Kulturtorget vecka 39

1. Kyrkornas rum - ofta stora och vackra - är ganska outnyttjade resurser för konstutställningar. Borde inte fler göra som Missionskyrkan i Härnösand? På lördag är det vernissage på kyrkans årliga Kulturvecka.

Vad kyrkorna ska göra med sina rum är inte min sak att avgöra, det får de bestämma själva. Men rent generellt är det positivt att konsten söker sig till nya platser, till spännande och oväntade rum. Och det gäller all kultur.

2. På lördag inviger Smålands landshövding ett stort konstverk i Gnosjö av Nordingråkonstnären Kethy Sundlöf Bjesse. Vad betyder det för vårt kulturliv att "våra" konstnärer har framgångar utanför vårt område?

Det är jättebra med positiv uppmärksamhet som associeras till Ångermanland, det kan aldrig bli för mycket av. Förhoppningsvis stimulerar det andra härifrån att söka sig ut, och inte minst att konstnärer från när och fjärran lockas hit. Viktigt också för oss kulturarbetare (kör hårt Kethy!), jag väntar fortfarande på en inbjudan till Galapagosöarna.

3. Nobelpriset i litteratur offentliggörs en torsdag och klockan 10.00 måndagen den aktuella veckan meddelar Svenska Akademien datum. Är det inte lite konstigt att det inte finns ett årligt fast datum?

Det är inte lite konstigt, det är mycket konstigt, men är förmodligen en del av mystiken kring priset, som höjer dess prestige och värde. Det är nog ganska medvetet från Akademiens sida. Och det viktiga är trots allt inte alla turerna kring priset, utan att det blir en värdig pristagare. Philip Roth?

70 år sedan Babij Jar

För 70 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

Decamerone med glimten i ögat

Romeo & Julia kören bildades i samband med en uppsättning av Shakespeares pjäs på Dramaten 1991. Gruppen har sedan dess fortsatt som en frilansensemble, i nära samarbete med Dramaten. Kören har uppträtt över hela världen, på Nobelmiddagar och kungliga bröllop. På tisdag kväll gav de en föreställning på Babelsberg i Kramfors.

Man spelade Giovanni Boccaccios 1300-talsklassiker ”Decamerone”. Verket har kallats för världslitteraturens första novellsamling, och är en ramberättelse om ett förnämt sällskap som flyr undan pesten i Florens ut på landet, där man fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Historierna är ofta komiska och parodiska skrönor, vilket bröt mot den tidigare högstämda diktningens stil, och har ofta en stark erotisk underton, det handlar mycket om otrohet, snedsprång, löjliga bedragna makar och kåta munkar och nunnor.

Boccaccios sällskap består av tio personer, tre män och sju kvinnor – allt för den erotiska spänningen! – Romeo & Julia kören har behållit antalet, men offrat erotiken för sångrösternas balans och harmoni, och könsfördelningen är helt jämn.

Det speciella med Romeo & Julia kören är att man har utvecklat en helt egen musikalisk genre som förenar körsång, sceniskt berättande och koreografi. Varje föreställning är en säregen och gränsöverskridande blandning av sång, dans och teater. Formen skapades och utvecklades i stor utsträckning av körens grundare och ledare Benoit Malmberg.

Resultatet är en lekfull föreställning, med suverän publikkontakt och med glimten i ögat. Man sjunker både A capella och med ackompanjemang, då till luta – skickligt hanterad av Pierre Nordahl, och slagverk.

Texterna är tyvärr på originalspråket italienska, och det vore kanske en bra idé med antingen ett texthäfte till publiken, eller om det är tekniskt möjligt en textremsa mot scenen.

Romeo & Julia kören har mycket skickliga sångare, med en stor spännvidd i uttrycket från det lättsamt folkliga till högstämt sakrala. Men det är framför allt det sceniska berättande jag imponeras mest av. Sångarna/skådespelarna har en stark scennärvaro, räds inte att ta ut svängarna, och bjuda på burlesk humor. Det finns förstås, precis som hos Boccaccio, ett underliggande allvar. Berättelserna kan handla om hur man drar en dryg överklasstreber vid näsan, om kyrkans och maktens dubbelmoral, och inte minst finns här en tydlig feministisk vinkel, självklar i en tid då tvångsgifte och resonemangsäktenskap var vanliga, och kvinnans ställning helt underordnad.

Det är en kul och annorlunda föreställning, full av glädje och sensualism.

