Veckan från hyllan 4

Listan på socialdemokratiska partiledarkandidater som tackar nej blir allt längre för varje dag. Inom Vänsterpartiet är det tvärtom, snart går det inte längre att hålla reda på alla som är intresserade att leda partiet. Centerpartiet håller masken, och trots ett katastrofval låtsas man som om man levde i den bästa av världar, och behåller son katastrofordförande. Miljöpartiet fortsätter ändå att vara annorlunda, där ska man byta talespersoner, eftersom reglerna är sådana, och det går lugnt och städat till.

Den som bedöms ha störst chans att bli en av talespersonerna är Gustaf Fridolin. Han har skrivit en djärv artikel i DN, där han inte ens räds att luta sig mot Karl Staaf, förmodligen i den trygga förvisningen att de flesta i alla fall inte har en susning om vem det var. Fridolin vill att Miljöpartiet ska bli en stark kraft i den politiska mitten.

I mitten börjar det bli tämligen trångt, då alla - utom möjligen med undantag för Vänsterpartiet, och inte ens det är helt solklart - väldigt gärna vill vistas just där. Det är tur att Sverige är ett stort och glesbefolkat land.

Trots Fridolins programförklaring är det många som frågar sig var han egentligen står, och vad han i själva verket vill. Ingenting kan vara lättare att ta reda på. Det är bara att gå till källan, och läsa innantill.

Allt står svart på vitt ända sedan 1898. Och dessutom skrivet av en Nobelpristagare, låt gå att han är numera tämligen bortglömd. Erik Axel Karlfeldts "Fridolins visor", vad säger ni om de här raderna?

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldig skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar - lik vallmon på slokande skaft
- så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

Eller de här:

Jag har slitit ungefär
allt vad lett och otäckt är;
syns det mycket på mig?
Kanske grönskas än min säng,
givs min mö och föds mig dräng -
vem har lust att spå mig?

Skall jag gräla på min Gud?
Nej, han såg väl, att min hud
krävde bister smörja.
Sved nog, men sved ganska gott:
fick ej bli en riktig svott,
skall jag därför sörja?

Skall jag nu ha mera stryk?
Kanske tål jag än en dyk.
Storm på mina slätter,
kom med ur och kom med skur!
Jag är hård likt furans tjur,
som mot nordan vätter.

Eller de:

Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt,
jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop,
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och än en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag,
och längese'n, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.

Små flickorna gå vid min fönsterkarm
med skymningens stjärnljus kring midja och barm,
med lockande blick bakom gran och jasmin:
"Kom och tag oss, kom ut, Fridolin!"
Då kännes det nästan, som vore jag ung,
min längtan vill flyga, men vingen är tung,
min mun vill sjunga, men tonen är glömd
och vårgigan sprucken och gömd.

Och jag sover den långa, den smäktande natt,
medan lunderna fyllas med suckar och skratt;
min vila är djup som aldrig den var
efter lidelsens jäktande dar -
ja, djup som vyssade sommarens bin
och gräset på kullen: Sov, Fridolin!
Du som aldrig fick somna hos älskande viv,
sov ut från ditt ensliga liv!

Stora författare och små minnen

Vi lever inte i nuet, utan i ett flöde, där det förflutna, nuet och framtiden hänger ihop på ett sådant sätt att de inte går ens att särskilja. En människa utan minne är en halv människa. Om han inte är en direkt farlig, som huvudpersonen i Camus ”Främlingen”. I någon mening är det just minnet som gör oss till människor.
Det är ingen tillfällighet att berättelser handlar om det som har hänt. Litteraturen handlar om minnet, ja, litteratur *är* minne.

Den tyske författaren W.S.Sebald var besatt av minnet. Det var temat för allt han skrev, innan han tragiskt omkom i en bilolycka (vilket är för övrigt ytterligare en förbindelselänk till Camus). Sebald skriver dels om minnet som sådant, men också om den kollektiva minnesförträngningen som han ansåg drabbade tyskarna efter andra världskriget.

Här kan man tillägga att i rättvisans namn var det inte bara tyskarna som råkade ut för en minnesförlust.

