Gott slut och olika början

Vi skriver snart År 2010, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden. Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.
Under året kommer vi att presentera för läsarna nyårsfirande från andra länder och kulturer, med korta berättelser om vad man firar och hur. Först ut är det islamiska nyåret som i år infaller på lördag den 20 januari.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. På lördag börjar alltså år 1428. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv. Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Några andra nyårsfiranden:

Persiskt nyår – Nouruz – 21 mars
Kinesiskt nyår – vårfesten – 14 februari
Thailändskt nyår – song kran – 13 april
Judiskt nyår – Rosh Hashana – september.

Kultur för räknenissar

I tider av ekonomiska åtstramningar står sig ofta kulturens budget slätt, i synnerhet när det ställs mot vård, skola och omsorg. När ett gäng krämare vill förvandla biblioteket i Kramfors till en affärsgalleria försöker man bemöta dem med mer eller mindre goda humanistiska argument, och det är sällan speciellt effektivt eller verksamt. Ett bibliotek har konkreta och mätbara kostnader i form av lokalhyror, personallöner osv. medan däremot intäktssidan är betydligt luddigare.

Men nu har det gjorts en vetenskaplig beräkning av bibliotekens samhällsekonomiska värde. Svanhild Aabö från Oslo har i sin doktorsavhandling använt sig av en ekonomisk modell som har tidigare varit ganska vanlig i miljösammanhang, bland annat har den använts i samband med oljekatastrofen med tankern Exxon Valdez.

Enkelt uttryckt kan man säga att man tar med brukarperspektivet i kalkylen, alltså vad ett bibliotek är värt för den som använder det. Man ställer upp ett hypotetiskt scenario, och utifrån det genomför man ett stort antal intervjuer. Intervjupersonerna får själva sätta ett pris på upplevelsernas och nyttoaspekternas bruksvärde. I Svanhild Aabös avhandling har ett representativt urval på 1000 personer över 15 år utifrån olika grundscenarier svarat på frågor vilket pris de är beredda att betala för biblioteksverksamhet i olika ekonomiska marknadssituationer. Metoden är ganska kostsam, vilket kan vara en förklaring till varför den inte har använts oftare, det finns hittills runt 2000 studier som utgår från den. Dessutom erkänner Svanhild Aabö utan omsvep att modellen är omdiskuterad – motståndet kommer föga förvånande mest från näringslivets representanter. Men, skyndar hon sig att tillägga, en panel i USA med sex framstående ekonomer, varav två Nobelpristagare i ekonomi, har bekräftat modellens vetenskapliga vederhäftighet och stora användbarhet. Svanhild Aabö är numera en mycket efterfrågad föreläsare, senast besökte hon med korta mellan rum Luleå och Köpenhamn, hennes artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter i bland annat Storbritannien, USA och Australien. Hon har också fått ett pris för sin forskning av det ansedda brittiska vetenskapsförlaget Emerald.

De resultat Aabö kommer fram till i sin avhandling är entydiga, bibliotek är samhällsekonomiskt lönsamma. Mycket lönsamma frestas man att tillägga, förhållandet mellan kostnad och nytta, det som med vetenskapligt fikonspråk kallas för cost-benefit ratio, räknades fram till 1:4. Det kan tolkas som att varje satsat krona ger fyra tillbaka. Det varierar emellertid något mellan kommunerna, påpekar Svahild Aabö, men relationen fyra till ett är ett genomsnitt som gäller för hela landet. Den stora poängen med undersökningen är framför allt att den visar på en nettovinst för biblioteksverksamheten.

Några av undersökningens resultat har förvånat Aabö, som själv är bibliotekarie i grunden.
Det föreligger ingen signifikant skillnad mellan stad och land, säger hon. Ålder och kön tycks inte spela någon roll, inte heller hushållens storlek. De avgörande faktorerna för hur man värdesätter bibliotek som hon har kommit fram till är närhet till bibliotek och hur aktiv man är inom det lokala kulturlivet.