Ointressant om en hipp poet

BOK
Fröding och kvinnorna
Rolf Alsing
Hjalmarson & Högberg

I år är det hundra år sedan Gustaf Fröding gick bort.
Han är fortfarande en av Sveriges mest folkkära diktare, men helt i enlighet med vår tids arroganta försummelse av kulturarvet har händelsen passerat relativt obemärkt. Ett undantag är Fröding och kvinnorna av förre chefredaktören på Aftonbladet Rolf Alsing.

Boken är ett försök till en fullständig sammanställning av alla kvinnor som hade betydelse i Frödings liv.

Att kvinnorna har haft en central roll i skaldens liv är knappast något nytt. Inte heller hans ständigt misslyckade jakt efter kärlek. Många känner säkert till de berömda raderna ur En kärleksvisa: Jag köpte min kärlek för pengar,/För mig fanns ej annan att få, /sjung vackert, I skorrande strängar,/sjung vackert om kärlek ändå.

Så Alsing radar upp alla kvinnor som har passerat revy i Frödings liv, hans mamma, hans systrar, kvinnliga släktingar, anonyma bondflickor, prostituerade, beundrarinnor, sköterskor, och litterära storheter som Selma Lagerlöf, som träffade Fröding som hastigast bara en enda gång. Alla får vara med.

Några nya fakta framkommer inte, och inte heller några nya infallsvinklar på vare sig diktarens person eller författarskap. Istället blir det psykologiska plattityder som att den tidiga separationen från modern var viktig, eller att mamman betydde mycket för honom. Än värre blir det med kvasipsykologiska spekulationer om Frödings eventuella sadomasochism. Det är varken trovärdigt eller särskilt intressant.

Det krävs nog en större problematisering än ett enkelt uppräknade av kvinnor för att få en mer fullständig bild av den av psykiska besvär plågade skalden som dog i förtid.

Civilisationens mardröm

ROMAN
Keltens dröm
Mario Vargas Llosa
Övers: Peter Landelius
Norstedts

Det är märkligt med stora frågor – efter att i många år ha intensivt funderat över och livligt debatterat frågan om människan är god eller ond, har jag med stigande ålder kommit fram till det banala svaret att hon är nog både och.

Egentligen behöver det inte vara banalt, utan kan snarare ses som en utmaning. Vilket är precis vad Vargas Llosa gör i sin senaste roman, publicerad nästan exakt ett år efter att han fick Nobelpriset i litteratur.

Keltens dröm tecknar ett skarpt porträtt av en viss Roger Casement, irländare i brittisk tjänst, äventyrare och upptäcktsresande, avslöjare och hänsynslös kritiker av behandlingen av urbefolkningen i Afrika och Amazonas, förkämpe för Irlands självständighet. Han avrättades 1916 mitt under brinnande världskrig för högförräderi, efter att ha försökt utverka Tysklands stöd mot Storbritannien.

Roger Casement är förvisso en sammansatt person, och Vargas Llosa personskildring är mästerlig, men det märkvärdigaste med denne kelt är ändå hans dubbla förvandlingar. Den första är när han som ung och äventyrslysten man ger sig iväg till Afrika, full av högstämda ideal om den vita kristna kulturens civiliserande mission. Ganska snart blir han varse att det handlar inte om framsteg, hälsovård och utbildning, utan om – rågummi.

Före det syntetiskt framställda gummit var rågummi i den accelererande industrialiseringens tidevarv en källa till ofantliga rikedomar. Den afrikanska befolkningen exploateras med total hänsynslöshet och obeskrivlig brutalitet, framför allt i det belgiska Kongo, nu mera det plågade Zaire, då kung Leopolds privata kolonilott av gigantiska dimensioner, pågick ett regelrätt folkmord, samtidigt som astronomiska profiter skapades, otroligt nog bakom en humanismens fasad.

Samma sak upprepas i Amazonas svårtillgängliga skogar. Och Roger Casement blir vad vi idag skulle kalla whistle blower, han förvandlas från imperialismens pojkscout till en hängiven försvarare av de inföddas rättigheter, ofta under ytterst besvärliga omständigheter och även med risk för eget liv.

Jag vet inte om det var avsiktligt från Vargas Llosas sida, men det är svårt att inte dra paralleller till vår egen tid, fast nu är det inte jakten på rågummi utan olja, mineraler och andra råvaror som motiverar militära interventioner i tid och otid, och som döljs bakom stolta paroller om mänskliga rättigheter.

