Skyltsöndag med många nyheter i Kramfors

Skyltsöndagen i Kramfors bjöd på aktiviteter hela dagen lång. Trots det bistra vädret kom Kramforsborna i stora skaror. Årets upplaga av skyltsöndagen kunde också presentera flera nyheter. Den mest emotsedda händelsen var förstås invigningen av ”Strike”, den nya restaurangen vid bowlinghallen.

Rose-Marie Strömqvist, en av de anställda, var förväntansfull:

- Roligt att äntligen kunna öppna. Jag tror att det kommer att gå bra. Vi vänder oss inte till någon särskild målgrupp, utan alla ska känna sig välkomna.

Än så länge är det enbart restaurangen som är igång, själva bowlingen öppnar till helgen.

Den andra stora nyheten var givetvis Julbocken, som man hoppas ska bli en återkommande tradition. Det var nära att denna nya begivenhet hade gått upp i rök, då någon som efterapar andras traditioner försökte sätta elden på bocken. Lyckligtvis missade han att gran brinner sämre än halm.

Bredvid bocken, där fontänen är sommartid, har man dessutom ställt upp dekorativt belysta smågranar, med namnet ”Lillskogen”, troligen också det en kommande Kramforstradition.

Hjördis Åsander från På Stan var nöjd:

- Vi har i år 34 utställare, och det är som det brukar vara. Roligt att det är så många föreningar här.

Från scenen på torget bjöds det på underhållning. Det var dans med lever från Hola folkhögskola, sång med estetprogrammet på Ådalsskolan, tomtekör med lågstadieelever och Kramfors Lucia kröntes. Det dansades kring granen, och Tomten och Tomtemor delade ut paket till de minsta.

Inne i Konsumhuset var det matmässa med rubriken ”Smakstart Västernorrland – Lokalproducerat”. Dessutom fanns det en utställning med namnet ”Kretshopp” om hållbar utveckling, anordnad av Technicus.

Skyltsöndagen avslutades traditionsenligt med ett färgsprakande fyrverkeri från Babelsberg.

Optimistisk skyltlördag i Bollstabruk

Första advent tjuvstartade i Bollstabruk med skyltlördag. Evenemanget gick i optimismens och förnyelsens tecken. Trots det kylslagna vädret gick Bollstaborna man ur huse.

Anledningen till tjuvstarten är naturligtvis en önskan att inte kollidera med andra arrangemang, framför allt skyltsöndagen i Kramfors. Eller som en Bollstabo uttryckte det med glimten i ögat, ”Det är inte Bollsta som ligger för nära Kramfors, det är Kramfors som ligger för nära Bollsta!”

På torget fanns knallar och föreningar, det spelades julmusik, det sjöngs julsånger och det dansades kring granen.

I förgrunden för årets skyltlördag fanns det lokala förnyelsearbetet som har bedrivits av Bollstabruk Intresseförening. Gång- och cykelvägen mellan Kejsarstan och Bollstahallen har restaurerats, träbron över Bollstaån har rustats upp, sågramen har flyttats från torget till Kejsarstan, medan den nya skulpturen – döpt till Ljuspunkten – har intagit sin plats på torget.

Under publikens stora jubel invigde kommunalrådet Jan Johansson med en symbolisk knapptryckning den nya julbelysningen längs genomfarten från Bollstaån till Kalles Pizzeria.

Veckan som kommer Vecka 48

Nu har det oerhörda hänt. Påven har sagt att det kan vara OK med kondom. Visserligen under vissa särskilda omständigheter, och allt det där, men har man sagt A brukar man få säga B. Förr eller senare. Och de flesta struntar nog ändå i de särskilda omständigheterna, och uppfattar bara att det är acceptabelt. Tänk bara vilken lättnad för all världens katoliker. De flesta har i alla fall inte brytt sig om preventivmedelsförbudet, och nu slipper de synda. Tänk bara vilken framgång det kan bli i kamp mot aids, och andra könssjukdomar. Tänk bara vilka perspektiv det öppnar för familjeplanering och inte minst kvinnans ställning i världen. Heja Bengt XVI!

Det där med påvar är knepigt. Särskilt när de ska väljas. En massa kardinaler utspökade i scharlakansröda nattskjortor stängs in i Castel d´Angelo (är det väl?) och likt indianer skickar de upp röksignaler som talar om hur landet ligger i valprocessen (något att ta efter för sossarna?). Den 29 november 1268 avled påven Clemens IV. Efter det non habemus papam i nästan tre år, vilket är den längsta perioden utan påve i historien.

På tisdag är det Jonathan Swifts födelsedag. Han betraktas som en av de största satirikerna någonsin - men så var han irländare också, och var faktiskt prästvigd. Vår tid skulle definitivt behöva sin egen Swift. Och en Suzuki duger inte.