Romanen ”Svindel. Känslor” (Bonniers, Panacheserien, övers: Ulrika Wallenström) är en vandring genom miljöer fulla av historiens spår, och som undflyr de minnesbilder som personerna har av dem. Napoleonskrigen formar det moderna Europa, Franz Kafka är på resande fot 1913, året som markerar ingången till nationalismens och barbariets nya sköna värld, händelser från andra världskriget må beskrivas som ”så kallade”, men ruinerna är nog så verkliga, liksom platsen där sista striden stod.

Personer som dyker upp är förutom Kafka målaren Pisanello, vars flesta verk har gått förlorade, och Fallmerayer, en kontroversiell historiker som hävdade att dagens greker ingalunda härstammar från de greker som vi känner till från antiken.
Givetvis slutar romanen år 2013.

Sebald är dessutom en härlig berättare, med ett underbart språk. Ett särdrag i hans romaner är bilder och illustrationer som är en integrerad del av texten, och som skapar en suggestiv verkan mellan fiktion och verklighet.

Den sydafrikanske författaren André Brink är välkänd för den svenska publiken ända sedan 70-talet med ett flertal uppskattade romaner. Han har nu hunnit bli 75 år, och trots tidigare föresatser att aldrig skriva mina memoarer har han av framför allt dagens situation i Sydafrika känt sig tvungen att klargöra och förtydliga de gångna årens utveckling.

I ”Skiljevägar” (Forum, övers: Britt Arenander) beskriver Brink en uppväxt i en boerfamilj i ett nationalistiskt och konservativt småstadssamhälle. Det är en idyll där våldet ständigt lurar under ytan och rasmotsättningar är hela tiden närvarande i bakgrunden, för att då och då tränga fram i förgrunden på ett otäckt och omskakande sätt.

Brink skildrar på ett fascinerande sätt hur människor är fångar i sin uppväxtmiljös värderingar och konventioner, och hur oförmögna vi kan vara att befria oss från de invanda fördomarnas barlast, även om vi intellektuellt kan genomskåda deras ihålighet.

Men också att det ändå är fullt möjligt, även om det kostar på. Brink själv är ett lysande exempel på det. Steg för steg kommer Brink till insikt, han debuterar 1958, och på 60-talet är han med och bildar författargruppen ”Die Sestigers” (60-talisterna), där de första afrikaansspråkiga författare som kritiserade apartheid var verksamma. Brink skriver för övrigt både på engelska och afrikaans.
Han upplever 1968 i Paris, och blir alltmer engagerad i kampen mot apartheid, vilket gör hans egen situation i hemlandet stundtals mycket prekär.

I memoarerna möter vi en lång rad betydelsefulla personligheter inom sydafrikansk politik och kultur. Glädjen när rasåtskillnadssystemet välts över ända är stor, men Brink hamnar snabbt i opposition till den nya makteliten, som han anser har svikit sina egna ideal.

Genomgående för hans litterära bana är avvägningen mellan det politiska och det konstnärliga. Det är ingen tvekan om att han har lyckats förena de två, och resultatet är en litteratur som verkar i världen, som betyder något, som berör. Brink har en stark tilltro till det skrivna ordet: ”Och så länge vi har ordet kan vi nå fram till andra i en kedja av röster som aldrig kommer att tystas.”

En annan mycket engagerad författare var den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago. Han gick bort i somras, och det är därför synnerligen lämpligt att hans lilla memoarbok ”Små minnen” (W & W; övers: Hans Berggren) ges postumt ut nu.

Samtidigt är det upprörande att i boken hänvisas flera gånger till Saramagos romaner, med anmärkningen ”ej översatt till svenska”. Det luktar kulturskandal lång väg.

Genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom berättar Saramago om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Stora män har råd med små minnen.

Antiklimax som aldrig tycks ta slut

ROMAN
Min kamp
Karl Ove Knausgård.
Övers: Rebecca Alsberg.
Norstedts, 2010

Hösten och vinterns litterära snackis i Norden har utan tvekan varit norrmannen Karl Ove Knausgårds roman Min kamp. Hyllad av en så gott som enig kritikerkår, belönad med Brageprisen, en av Norges mest prestigefyllda litterära utmärkelser, av tidningen Verdens Gang utsedd till en av de senaste tio årens bästa böcker, och av Morgenbladets läsare till årets bok 2009. Dessutom häftigt omdebatterad med anledning av att författaren använder personernas rätta namn i romanen vars huvudperson är ingen mindre än Karl Ove Knausgård.


