Veckan från hyllan 26

På en utflykt över helgen till Riga. Under stormaktstiden Sveriges näst största stad. Tidvis kanske till och med den största, då det var inte så noga med folkräkningen. Nu Baltikums enda miljonstad.

Känns inte särskilt storstadsmässig. Ingen folkträngsel, trafiken flyter på. Bilparken är iögonfallande postkommunistisk, många SUV-ar, BMW, Mercedes, och andra prestigemärken. Stadens skyltfönster är inbjudande rikt, även om kommersialiseringen av den unika Gamla Stan har gått lite för långt. Men så är det dessvärre överallt, inte bara i Riga.

Lettland var länge ett ekonomiskt mirakel, sedan kom krisen, och inte ens mirakel kunde hejda den katastrofala nedgången. Lettland tog sig ut ur krisen – om det nu har gjort det – genom det som med en sedvanlig ekonomisk eufemism kallas för ”intern devalvering”. I klarspråk betyder det en exempellös slakt på den offentliga sektorn. Bland annat har man lagt ner en tredjedel av alla sjukhus och flera hundra skolor.

Ett alternativ hade varit en vanlig devalvering, men en sådan skulle drabba bankerna alldeles för hårt. Bankväsendet i Lettland domineras av svenska banker. Swedbank, SEB och Nordea syns överallt. Framför allt Swedbank, de har byggt en gigantisk skyskrapa i en kombination av stalinistisk och modernistisk arkitekturstil. Modernismen till trots är effekten densamma, det vill säga den avsedda – var du än är i Riga ser du vem som bestämmer här.

En annan sak som syns överallt i Riga är alla dessa pantbanker. Så gott som alltid öppna dygnet runt. Krisen är kanske inte övervunnen än. I alla fall inte för alla.

Letterna är ett trevligt folk. Både letterna och ryssarna. Lettiskan är ett mycket speciellt språk, tillhör den baltiska språkgruppen, mjukt och melodiöst, låter slaviskt utan att vara det. Men alla talar ryska. Också de som talar lettiska talar ryska. Alla är mycket vänliga och hjälpsamma. Utom damen i gränskontrollen, hennes charm har fastnat för alltid i den oöverskådliga sovjetiska byråkratin. Å andra sidan är hon inte värre än sina amerikanska kollegor, sist jag var där. Deras charm var definitivt alldeles överväldigande sovjetisk till sin karaktär.

Tillbaka i Stockholm sorteras vi i gränskontrollen i två köer. Svartskallarna till vänster, de får visa upp pass, blondskallarna till höger, behöver inte visa någonting. Själv har jag efter drygt 40 år uppnått status av gråskalle, och får passera i den fina kön till höger. Känner mig nästan svensk.

Det är lärorikt att resa.

För de sommarslöa som inte mäktar med några större intellektuella utmaningar rekommenderar jag Henning Mankells ”Hundarna i Riga”, den andra boken i deckarserien om kommissarie Wallander. Den har också filmats med Rolf Lassgård i huvudrollen.

För er som orkar lite mer finns diktare som Vizma Belsevica och Knut Skujenieks, Zenta Maurinas romaner och Imants Ziedonis poesi, dessutom finns de unga poeterna Amanda Aizpuriete, Janis Elsbergs, Inguna Jansone och Edvins Raups, och en generation nya kvinnliga författare med starka röster som Gundega Repse, Nora Ikstena och Inga Abele.

Kulturtorget vecka 30

1. Orden och musiken verkade som tröstare i minnesstunden i Oslo kyrka efter det ofattbara terrordådet. Det verkar som det är i den svåraste stunden som orden och musiken har den största betydelsen?

Den största betydelsen i sådana stunder är att vara tillsammans, att hålla samman. Orden och musiken ger bara ett uttryck för och en sammanfattning av den kollektiva känslan av sorg och bedrövelse. Och det är inte så bara.

2. Det är en stor nycirkusföreställning med akrobater och jonglörer vid Högakustenbron på söndag till minne av nycirkusartisten Nils Wärmegård. Vad säger vi om kroppen som kulturinstrument?

Utan kropp ingen kultur. För vissa kulturuttryck är den helt central, till exempel teater i alla former, och då givetvis också nycirkus.