Casements andra förvandling är den från mångårig lojal brittisk diplomat, belönad med höga ordnar och adlad, till en brinnande oförsonlig irländsk nationalist. Det är under resorna i Afrika och Sydamerika som Casement börjar alltmer identifiera de koloniserade urbefolkningarnas belägenhet med irländarnas. Han flyttar tillbaka till sin barndoms Eire, och blir successivt mer och mer indragen i politiken, och kampen för Irlands självständighet.

Även här ställer Vargas Llosa utifrån ett individuellt människoöde en mängd väsentliga frågor om politikens väsen. Alla utan tvekan lika aktuella idag. Är fiendens fiende alltid vår vän? Vilka medel är tillåtna, hur hänsynslös får man vara mot en hänsynslös motståndare? Är det rätt att ta upp kampen även om man vet redan på förhand att den leder till nederlag?

Vargas Llosa varvar på ett effektivt sätt Casements berättelser från Afrika, Peru och Irland med återblickar från hans sista dagar i fängelse i väntan på dödsdomen. Förmodligen hade han en hygglig chans att bli benådad, men den spolierades genom publiceringen av hans dagböcker, där han detaljerat redogör för sin homosexualitet. Dagböckernas äkthet är för övrigt än idag omdiskuterad.

Vargas Llosa är en fantastisk berättare, en på vilken man kan ställa mycket höga krav. Och tyvärr märks det stundtals en viss trötthet, då han transporterar text, och redogör stället för att skildra och gestalta.

Keltens dröm är inte desto mindre ett litterärt styrkebesked. Nobelpriset påstås ge skrivkramp. Helt tydligt icke så för Mario Vargas Llosa.

Veckan från hyllan 30

Den här veckan är det Bokmässa i Göteborg. Krönikan ägnas därför Boken. Det finns visserligen en bok som heter ”Bok”, av det one and only Tage Danielsson. Den är som allt annat av Tages penna ett litet mästerverk, och förtjänar att uppmärksammas i sin egen rätt, utan kopplingar till Bokmässor eller annat. Jag lovar att återkomma till den en annan gång, medan veckans text ska istället handla om Boken som fysiskt, historiskt och kulturellt fenomen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Innan boktryckarkonsten är varje bok en unik enhet. Hela arméer av skrivare, oftast munkar, vid kloster och regelrätta kopistverkstäder sitter dag och natt och med gåspenna i handen utför en gigantisk kulturgärning. Tryckning med lösa typer är först känd, föga förvånande, från Kina, redan kring 1045. Den slår dock aldrig rot, kanske beroende på kinesernas förtjusning i kalligrafi, möjligen också därför att de kinesiska tecknen är alltför krångliga att arbeta med. Större framgång får tekniken i Korea i början av 1400-talet.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Kulturtorget vecka 38

1. Papperstidningens främsta fördelar/nackdelar? Apropå att Dagens Nyheter har gjort en stor omstrukturering och presenterat sitt nya ansikte den här veckan.

Det nya ansiktet ser mest ut som ett förvirrat annonsblad. Ett sätt att paketera om drastiska nedskärningar och kalla det för "satsning". Papperstidningens största fördel är möjlighet till kvalitet och fördjupning, något som alla tidningar med fullständigt dödsförakt verkar fly från. Istället satsar de på det som är den uppenbara nackdelen, det vill säga ett rappt informationsflöde.

2. Dawit Isaak har nu suttit i fängelse i tio år i Eritrea. Hur är det möjligt att ett litet fattigt land, utan olja eller strategisk betydelse, kan göra det mot en svensk medborgare?

Svaret finns delvis att söka i frågan. Eritrea är så ointressant att ingen bryr sig. Sedan finns det säkert i fallet Dawit Isaak en rasistisk problematik. Och sist men inte minst en utrikesminister som ägnar sig åt sociala medier och egna små hemligheter istället för utrikespolitik.

3. Kerstin Thorvall (ursprungligen från Sollefteå) gjorde det mest förbjudna och talade om hur mycket hon ogillade sin mamma. Eller var (är?) det ännu mer förbjudet att tala om äldre kvinnors sexliv? Apropå att en ny intervjubok med Kerstin Thorvall kommer den här veckan.

Det talas alldeles för mycket om Kerstin Thorvalls person, hennes mamma, hennes söner, älskare och jag vet inte allt, men inte om hennes författarskap. Problemet idag är knappast att något är tabu eller förbjudet, utan att ingenting är någonting, allt är OK och ingen bryr sig.