Hans författarskap är ingen ny bekantskap för mig. Jag har läst och skrivit om hans förra roman En tid för allt (Norstedts, 2006), en storvulet upplagd omtolkning av Gamla testamentets berättelser, oerhört välskrivet och totalt poänglöst.
Jag måste erkänna att jag närmade mig Knausgård senaste med stor skepsis. Inte alls på grund av besvikelsen från läsningen av den förra boken, det var redan glömt och förlåtet, utan orsaken var titeln.
Om Knausgård var angelägen om att redan i bokens titel betona att det rör sig om en kamp, och att det är just hans kamp, finns det flera olika möjligheter att uttrycka det. Istället väljer han samma titel som Hitlers ökända ”självbiografiska” kampskrift. Knausgård är en alltför medveten författare för att jag ens för bråkdelen av en sekund ska förledas att tro att titelvalet bottnar i aningslöshet. Vad är det han försöker säga då? Att han är en lika god nasse som alla vi andra? Knappast. Snarare handlar det om att ställa sig vid sidan om historien, eller rent av över den. Jag sätter vilken titel jag vill på min bok, och struntar fullständigt i om någon annan har också gjort det, om det så är självaste Hitler.
Det är en nonchalans och ett lättsinne som jag finner djupt problematisk och upprörande, och jag noterar med förvåning och bestörtning att ingen har uppmärksammat Knausgårds fräckt historielösa tilltag, än mindre kritiserat det.

Det ger emellertid en fingervisning om vad som komma skall. Det förstärks ytterligare av bokens omslag, som pryds av ett porträtt av författaren. Lite vagt och undflyende tonar han fram ur skuggorna. Eller möjligen glider undan ur dem. Det är som en kitschig filmaffisch: Karl Ove Knausgård är Karl Ove Knausgård!
Romanen  är en självbiografisk berättelse. Det blir återblickar på barndomen, ungdomsåren, författardrömmarna, ett äktenskap, ett äktenskap till, nu med barn. I centrum står relationen till fadern, en halvtaskig och småelak figur, som ständigt kritiserar men aldrig bekräftar. Trots det hyser sonen ambivalenta känslor för pappan, ett förhållande som inte är helt ovanligt. Nyheten om faderns död väcker känslor av frihet och sorg, inte heller det helt oväntat. Det finns ingenting utöver det ordinära i vare sig faders person eller hans relation till familjen. Det är frestande att åter igen citera Lars Gustafsson: ”Personer med stört modersförhållande/blir poeter./Personer med ett stört fadersförhållande/blir tjatiga.”
Den fråga som man som läsare hela tiden ställer sig är: ”och?” Svaret är om och om igen: och ingenting. Det enda intressanta är att det är Knausgårds pappa, hans relation, hans känslor, och så vidare. Det räcker inte, en historia måste ha en mening utöver sig själv för att beröra.

Ett ännu större problem är att fadern är en totalt nebulös figur. Ingenting i hans handlingar kan förklaras, han går inte att förstå, det är en person som helt hänger i luften. Han super ihjäl sig, en process som startar långt efter att Karl Ove har flyttat hem­ifrån, och kan säkerligen uppleva som mycket tragisk, men knappast traumatisk. Sönerna möter efter hans död det totala förfallet, men det antyds aldrig varför han började dricka, varför han blev alkoholist, ingenting.
Fadern är en person som knappt har några band med verkligheten, han ingår inte i något sammanhang. Detsamma gäller egentligen samtliga personer i romanen, vi får inte lära känna dem i deras egen rätt, de får sin betydelse enbart genom sin relation till Knausgård. Och han exploaterar sin omgivning, använder var och en som en spegel, där han kan få en bekräftelse på sin egen existens. Det narcissistiska draget förstärks ytterligare av att bilden pendlar mellan det osäkra och det grandiosa.
Jag kommer att tänka på underrubriken till Ali Esbatis blogg: ”Personligt – aldrig privat”. Hos Knausgård är det precis tvärtom, allt är privat, ingenting är personligt.
Romanen är konventionellt berättad, vilket är en smula frapperande för en så hyllad bok. Förvånande nog är det ingen som kräver formmässig förnyelse, ett öde som till exempel drabbade Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset, en roman som verkligen bränner och berör.