3. Det är tradjazzfestival på Mannaminne i helgen. Tradjazzens ideal är att låta som det lät för uppåt 100 år sedan. Hur viktigt är det att värna gamla kulturformer?

Det är inte viktigt alls. Många saker utvecklas, speltekniken framför allt, det byggs också musiklokaler med allt bättre akustik, och så vidare. Den klassiska musiken låter inte alls som förr - den låter mycket bättre! - utan att någon är särskilt ledsen för det. Däremot är det naturligtvis mycket viktigt att slå vakt om innehållet.

Debutant med säker blick

ROMAN
Fara vill
Elin Ruuth
Bonniers

Resandet är ett självklart inslag i det moderna samhället, och rörlighet ett honnörsord. Få människor framlever sina liv där de föds. Man flyttar, för utbildningen, kanske för äventyret, ibland av nödtvång efter arbete. Det finns en uppenbar ambivalens i själva förflyttningens väsen.

Debuterande Elin Ruuth tar vara på det redan i titeln till sin roman, som fyndigt heter Fara vill. Samma fyndighet präglar hela boken. I små korta stycken skriver Ruuth om sina filosofiska funderingar kring världens mysterier och livets hemligheter. Det är klurigt och underfundigt, med en associativ språkglädje – jag har själ, jag har skäl – kombinerad med mod och precision i uttrycket.

De existentiella reflektionerna beskriver i sig en resa, mellan Luleå och Malmö, längs med en nord-sydaxel, ut i den stora vida världen, och alltid med Elin Ruuth som en självklar utgångspunkt. Aldrig självupptagen, ständigt avväpnande uppriktig. Här går upptäckarglädjen hand i hand med plötsligt drabbande känslor av hemlöshet.

Mycket handlar om individens utsatthet i det moderna samhället, och hur svårt det kan vara med relationer i en förljugen värld – man måste vara beredd att följa med någon vartsomhelst, eller åtminstone hem.

Här finns ingenting av ungdomens tvärsäkerhet, utan en attityd av relativism, med en frisk skepsis som genomskådar den offentliga lögnens dimridåer och förenklade lyckorecept. Samtidigt vågar hon ifrågasätta den heliga vetenskapens totalitära pretentioner.

Allt detta serverat med säker blick och drastisk humor. En debut som lovar mycket.

Allt han gjorde var högljutt

Idag är det G.B.Shaws födelsedag.

I år firar vi 155 år av George Bernard Shaws födelse, och lika lite som för fem år sedan har det hörts några pukor och trumpeter, det har knappt ens nämnts i tidningarna. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många, Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.

Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av Julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt – allt han gjorde var visserligen högljutt – Irlands befrielsekamp.

Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd. Sitt namn hämtade Sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet, undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius slog aldrig någonsin till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.

Fabierna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. Under senare hälften av 1890-t. var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var ”arbetarklassens dumhet”. Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en ”eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner”.

Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget – de politiska irrgångarna är många och förvirrande – kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela 1: a världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder även om det går inte att komma ifrån att samma hållning grumlade helt hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 30-talets ”fredsförhandlingar” med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.

Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism (!) blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.

Shaw var född i mitten av 1800-t. och dog nästan ett helt sekel senare 1950. Han stod med ett ben i 1800-t. och med ett i 1900-t. i en märklig förening av rationalism och moralism. I en dödsruna kallades han för ”den siste viktorianske profeten”, och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss?

Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism. 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.

En sovjetisk enfant terrible

Idag är det 31 år sedan Vladimir Vysotskij gick bort. Dagen till ära:

På hösten 1986 när min mamma var på besök i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom at vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Brott och straff vid Skule

Bo R Holmbergs nyskrivna pjäs ”Mordet i Klingre” utgår från ett verkligt kriminalfall. Änkan Kristina Pehrsdotter i Klingre gifte 1805 om sig med drängen Erik Holmberg, i ett Nolaskogs eget Hemsöborna. Det blev svåra motsättningar mellan svärföräldrarna och den nye mågen, och till slut dödar fadern, hetsad av hustrun, Lady Macbeth på undantaget, Erik Holmberg, och gräver ner liket. Brottet uppdagas, och straffen blir hårda, Båda föräldrarna dömdes till döden, Pehr dessutom till att steglas (!), och hustrun till att brännas på bål, även om hon senare benådades av kungen.