Norge har på biblioteksområdet haft i mångt och mycket samma utveckling som Sverige, åtstramningar, minskade anslag till bokinköp, nedläggningar av filialer. Svanhild Aabö hoppas att resultaten i hennes avhandling ska hjälpa till att vända den utvecklingen. När jag berättar för henne om Svensk Handels planer för biblioteket i Kramfors, skrattar hon och konstaterar lakoniskt på sin sjungande skandinaviska: Detta tycks mig icke vara en god idé! Kulturen har otvivelaktigt är stort värde i sig, säger Svanhild Aabö, men det är inte desto mindre viktigt att ta fram ett empiriskt material som ger klara siffror på kulturens enorma samhällsekonomiska värde. Siffror är ett språk som politiker förstår, inte minst i valtider.

Katolsk jul firades i Kramfors

Den lilla skaran katoliker som finns i Ådalen firade högtidligt julhelgen. På annandagen hölls det en katolsk mässa i Gudmundrå församlingsgård.

Den katolska församlingen som har sitt huvudsäte i Sundsvall, där man numera har en egen kyrka - Nackstakyrkan, är imponerande till ytan. Den omfattar Västernorrland, Jämtland och Härjedalen. Församlingen har omkring 650 registrerade medlemmar.

- Det innebär i praktiken att vi totalt är omkring ett tusen katoliker här uppe, säger den tillförordnade katolske kyrkoherden fader Daniel Odner.

I Ådalen är man cirka ett hundra medlemmar.

80 procent av alla katoliker i Sverige är invandrare. Samma sak gäller för Västernorrland. De flesta kommer från Polen, Burundi och Latinamerika, men människor från nära nog hela världen är representerade. Sedan slutet av 90-talet har antalet katoliker i Sundsvalls församling ökat med 50 procent, och det är just invandringen som står för lejonparten av den tillväxten.

Det hålls katolsk mässa på respektive ort en gång i månaden. De som är beredda att resa lite har möjlighet att delta i sin mässa varje söndag. I Kramfors håller man till på församlingsgården, som man får låna kostnadsfritt, något som fader Daniel Odner tycker är helt fantastiskt. Han understryker också att i Sverige, till skillnad från till exempel Danmark eller Tyskland, är skillnaderna mellan protestanter och katoliker mycket små.

- De två kyrkorna har närmat sig varandra, säger fader Daniel.
- Man firar gudstjänst på nästan exakt samma sätt, och bara en skolad teolog kan uppfatta de hårfina skillnaderna.

Omkring trettio personer deltog i julmässan på annandagen i Kramfors.

Jul för de minsta i Gudmundrå

På julafton hade Gudmundrå kyrka en särskild mässa för barn.

Lämpligt nog började man med ett riktigt dop. Det var lilla Freja, som med ett tålamod som inte kan kallas för annat än änglalikt, upptogs i den kristna gemenskapen.

Sedan var det dags för alla barn som kommit dit med sina föräldrar och mor- och farföräldrar att tillsammans med Agne A Andersson bygga upp en krubba. Samtidigt förklarade Agne julhelgens innebörd.

Det är sällan det är så yster stämning under en mässa.

Året som kommer

Det gamla året går mot sitt slut. 2009 var lite av ett mellanår, men det kanske de flesta år är. Och lika så bra är det. 2010 närmar sig med sjumilasteg, och många är säkert nyfikna på hur det kommer att arta sig.

Om framtiden kan vi ingenting veta, men det finns lite att gå efter, tecken i skyn, fåglarnas flykt, pressmeddelanden, officiella kommunikéer.

Jag har tagit fram kristallkulan, slängt ner de befintliga ingredienserna, rört om ordentligt, och presenterar här resultatet av blandningen som steg fram.

Enligt Wikipedia kommer 2010 att bli ett "vanligt år". Hur kan de veta det? Och hur vanligt är ett "vanligt" år?

Året börjar på en fredag, och det är inget konstigt med det, inträffar rimligen minst vart sjunde år.