Knausgårds stil är en märklig form av superrealism. Allt och alla beskrivs in i minsta detalj, stort som smått blandas i ändlösa skildringar av både viktigt och oviktigt. Ingenting är för litet eller betydelselöst för att inte räknas upp i långa listor. Vi får ta del av precis varenda medel som Knausgård använder för att städa, varje handling redovisas noggrant in i minsta handgrepp.
Tanken är förmodligen att detaljrikedomen ska skapa en illusion av autenticitet, eller till och med autenticitet som sådan, men resultatet blir istället en höglitterär dokusåpa.
Samma sak med Knausgårds användning av personernas riktiga namn, något som för övrigt förståeligt nog har retat upp före detta frun och några släktingar. Och det är väl klart att en författare får göra så, frågan är bara vad som är poängen med det. Att det blir mer verkligt, mer på riktigt? Det är ingenting annat än ett uttryck av långtgående infantilisering.

Det blir i längden en tröstlös läsning, som är olidligt tråkig. Det är inte angeläget, det berör inte, det är bara självupptaget och pretentiöst. Efter drygt 400 sidor känns prosan som gjuten i betong. Det är en lång resa mot ingenting, en antiklimax som aldrig tycks ta slut.
Romanen är första delen i ett monumentalt, eller monstruöst om man så vill, projekt som omfattar sex fristående självbiografiska romaner. Fem till på gång alltså. Vilken fasa!

Förintelsens minnesdag - Det får aldrig hända igen

Den 27 januari 1945 nådde sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz som ligger strax utanför. Fyra och ett halvt år av obeskrivlig fasa var till ända.

I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA. Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördas, närmare 90 procent av dem var judar. De flesta gasades ihjäl redan vid ankomst, resten dukade under för undernäring, slavarbete och brutal behandling. Många slet i de tyska industrier som var förlagda i anslutning till lägret, främst I G Farben, ett företag som för övrigt i omvandlad - och givetvis "avnazifierad" - form existerar i all välmåga än idag.

Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna skulle blott utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där alla politiska motståndare skulle utrotas. Jag vill mycket gärna tro att det som är gjort av människor kan förstås av andra människor. Det finns många litterära skildringar av helvetet i koncentrationslägren, bland dem Primo Levi, Imre Kertesz. Jag känner personligen flera som har berättat om sina erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Och ändå känns det att det finns en barriär, ett motstånd att ta till sig det oerhörda - hur kunde människor göra så mot människor. Någon liten del förblir nog alltid ofattbar.

Den 27 januari, dagen för Auschwitz befrielse, är också Förintelsens minnesdag. Visst behöver vi ceremonier, särskilda bemärkelsedagar som uppmärksammar och kastar ett ljus över vissa händelser som det är viktigt att minnas. Idag när alltfler grupper sprider främlingsfientlighet som i olika former blir accepterad och salongsfähig är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

Kramfors söker tillväxt

Hur tillväxt kan skapas i Kramfors kommun var ämnet för en workshop på hotell Höga Kusten igår kväll. Personer från kommunen, företag och föreningar samlades för att diskutera hur man ska arbeta för få Kramfors att växa. Det var den andra workshopen i en serie av tre.

Förra gången rörde diskussionerna hur man kommer till rätta med Jante. Temat för gårdagens möte var ”Nöjdhet versus tillväxt”. Upprinnelsen är de resultat som framkom på ett tidigare idéseminarium om klimatet i Kramfors. Många företag är nöjda, och inte intresserade av att växa och söka nya marknader. Kramfors befinner sig på många sätt inne i en positiv utvecklingsfas, med Resecentrum, nya bowlinghallen, den blivande affärsgallerian och Konsum-nybygget, och därför anses det från både kommunen och företagarhåll att det vore farligt att vila på lagrarna och inte ta tillvara de möjligheter som öppnar sig.

Workshopen igår leddes, liksom den föregående, av Lisa Renander från managementföretaget Go Enterprise, och nu som då, arbetade man enligt RIKA-modellen, där förkortningen utläses Research, Idé, Koncept och Action.

Kvällens uppgift var att formulera hur man ska gå vidare för att stimulera företagen i Kramfors att sträva efter tillväxt.