”Mordet i Klingre” hade premiär med Höga Kusten Teaterförening på fredag kväll på fäbodvallen vid Skulebergets fot.

Pjäsen har ett feministiskt anslag. Det är svårt för en ensamstående kvinna att klara sig på egen hand, och när en friare dyker upp, tar hon tacksamt emot. Denne visar sig dock vara en streber och hustrumisshandlare. Vilka alternativ stod då till buds för den stackars kvinnan? Skilsmässa var inte att tänka på, makten och lagen stod på mannens sida, och även om omgivningen kan visa sympati för den misshandlade, var det ingen som kunde eller vågade ingripa. Den problematiken är dessvärre inte helt inaktuell än idag.

Det är ingen tillfällighet att Berättaren i pjäsen uppträder i moderna kläder, som helt bryter mot den tidstypiska dekoren. Han spelas för övrigt mycket skickligt av Jimmi Edlund, och hans roll för handlingen framåt med dynamik och bra fart. Dessutom på rimmad vers!
Ett högt tempo utmärker hela föreställningen. Korta scener, som går raskt undan, det är inte ett långsamt ögonblick.

Ensemblen består enbart av amatörer. De gör sitt bästa, och de gör det bra. Replikerna sitter perfekt, och alla hittar i rörelseschemat, den tacksamma scenografin bidrar säkert också till det. Man utnyttjar också spelplatsens intima närhet, och etablerar bra kontakt med publiken med små medel.
Karin Olsson som änka har en central roll som hon bär upp hela föreställningen genom med trygg auktoritet. Robert Sandström som Erik Holmberg övertygar inte till en början, men växer med rollen, kanske för att han passar bättre som dryg hustyrann än som förförare. Och det är alltid samma fröjd att se författaren själv avslöja sina numera inte alltför dolda skådespelartalanger.

Trots det allvarliga ämnet är det ingen dyster föreställning, tvärtom innehåller den mycket humor. Det skämtas hejvilt om det mesta, från sex till döden. Och den tafatte kungen besitter samma oratoriska begåvning som vår nuvarande monark.

Ytterligare föreställningar spelas 29, 30 och 31 juli.

Festival med drag på Mannaminne

Kramfors lever vidare som ”dragspelets Mississippi”. Årets Dragspelsfestival, den fjärde i ordningen, på Dragspelets Hus på Mannaminne, samlade ett startfält av artister från hela landet. Förutom lokala musiker, fanns det folk från Göteborg, Västergötland, Östergötland, Jämtland och Stockholm.

Den musikaliska bredden var också imponerande, med allt från klassiskt till swing och jazz, och det hanns även med allsång, med Barbro Lundqvist som ledare.
Festivalen pågick i två dagar. Kramfors Dragspelsklubb inledde båda dagarna. På fredag kväll var det, förutom uppträdanden av David Wahlén och Bröderna Trück, dans på Bryggan, precis framför Dragspelets Hus, med Sollefteå Swing´n Sweet.

Lite av kvällens höjdpunkt var uppspelningen av dragspelskollots elever. Kollot har arrangerats sedan festivalen startade för fyra år sedan, det finns en kärntrupp bestående av några pensionärer som var med redan från början, medan övriga deltagare är i olika åldrar, och både totala nybörjare på dragspel och mer avancerade utövare. Kollot leds av far och dotter Lars och Åsa Arvidsson, och enligt Åsa var elevernas uppvisning ”exemplarisk”.

Åsa och Lars uppträdde själva på lördagen, då också Bröderna Trück återkom. Dessutom var det en show med Pierre Eriksson på dragspel och Rolf Jardemark på gitarr.

Under Dragspelsfestivalen utdelas traditionsenligt Hans-Erik Nääs stipendium, ur fonden till minne av den store dragspelaren och kompositören Hans-Erik Nääs från Sprängsviken. Årets stipendium tilldelades Astrid Koorti Kroon från Sundbyberg. Prissumman är på 10 000 kronor.

Senare under kvällen flyttade man in på restaurangen, och här pågick musicerandet till långt in på småtimmarna.