhällsutvecklingen tar allt mer bisarra former krävs det att satiren skruvas upp ytterligare några varv för att nå nya höjder som förmår belysa det absurda. Och idag kommer ingen att väcka åtal, de satiriserade låter bara sina PR-konsulter att ordna en presskonferens.

3. Det är "Internationella dagen mot våld mot kvinnor" idag. Finns det en risk att de vällovliga dagarna blir så många att de tar ut varandra? Eller är det ett bra sätt att få fokus på ett samhällsproblem med en speciell dag?

Frågan är inte direkt ny... Det kan inte skada om de olika problem får extra uppmärksamhet, även om samhällsproblem kan naturligtvis inte lösas genom diverse högtidsdagar. Är det så att dagarna blir för många, kan det vara ett tecken på att samhället är på väg utför, och kan bara räddas av en genomgripande revolution. Att avskaffa de där dagarna varken löser problemen eller räddar samhället undan nödvändiga förändringar.

Stormöte om sjukvård i Bollsta

Det finns en stor oro för sjukvården bland många människor. Därför kallade en grupp till stormöte i Bollsta Folkets hus på torsdag kväll. Frågor om framtiden för Sollefteå sjukhus och primärvården i Kramfors och Sollefteå skulle dryftas. Man hade bjudit in en panel bestående av landstingspolitiker och flera verksamhetschefer.
- I min dagliga gärning möter jag många människor som uttrycker stor oro över sjukvårdens framtid, och därför vill vi få svar på våra frågor och kunna se framåt, sa Elisabeth Grafström, präst och en av arrangörerna.

17 personer satt i panelen. Det var landstingspolitiker både från majoritetens Vårdallians och från oppositionen, sjukhusdirektören för Sollefteå sjukhus, primärvårdsdirektören och flera chefer för vårdcentraler. Kvällens moderator var Jan Röhlander från Sollefteå.
Mötet sponsrades av flera företag, vilket bland annat möjliggjorde busstransporter till och från Bollstabruk.

Under presentationen utryckte alla stor optimism, betydelsen av samarbete, sin övertygelse om alla tre sjukhusen kommer att finnas kvar, även om det framkom att det finns en viss oro som var kopplad till befolkningsminskningen, och den försämrade ekonomin som den har som följd.

Landstingsrådet Jacomina Beertema (M) sa i sitt inledningsanförande att 20 miljoner kommer att sparas i administrativa kostnader för att ”freda händerna i vården”. Det skulle framför allt ske genom samordning av de tre sjukhusen i länet. Hon ställde frågan om Sollefteå sjukhus kommer att finnas kvar som akutsjukhus och om BB-avdelningen där ska vara kvar, och svarade själv:
- Ja, de kommer att vara kvar så länge som jag är landstingsråd!

Den socialdemokratiska oppositionen uttryckte sin tillfredsställelse över detta besked, även om man var förvånad över att Vårdalliansen dröjde så länge med det.
Enligt kvällens samtalskod skulle det inte förekomma någon pajkastning, inte heller partipolitik, och ingen skulle få älta det som har varit. Enigheten bland politikerna var också förvånande stor.

Det var först publikfrågorna som fick fart på debatten. Den kanske största frågan som diskuterades under kvällen var läkarbristen, framför allt på vårdcentralen i Kramfors, och svårigheterna att snabbt få en läkartid.
Chefen vid Kramfors vårdcentral Bertil Jonsson erkände utan omsvep att problemen existerar. Enligt honom har det till stor del att göra med omställningen efter att landstinget tog över efter Carema.
- Det är två helt olika kulturer som krockade, sa han.

Primärvårdsdirektör Lennart Moberg påpekade att man satsar mycket på att utöka läkarutbildningen i Norrland. Men sa också att man behöver inte alltid gå till en läkare.
- Det är en utmaning att skapa ett flöde som tar till vara alla kompetens. Stirra er inte blinda på läkare, sa Lennart Moberg.
Han underströk också behovet av egenvård. Renée Lidbom Hedin, verksamhetschef i Nyland berättade om ett ”Hälsans rum” som man hade skapat, där patienter bland annat kunde mäta sitt blodtryck.

En person i publiken ifrågasatte de svenska läkarnas effektivitet, och påstod att en tysk läkare hinner behandla dubbelt så många patienter som en svensk.
Andra frågor som togs upp var hyror för vårdcentraler, risker och problem med hemrehabilitering, bristande samverkan mellan kommunens vårdcentraler och regionfrågan.

Veckan från hyllan 38

Silvio Berlusconi har gjort sig skyldig till korruption, nepotism, kontakter med maffian, skattefusk, han har monopoliserat italienska media, stiftat lagar som ger honom straffrihet, främlingsfientlighet, rasism, sexism, homofobi, han har umgåtts med prostituerade, också underåriga, han har fört en politik som har lett till ekonomisk stagnation och hög arbetslöshet. Listan på hans synder och tillkortakommanden kan säkert göras ännu längre.

Silvio Berlusconi har också av det italienska folket på demokratisk väg valts till sin representant. Han är om jag inte har helt fel den premiärminister i Italien som har suttit längst på sin post under efterkrigstiden

Enligt demokratins spelregler kan bara det italienska folket återkalla sina valda representanters mandat. Antingen genom ett misstroendevotum i parlamentet, eller genom nyval. Ingenting av detta har skett. Berlusconi vann den sista misstroendeomröstningen i parlamentet, och något nyval blir det inte. (Intressant nog inte i Grekland heller.)

Berlusconi tvingades avgå av EU, IMF och ”marknaderna”. Det var de som inte litade på honom, och än en gång har de struntat i grundläggande demokratiska principer och låtit kapitalets intressen gå före.

Italien har nu helt följdriktigt fått en regering som består av oberoende representanter för kapitalets intressen. Premiärministern Mario Monti är, eller i varje fall har varit, bland annat ekonomisk rådgivare åt Coca-Cola och Goldman Sachs. (En stilla kuriositet: Goldman Sachs var den investmentbank som hjälpte grekerna att fuska sig in i eurozonen.)

Mario Monti och hans regering är lika mycket ”oberoende” som fnasket som polisen snodde från Berlusconis party var Mubaraks kusin.

Det kunde förstås ha varit värre, som det blev i Grekland, där infrastrukturministern är en gammal fascist. Det är kanske det våra media menar med ”teknokratisk”.

För den som vill veta mer om Italien kan jag rekommendera Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien”. Den kom 2007, men är fortfarande i högsta grad aktuell. Här min recension från då:

Arma älskade Italien, Margareta Zetterström, Tintomara, 2007

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Zetterström skriver väl och personligt, och hon har ett självklart sätt att gå från det enkelt vardagliga till det svåra och komplexa. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Många texter tenderar också att bli enbart beskrivande och stanna på ytan, man saknar förklaringar och analyser.

Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Framför allt Stendhal tycks ha varit en viktig inspirationskälla för Zetterström. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda. Mycket kan man säga om livet, men tråkigt är det inte!

Och snälla Margareta, vad fick dig att förfalla till den narcissistiska avarten att pryda omslaget med en bild på dig själv?