De centrala problem som identifierades var arbetstillfällen, kapitalförsörjning och kompetens. Alla var helt överens om att det var svåra frågor, som inte löstes i en handvändning. De generella åtgärder som betonades var samverkan, nätverksbildande, ambassadörs- och mentorskap, och inte minst specialistrådgivning, gärna med kommunal medverkan.

Mer konkreta förslag var en Storjante – tydligen fortfarande närvarande – som skulle slängas framför tåget, en äventyrsfylld tågresa för utflyttade Kramforsbor, turistpaket med inslag av udda aktiviteter, resurspooler med olika möjligheter för företag, en behovs- och resursbank som skulle vara till hjälp för företag, och samtidigt kunna matcha de arbetslösa mot nya arbetsmöjligheter. För att nämna några av de många kreativa idéerna.

De konkreta lösningsförslagen finns kvar som hjälp i det fortsatta arbetet med frågeställningen.

Seminarieserien avslutas om två veckor med en workshop om kompetensförsörjning och inflyttning.

Vikens förskola i Lugnvik 20 år

Vikens förskola i Lugnvik firade 20-årsjubileum med öppet hus. Föräldrar med barn och folk från grannskapet kom under hela dagen för att ta en fika, titta på gamla fotografier eller bara säga hej och lycka till.

Förskollärare Agneta Näsman har arbetat på Viken ända sedan starten 1991.

- Den stora skillnaden nu mot då är att vi nu har en läroplan, och att det blir mer pedagogik än barnpassning, som det var från början.

Därför är det viktigt att det heter ”förskola”, och inte ”dagis”, som jag råkar säga flera gånger, och blir genast rättad.

En annan stor skillnad är att antalet barn i grupperna har ökat. Tidigare var det 15 barn i en grupp, nu kan det vara så många som 18.

Agneta trivs fortfarande utmärkt med sitt arbete.

- Här har vi Kramfors kommuns största gård, säger hon, och dessutom nära till skogen, och vi kan därför vara ute mycket.

Också föräldrar öser beröm över Vikens förskola. Martin Nordlund har sina två barn, Alfred och Alma, på förskolan.

- Barnen trivs bra, det är lättsamt och behändigt, och personalen är alltid flexibel, säger Martin.

Det stora hotet inför framtiden ser Agneta Näsman i det vikande barnunderlaget. Men hon hoppas att det kommer en inflyttning av barnfamiljer till Lugnvik.

Gallerian i Kramfors fortskrider planenligt

Det hölls ett informationsmöte om den planerade Gallerian i Kramfors på hembygdsgården på söndag eftermiddag. Det var Folkpartiet som hade bjudit in Kramaffs vd Åke Sundqvist för att berätta om hur planerna fortskrider.

Efter en kort inledning av FP:s ordförande i Kramfors, Henrik Edlund, bjöds det på underhållning av Chris O´Berg, som spelade några svängiga låtar.

Därefter tog Åke Sundqvist vid. Han kunde meddela att projektet kommer definitivt att fullföljas, trots de betänkligheter som har anmälts av Lidl.

Tidsplanen är oförändrad, nya Konsum, som ska som bekant ligga där gamla busstationen var, beräknas vara klart påsken 2012, medan Gallerian i Konsumhuset ska kunna slå upp portarna lagom till julhandeln samma år.

Sedan tidigare är det klart med Kapp-Ahls etablering i Gallerian. Det lär vara nästan färdigförhandlat med en stor kedja till, men Åke Sundqvist ville fortfarande inte avslöja vilken. Det är också klart att Intersports kommer att få en större yta, det ska finnas en caféserveringen i Gallerian, med uteservering på sommaren, dessutom en spelbutik, och en ny skoaffär.

Sundqvist berättade att man eftersträvar en variationsrikt utbud, och vill bland annat ha ett apotek, en smyckesaffär, en leksaksbutik, gärna kombinerad med bokhandel, och några affärer av boutiquekaraktär med kvalitetssortiment.

Intressanta är de planer man har om ytorna inte räcker till. De har man skissat på att antingen bygga på höjden, alternativt att glasa in torget, och bygga ihop Gallerian med biblioteket och biografen.

Projektet inbegriper också byggandet av flera nya parkeringsplatser, trafiklösningar för att knyta ihop centrum, och en upprustning av affärslokaler, framför allt på Stationsgatan.

Efter Åke Sundqvists presentation följde en frågestund. Mötet avslutades med fika.