På onsdag är det Världsaidsdagen. Kommentarer överflödiga.

På torsdag är Hernan Cortez dödsdag. Denna conquistador lyckades med en styrka på bara 700 man besegra det mäktiga aztekriket i Mexiko, och var den som öppnade för européernas erövring och plundring av Sydamerika. Spanjorerna förde också med sig en mängd dödliga sjukdomar till Latinamerika. En sjukdom påstås dock har gått åt andra hållet. Syfilis. Det är visserligen inte belagt, men om det vore sant, visst finns det en sorts poetisk rättvisa i denna hämnd?

På fredag är det nästan 100 år, 99, sedan det första barn- och ungdomsbiblioteket öppnade i Stockholm.

På lördag är det 182 år sedan britterna förbjöd änkebränning i Indien. Det är något motsägelsefullt, för att inte säga hycklande, med den europeiska kolonisationen. Den sprider död, våld, förtryck, misär och allt möjligt elände omkring sig, samtidigt som den uppvisar en nästan rörande känslighet inför all eventuell brutalitet i lokala sedvanor. Och just änkebränning kan man tycka att de skulle finna närmast romantiskt, med en stark förankring i den västerländska kulturtraditionen, ni vet, kärlek in i döden.

Söndag var den dag som inledde firandet av Faunalia, den stora festen till Fauns ära. Faunus var ett skogsväsen, som symboliserade fruktsamhet. Festligheterna gick ganska vilt till, och hade föga förvånande en del likheter med midsommarfirandet. Hur var det nu han Tegnér sa, "Blott barbariet var en gång fosterländskt". Nej, inte ens det.

Splittrad bild efter polska lokalval

Resultaten av lokalvalen i Polen uppvisar en splittrad bild. Regeringspartiet, det högerliberala Medborgarplattformen, går framåt, men klarar sig sämre med sina 31 procent långt sämre än alla opinionsundersökningar har visat. För det högerkonservativa Lag och Rättvisa är det tvärtom. Partiet backar till 23 procent, vilket är bättre än vad som har förutspåtts.

Valets stora segrare är bondepartiet PSL, som länge har fört en tynande tillvaro, men tar nu 16 procent, och placerar sig som tredje kraft. De kommer strax före socialdemokraterna i SLD, vars resultat är stabilt, men ändå en besvikelse.

Vänsterpartiet Polska Arbetarpartiet (PPP) nådde 1,2 procent, vilket är ett litet fall framåt. Bästa resultat fick PPP i Opoleregionen i sydvästra Polen med 2,2 procent av rösterna.

Charm och spelglädje med Östen med Resten

Artist: Östen med Resten

Plats: Kramfors Folkets park

Publik: 576 - Fullsatt.

Längd: 3 timmar

Bäst: Spelglädjen

Sämst: Svårt att börja i tid

Östen med Resten firar 25 år som grupp med en jubileumsturné. På scenen har man ställt upp stora porträtt på gruppens medlemmar som de såg ut vid bandens tillblivelse.

Och visst är det skillnad, det är mer kring midjan, och håret har blivit både gråare och tunnare. Vad som däremot inte har ändrats alls är deras enorma spelglädje.

Gruppen bjöd på en välkomponerad blandning av musikaliska höjdpunkter från de gångna 25 åren. Man har sina rötter i folkmusiken, och det fattades inte några härligt svängiga folklåtar. Naturligtvis missade de inte att ta fram knätofsarna för att förhöja upplevelsen.

Mycket lät ganska jazzigt. Dock inte gruppens bidrag till Melodifestivalen, där man faktiskt har deltagit inte mindre än tre gånger.

Allt man gör är med glimten i ögat. En finstämd Taubevisa följs av ett veritabelt lustmord på samme Taube. Ett par klassiska bravurnummer framförs på ett sätt som nog inte Brahms har tänkt sig – fast vad vet jag om det?

Hela programmet genomsyras av humor. Enda gången som det blir ganska allvarligt är när man sjunger om hemlängtan och kärlek till hembygden.

Det dansas och berättas skrönor mellan låtarna. Det blir till en helgjuten show. Naturligtvis kräver det stor musikalisk skicklighet att showa på det viset. Gunnar Morén är mästerlig på fiol, Staffan Lindfors är mycket skicklig med kontrabasen, Jens Kristensen gör sitt på gitarr, och Östen själv hanterar både gitarr och mandolin med den äran.

Musik ska vara kul. Med Östen med Resten har man ovanligt roligt.

Veckan som kommer Vecka 47

Mona vill men får inte längre. Många vill istället för henne men låtsas som om de inte bryr sig alls. En märklig lektion i demokratiförakt och konsten att sänka sin trovärdighet lägre än vad som förföll möjligt enligt fysikens lagar. Ett patetiskt spektakel, helt enkelt.

Alla har inte förmånen att få avgå i lugn och ro (nåja). På måndag är det årsdagen av mordet på USA:s president John F. Kennedy 1963. Två dagar senare dödades Lee Harvey Oswald som hade häktats för mordet av nattklubbägaren Jack Ruby. I direktsändning! Gå och göm er med Big Brother.
På tisdag är det årsdagen av den nya legostadgans antagande i Sverige 1833. Den reglerade förhållandet mellan husbonden - på den tiden kallade man saker vid dess rätta namn - och hans anställda, som då givetvis kallades för tjänstehjon. Legostadgan reglerade även tjänstetvånget. Det innebar att varje arbetsför person var skyldig att arbeta för sin försörjning om han inte kunde försörja sig på annat sätt. Formellt avskaffades den 1926, men i verklighet gäller den i förskönat skick än idag.

På torsdag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Hoppas att tillräckligt många är karlar nog för att fira det.

På fredag är det 58 år sedan Sven Hedin dog. Komprometterad genom sitt stöd åt nazismen, numera nästan bortglömd, kan det vara värt att påminna om en son svensk som var en gång i tiden en riktig världskändis. Även om han på många sätt var som sagt en otäck typ.

På lördag är det Alexander Dubceks födelsedag. Han försökte bygga socialism med mänskligt ansikte. Istället blev det sovjetiska stridsvagnar. Han omkom i en bilolycka 1992, och behövde inte uppleva kapitalismen med omänskligt ansikte.

Veckan avslutas med att det precis 20 år sedan Margret Thatcher tvingades avgå som brittisk premiärminister och ledare för det konservativa partiet. En glädjens dag, det ska jag inte sticka under stol med. Om det inte vore för efterträdaren. John Major. En tönt med löjlig frisyr som ofelbart påminde om den patetiska figuren kapten Major i Hellers "Moment 22". John medförde samma förvirring, dessvärre fanns det inte någon Orson Welles som på stående fot kunde utnämna honom till major. Major Major. Och var finns Joseph Heller när man behöver honom?

Visst finns det afrikansk litteratur

SKÖNLITTERATUR:
Sjöjungfruns andra fot
Mia Couto.
Övers: Irene Anderberg.
Leopard, 2010.

Nattens sång
Abigails liv
Chris Abani.
Övers: Roy Isaksson.
Celanders förlag, 2010.

Pojken på andra sidan
Irene Sabatini.
Övers: Inger Johansson.
Norstedts, 2010.

Under lejonets blick
Maaza Mengiste.
Övers: Ylva Spångberg.
Forum, 2010.

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är en av årets största litterära händelser. Årets tema var Afrika, vilket väckte en hel del kontroverser. Kritikerna menade att det var ogörligt att klumpa ihop en hel kontinents mångskiftande kulturer, traditioner och språk under samma tak. Det fanns också något direkt nonchalant, för att inte säga diskriminerande, i att föra samman alla de afrikanska länderna, medan var och en av våra nordiska grannar, liksom de baltiska staterna, förärades ett temaår vardera.
Försvaret anfördes av deckarkungen Henning Mankell, som ju under långa perioder har bott i Moçambique. Hans argument var dels av pragmatisk karaktär, det skulle helt enkelt ta för lång tid om man tog ett land åt gången, dels formulerade han en elegant paradox, ”det går om man inser att det är ett omöjligt uppdrag”.
I efterhand kan man konstatera att det lyckades över förväntan. Inte minst framträdde rikedomen i den afrikanska litteraturen.
Och det finns författare som skriver utifrån ett större afrikanskt perspektiv. Mia Couto från Moçambique, som räknas till de främsta portugisiskspråkiga författarna, har skrivit en roman om Afrika som identitet. Inte helt oväntat visar sig allting vara bluff och lögn rakt genom. Ingenting är vad det synes vara, än mindre vad det utger sig för att vara. Det råder en ständig avsaknad av något väsentligt i tillvaron. Alla vedertagna begrepp som ras, kultur, identitet, religion och tradition blir plötsligt problematiska. Och i bakgrunden finns en avlägsen närvaro av en korrumperad revolution.

Historien upprepar sig på ett tvångsmässigt sätt, och enda utvägen är att lämnas dess barlast bakom sig en gång för alla.
Coutos stil ligger nära den magiska realismen, och han lyckas skapa en myllrande skröna, full av oväntade händelser, bisarra karaktärer och drastisk humor. Berättelsen finns i spänningsfältet mellan det traditionella och det moderna, den koloniala erfarenheten och den postkoloniala verkligheten. Det ger en dialektisk skärpa, samtidigt som det placerar romanen i den moderna afrikanska litteraturtraditionen, vars livsluft är just denna dialektik.
För nigerianen Chris Abani står längtan bort från misär och hopplöshet i centrum, alltid med inbördeskriget närvarande som en skugga. Efter genombrottsromanen Graceland ger nu det lilla Lundaförlaget Celanders ut två kortromaner av Abani.
I Nattens sång kommer Biafrakriget i förgrunden. Det är berättelsen om pojksoldaten med det surrealistiska namnet ”Min lycka”, som är ledare för en minröjarenhet av barnsoldater. De har alla fått stämbanden avskurna av sina egna för att inte deras dödsskrik ska distrahera under desarmeringen av minor. Deras tideräkning är indelad i ”före Hatet” och ”Hatet”, dessvärre inget ”efter”.
”Min lycka” färdas genom en ofattbart grym värld, i en veritabel helvetesvandring genom en förstörelsens landskap, plågad av död och hunger. Abanis suggestiva språk gör läsningen fysiskt smärtsam.

Dröm och verklighet flyter ihop, och kvar är frågorna om gott och ont, och den mänskliga existensens mening. Får man göra vad som helst för att överleva?
I Abigails liv ligger inbördeskriget tillbaka i tiden, men fortfarande är Nigeria ”det här landet där de döda låg kringströdda på gatorna i stora och små städer som vilka sopor som helst”. Det är i hög grad männens värld, och sexuella övergrepp hör till vardagen. Tonåriga Abigail blir tidigt luttrad, och när hennes båda föräldrar är borta, åker hon med en kusin till England. Där tvingas hon till prostitution, men hon finner sig inte i misshandeln och förnedringen, och lyckas fly.
På en nykter och resignerad realistisk prosa med poetiska kvaliteter skildrar Abani en person som vägrar att vara offer, och som är beredd att strida för sitt liv med döden som insats.
”Vad händer egentligen i Zimbabwe?” är det många som frågar sig, medan landets vänner undrar hur det kunde gå så fel. Irene Sabatinis roman Pojken på andra sidan ger inga svar på dessa frågor, men tecknar en spännande bakgrund, som ger liv och färg och nyhetsrapporteringens torra prosa.
Huvudberättelsen är en kärlekshistoria mellan den vite Ian och den svarta, eller enligt Rhodesias/Zimbabwes bedömningsskala, ”färgade” Lindiwe. Det är en omvänd mesallians. Han är en riktig ”rhodie”, hans familj är fattigt ”white trash”, han saknar skolor, medan hon tillhör en lägre medelklass, med en liten sparad slant på banken, bildningsiver och universitetsstudier. Det är två olika världar som möts, ingenting mindre. Här är ras allt, individen intet.
Vi får följa deras komplicerade historia från den tiden då landet blir självständigt, befrielserörelsen tar över, och Rhodesia blir Zimbabwe. Undan för undan går landet mot en katastrof, plågat av korruption, Aids och våldsövergrepp, styrt av den alltmer despotiske ”Bob”, och hans nya fru, som gemenligen kallas för ”The first shopper”.


Romanen, vars originaltitel är The boy next door, belönades med det prestigefulla brittiska litterära Orangepriset för bästa debut 2010.
Kalla kriget kunde ofta leda till märkliga allianser och ideologiskiften, inte minst i tredje världen. Kampen var särskilt hård på geopolitiskt strategiska ställen. Ett sådant var Afrikas horn. Där hade Sovjet länge en allierad i Somalias Siad Barre. Då denne förvandlades till brinnande socialist till en varm anhängare av marknadsekonomi, och följaktligen hamnade inom den amerikanska intressesfären, satsade Sovjet på en officersrörelse i Somalias ärkefiende Etiopien. Det finns alltid en överste när man behöver en.
Uppgiften var så mycket lättare som det fanns ett utbrett missnöje med kejsar Haile Sellassies regim. Konungarnas konung, Lejonet av Juda, hjälten från självständighetskampen mot det fascistiska Italien, hade alltmer tappat kontakten med verkligheten, och levde isolerad i sitt slott i ofattbar lyx, medan landet sjönk ner i fattigdom och misär. En kraftfull social rörelse förde fram en officersjunta till makten, kejsaren och hans närmaste arresterades och det dröjde inte länge förrän landet drabbades av en terrorregim. Den proteströrelse som gick i spetsen för förändringar blir nu offer för utrensningar och övergrepp. Revolutionen äter sina barn.

Maaza Mengiste skildrar denna dramatiska period i Etiopiens historia genom en familjesaga. Fadern och äldste sonen vill inte blanda sig i politiken, försöker sköta sitt, medan den upproriske yngste sonen engagerar sig i underjordisk hemlig verksamhet. Det blir naturligtvis inte som någon har tänkt sig. Familjemedlemmarna ställs inför omöjliga val, med långtgående konsekvenser, både för dem själva och för deras närmaste.
Ett klassiskt genera­tionsdrama, som skild­rar föredömligt hur band människor emellan utsätts för svåra slitningar under yttre tryck.