Årets kulturhuvudstäder är turkiska Istanbul, Essen i Tyskland ("Essen"betyder inte det "äta"?men det är väl också kultur...), och Pécs i Ungern (vad någonting betyder på ungerska vet bara ungrarna. Jag vet bara vad "polis" heter på detta fantastiska språk.

Jag blev en gång arresterad i Budapest - det är en lång historia, den berättar jag en annan gång - och upptäckte till min stora förnöjsamhet att institutionen som slår vakt om ordningen heter på Petöfis språk "renderszög". Jag menar, till och med på finska heter det något så lättbegripligt som "politi".)

2010 saknar inte i vissa sammanhang ett drag av komik. EU-kommissionen har nämligen beslutat att 2010 är "Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning". Det bevisar slutgiltigt att också trista, byråkratiska institutioner kan ha ett välutvecklat sinne för humor.

Ett axplock av mer eller mindre intressanta och betydelsefulla händelser under året:

I januari kommer Serbien, Montenegro och Makedonien gå med i Schengensamarbetet - efterkrigstidens mest överskattade så kallade reform. Det som är riktigt intressant är under vilket namn Makedonien kommer att gå med i nämnda samarbete. Detta land har nämligen en namn som inte godkänns av ett annat land, och som tvingar hela EU att inte acceptera det, och det lilla landet får finna sig i att bli kallat för "Former Yugoslav Republic of Macedonia", vilket är inget namn utan en fullständig anomali.

Grekerna har gett oss den moderna filosofin. Därefter har de blivit helt galna, och verkar inte ha något vettigt att syssla med. Dags att klippa sig och skaffa ett jobb.

I mitten av januari inträffar en solförmörkelse. Sambandet med ovanstående är uppenbart.

På tal om greker är det Olympiska Spel i februari, vilket naturligtvis har ingenting med grekerna att göra, eftersom det är vinterspel, och så vitt jag vet var konståkning och bobsleigh inte så värst inne under antiken. Spelen äger rum i Vancouver i Kanada, i provinsen British Columbia. Staden är om inte annat så känd för att vara Nordamerikas tredje största filmstad, efter Hollywood och New York.

I mars passerar meteoroiden 2004 FU162 (vem döper de där? Statistiska centralbyrån?), och har vi tur blir passagen nära. Blir det för nära, brinner den bara upp.

Tellus - Meteoroiden med jättetråkiga namnet 1-0. Visst är jorden ett tryggt ställe att vistas på?

I april blir det folkräkning i USA. Det viktigt att räkna folk. Redan kamrat Stalin påpekade att "kadrerna är vår största rikedom". Denna sanning är minst lika giltig idag. Och också i USA.

Jag undrar bara hur man räknar. Bara amerikanska medborgare? Eller också de med "green card"? Räkna man alla, uppstår det lätt en stor diskrepans mellan antalet som vistas där officiellt och den totala siffran. "360 miljoner allt som allt, och 310 medborgare och andra med uppehållstillstånd".

De som sköter folkräkningen längs med Rio Grande bör lämpligen göra det på ett visst klockslag, annars kan antalet fluktuera starkt under dagen.

"Send these, the homeless, tempest-tossed to me", och jag ska räkna dem.

I maj öppnar världsutställningen i Shanghai i Kina. Det är lätt att peka på Kina växande betydelse, och sia om landets framtida roll, maktställning och så vidare, och tycka att det är ingen tillfällighet, bla bla. Men då ska man hålla i minnet att världsutställningen har hållits inte mindre än två gånger i Plovdiv i Bulgarien.

I juni börjar fotbolls-VM i Sydafrika. Sverige är inte med, ett öde som delas med de flesta andra länder, men det spelar ingen roll - det här kommer att bli en fest! Åtminstone jag vet vad jag ska göra i en hel månad. Vad är det för tidsskillnad?

Samma dag som finalen spelas, den 11 juli, blir total solförmörkelse. Då får de väl spela med elbelysning.

Många solförmörkelser under 2010 förresten. Ska det tolkas på något särskilt sätt?

I augusti öppnar Botniabanan, järnvägen mellan Nyland strax utanför Kramfors och Umeå. Ni som fattar vad det handlar om, ni fattar bara. Ni som inte fattar, ni fattar ingenting.

I september är det val i Sverige. Visst är det något märkligt med val? Där var och ens röst inte betyder någonting, och där våra röster tillsammans betyder en hel del. En kollektiv handling där helheten är större än delarna.

Och hur det går? Jag är världens sämsta tippare, och tänker besparar er visdomsord i stil med " Oppositionen leder ganska klart nu, men det är långt kvar, och mycket kan hända än. Fredrik Reinfeldt är känd..." Ja, det vanliga kommentatorssnacket, ni lär få höra det till leda mig förutan.

En sak bara. När man har hört valanalytikerna tillräckligt länge, är det lätt att tappa bort vad det handlade om. Skidåkning, fotboll, politik?

I oktober blir det folkräkning i Ryssland. Jag undrar om det är så klokt. Ryssarna blir bara färre och färre, och inga åtgärder tycks hjälpa. Alkoholism, kriminalitet och otillräcklig sjukvård skördar sina offer. Och så vill ryskorna inte sätta barn till världen. Som den ser ut är det inte undra på.

Såg någonstans en prognos att om 20, eller om det var 30, år skulle ryssarna bli färre än tyskarna. Å andra sidan blir de inte heller fler, så man undrar.

I november händer inget särskilt. Kongressval i USA. 100 år sedan Leo Tolstoy dog. Lite annat smått och gott. November är ingen favorit månad. Mörkt och kallt.

I december blir det en total solförmörkelse. Igen! Och så tar året slut.

Dit är det ett helt år, och lite till. Kära läsare, häng med, och ett gott nytt år på er alla.

Par i julkonserter

December är julkonserternas tid, då inte minst körsången blomstrar. På lördag var det dags för ett spännande möte i Ytterlännäs kyrka, dagen efter blev det en oväntad återförening i Nora.

I Ytterlännäs uppträdde Lars T Johansson tillsammans med Ytterlännäs kyrkokör, under ledning av Ulla-Marie Nilsson, i en advent- och julkonsert. Kören framförde traditionella julsånger, Lars T sjöng mest egna visor, livsbejakande kompositioner med kärleken som tema. Undertecknad blir varje gång som jag hör honom lika förvånad – och imponerad! – av kraften i hans röst. Lars T ackompanjerade sig själv på gitarr.

Kvällens höjdpunkter var när kören och Lars T Johansson sjöng tillsammans. Det avslutande ”Helga natt” höll på att lyfta taket av Ytterlännäs kyrka.

I Nora kyrka fick publiken uppleva en unik återträff då Norakören förstärktes av Noraflickorna, en kör som sjöng i Norabygderna på 70-talet. Nu hade de återförenats efter 30 år för denna julkonsert.

– Vi hoppas på ett igenkännandets leende, sa Siv Lindström från Norakören. En del har visserligen flyttat, men förvånansvärt många bor kvar i bygden. Det blir en riktig bygdekonsert. Och alla tycker det är så roligt att träffas igen och sjunga ihop.
Skojigt nog var en av Noraflickorna Ulla-Marie Nilsson som ledde konserten dagen innan i Ytterlännäs kyrka.

Norakören dirigerades av Agneta Näsman och Siv Lindström, som också spelade piano. Man framförde ”Julens pärlor”, en blandning av traditionella julsånger och mer populär repertoar. Det var mycket stämningsfullt, med ambitiösa egna arrangemang.
Det är knappast en tillfällighet att både i Ytterrlännäs och i Nora framfördes sånger av Py Bäckman. Hon kan bli vår nästa julklassiker.

Nora kyrka var dagen till ära vackert dekorerad av floristelever från den närbelägna Nordviksskolan.

Ett mångfaldens träd

Nyligen avslutades Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen, med vilken den har – naturligtvis – ingenting gemensamt.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider.