Veckan som kommer Vecka 40

Råkade titta en kort stund på ett debattprogram på tv härom kvällen. "Vanligt folk" representerades av Göran Hägglund och Linda Skugge. Overkligheten fortsätter att sprida sig. Veckan börjar annars med Émile Zolas dödsdag, han gick bort 1902. Zola är bland mycket annat ett lysande exempel på att inte ens de mest förvirrade litterära teorier kan ta död på äkta talang. Hade Zola följt sina egna naturalistiska teorier hade ingen någonsin orkat läsa honom. Men han är fullt läsbar - och läsvärd! - än idag. Hans "Germinal" (jag vägrar att använda den hopplösa svenska titeln) har betytt mycket för mig.

På tisdag är det årsdagen av den skamliga Münchenkonferensen 1938, som efter två dagar mynnade ut i att västmakterna sålde ut Tjeckoslovakien till nazityskland, och gav Hitler fria händer i öst.

Det är knappast en ren tillfällighet att tre år senare på exakt samma datum inträffar massakern i Babj Jar, då över 30 000 judar mördas i en ravin i utkanten av Kiev. För att rätt ska vara rätt - massmorden utfördes av SS:s Einsatzgruppe, men också av Wehrmacht, alltså den reguljära tyska armén, militärpolis, ordningspolis och ukrainska milismän.

I skrivandets stund diskuterar myndigheterna i Kiev att bygga attraktiva bostadsrätter på området.

På onsdag firar vi årsdagen av uruppförandet av Mozarts "Trollflöjten" 1791 i Wien. Det är i sådana stunder man är oändligt tacksam för Spotify. Utom när det frågar: Do You mean "Trollslottet"?

På torsdag är det Cyperns nationaldag. Men Cypern vore inte Cypern om inte det gällde bara den grekiska delen. I den turkiska delen firar man minsann inte några grekiska nationaldagar, och håller sig med sina egna. Vad är det för fel på människor?

Ett viktigt historiskt datum infaller på fredag, för då firas Groucho Marx födelsedag. Sedan den 2 oktober 1890 är välden om inte en bättre plats så definitivt roligare.

På lördagen är det den föga ärorika årsdagen av det fascistiska Italiens angrepp på Abessinien. En korkad diktator lekte världsmakt, och världen lät det ske. Lika upprörande då som nu.

Veckan avslutas med Franciskus av Assisis helgondag. Den har firats sedan 1228. Jag är inte mycket för helgon annars, men just Franciskus är lite av en favorit. En blid Korczakfigur, djurvän och naturälskare, som hyllade enkelheten och fattigdomen.

Egentligen stred det mesta som Franciskus stod för mot katolska kyrkans praktik och även lära. Framför allt var han panteist, och det är någonting som kristendomen (liksom de andra uppenbarade religionerna) aldrig kunnat förlika sig med. Men troligen var han så populär, och hade så många anhängare, att den korrumperade kyrkan såg inte någon annan utväg än att uppta honom i gemenskapen och upphöja honom, enligt principen: If You can´t beat them, join them!

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-09-27

Obama skrotar missilsköldförsvar

President Obamas beslut att skrota missilskölden i Europa har mötts med gillande på många håll i världen. På hemmaplan är opinionen mer splittrad. Det är framför allt USA:s europiska allierade, i första hand Frankrike och Tyskland, som har varit mest positiva till skrotningsbeslutet.
I Tjeckien, där radarstationer för övervakning skulle vara placerade, har det länge funnits en stark folklig opinion mot missilskölden. Också det socialdemokratiska regeringspartiet hälsade beslutet med jubel.
I Polen däremot är besvikelsen stor hos hela det politiska etablissemanget, oavsett partitillhörighet. Missilskölden sågs som en viktig del i det försvarssamarbete med USA, som utgör hörnstenen i polsk utrikespolitik. Polska politiker har dessutom helt öppet sagt att missilskölden är riktad mot Ryssland, en öppenhet som skapade besvärande genans i USA. Amerikanerna har hela tiden envist hävdat att skölden är ett försvar mot eventuella missilangrepp från Iran, en linje som vars trovärdighet sjönk hela tiden, från att ha varit mycket låg från början.

Hätska argument

Polen uppfattar USA:s beslut som ett svek, men landet fortsätter med sin försvarsstrategi som bygger på nära militärt samarbete med USA. Det har också hela tiden funnits en stark folklig opinion mot missilskölden, även om den har haft svårt att göra sig gällande i den offentliga diskussionen.
För Ryssland kommer naturligtvis USA:s beslut mycket lägligt, även om man försöker tona ned dess betydelse.
Störst kritik har Obama mött på hemmaplan. En konfrontativ höger rustar till strid, och anklagelser om presidentens ”undfallenhet” och ”mjukhet” duggar tätt i ett debattklimat där inga argument tydligen anses för låga.

Stanislaw Jerzy Lec om Stalin

Som har smitts av hundra smeder
i sången och i tiden och i rymden,
i kol och i koppar, i vattnens silver,
ett fosterland, som ingen knutpiska
ska kasta skugga över med sitt vinande
- det är Stalin!

Soluppgång, som brinner i brännugnar,
som stelnar i brospann,
som knyts i kulornas hot,
ett fosterland, som en bikupa om hösten,
en stilla ö i krigets brand
- det är Stalin!


Którą wykuło stu kowali
w pieśni i w czasie i w przestrzeni,
w węglu i w miedzi, w srebrze wód,
ojczyzna, której żaden knut
już swoim świstem nie ocieni
- to Stalin!


Wschód słońca, co się w piecach pali,
które zastyga w przęsłach mostów,
co się zaciska w groźbie kul,
ojczyzna, jak jesienny ul,
w pożodze wojny cichy ostrów,
- to Stalin!

Kulturpropp och budget presenterade

Några klargörandena av kulturpropositionens nyspråk:
”Vi prioriterar barn och ungas rätt till kultur” = pengar ska tas bort från fria kulturgrupper och smala kultursatsningar.
”Mer ansvar till regioner” = mindre statliga medel till kultur.
”Breddat ansvar för kulturen” = en större del av kulturen ska finansieras genom sponsring, och fler kulturarbetare ska tvingas bli egna företagare.
Pricken över i-et i kulturbudgeten: Unga Klara får lika mycket pengar som Flygvapenmuseum för sin utställning om nedskjutningen av DC 3:an och det kalla kriget.

Veckan som kommer Vecka 39

Blev lite uppiggad först när jag såg att en desperat frimicklarhövding hade skrivit - det var så illa skrivet att han har säkert gjort det själv - en längre drapa om kultureliten mot folket. Döm om min besvikelse när det visade sig att kultureliten består av Mona Sahlin, Yvonne Ruwaida och Claes Borgström. Om de är eliten, hur ser då nivån på fotfolket ut? Och är det sådant som kallas kristdemokratisk buskis? En folklig konstform förvisso.

Folket är inte att leka med. I Frankrike högg det huvudet av kungen sin 1793. Men redan den 21 september 1792 röstade nationalkonventet för avskaffande av monarkin. Det du Hägglund! Dagen efter deklarerades republik.

På tisdag är det internationella bilfria dagen. Det är säkert en mycket god tanke som ligger bakom, och jag är helt för, jättebra! men här i glesbygden går tunnelbanan inte så ofta, det finns buss, jodå, men den går inte så där jätteofta, i synnerhet inte på andra tider än morgon och eftermiddag. Så risken är stor att jag rattar bilen imorgon också. Dock, dock, den är liten och miljövänlig!

På onsdag är det två dödsdagar att minnas. Den 23 september 1939 dog Sigmund Freud i sin exil i London. Han slapp i alla fall uppleva andra världskrigets värsta fasor. Han var tillräckligt mörk till sinnet under sina sista år ändå. Annat var det vid krigsutbrottet 1914 när han i ett sällsynt anfall av patriotism, förmodligen det enda i hans liv, lovade att skänka Österrike hela sitt libido.

34 år senare dog den chilenske poeten Pablo Neruda. Han skrev hyllningsdikter till Stalin och den sovjetiska atombomben, och han var en stor poet. Han har också skrivit en förunderligt vacker självbiografi "Jag bekänner att jag levat". Däremot har jag aldrig förstått mig på hans dramer.

Torsdag, ja. Det är inte ofta som jag inte hittar någonting att skriva om för en särskild dag, men det här är en sådan. Pass.

Bättre flyt på fredag. Då är det Erich Maria Remarques dödsdag. En i många avseende beundransvärd författare. Hur svårt är det inte att skriva flera böcker som beskriver på ett levande och påtagligt sätt krigets vardag och fasor, utan att det händer någonting?! Men det kanske är just så kriget är?

Nazisterna uppskattade i alla fall inte hans författarskap. Han fråntogs sitt medborgarskap och tvingades i landsflykt.

Nog med dödsdagar. På lördag firar vi två födelsedagar. Den 26 september 1866 föddes Carl Jonas Love (vilket härligt namn!) Almqvist, han som är "Det går an" med hela svenska folket (utom möjligen Göran Hägglund... ) och med hela den svenska kultureliten. Han har skrivit en hel del annat bra.

Samma dag 22 år senare kom T.S.Eliot till världen. Han fick Nobelpriset i litteratur 1948, har skrivit en kul bok om katter, och ägnat sig med frenesi åt en hel del annat. Meningarna om honom är delade, för att uttrycka det milt.

På söndag är det en annan födelsedag, även om jag är skeptisk till om det är så mycket att fira. Den 27 september 1864 föddes Andrej Hlinka, sedermera fascistisk politiker och slovakisk nationalhjälte. Han gav namn åt Hlinkagardet, den quislingmilis som under nazisternas marionettregering ägnade sig åt att jaga judar och motståndsmän. Hlinka var intressant nog i likhet med nazistiska quislingen Tiso katolsk präst.

Vilket får mig osökt att tänka på att kristendomens brott mot mänskligheten är ofantliga genom historien. Varför skrivs det inte svarta böcker om det, och varför tar inte statliga sanningsministerier upp det ämnet?

Förmodligen just därför att de är statliga propagandainstitutioner.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-09-20

Demokratin och den förståndiga rasismen

Det är inte svårt att hitta kritiker av Silvio Berlusconi. Liberala ledarskribenter skäller honom för populistisk nyfascist, katolska ärkebiskopar fördömer honom som omoralisk, och också på sidan här bredvid blir han sågad jäms med fotknölarna av en av Flammans skribenter.
Det är lätt att instämma i den kritiken. Den slovenske filosofen Slavoj Žižek går ett steg längre och försöker sätta in Berlusconi i ett större politiskt sammanhang (London Review of Books 23/7 2009).

Han ser Berlusconi som del i en global process som innebär spridning av en alltmer auktoritär kapitalism. De världsomfattande tendenserna till trots uppträder den alltid i nationell dräkt. I Singapore är den ”asiatisk” (Deng Xiaoping framhöll Singapore som ett föredöme, trots att kineserna envisas med att kalla Kina för socialistiskt), i Ryssland är den ”rysk” och i Italien ”italiensk”. Den har inte desto mindre gemensamma drag i att de demokratiska institutionerna förvandlas alltmer till ett tomt skal utan innehåll, och att man är beredd att bryta mot lagen när det passar eller helt enkelt att stifta lagar som passar ens intressen. Det är ingen tillfällighet att Berlusconi och Putin är goda vänner.

Det uppseendeväckande – och nya – var inte att CIA använde tortyr, det har det säkert gjort förut, utan att vicepresidenten tyckte att det var rätt att göra det. Liknande tongångar har hörts i svallvågorna av den svenska IB-debatten. Vi sätter rättsstaten ur spel på det att medborgarna må vara säkra och trygga.
Den auktoritära kapitalismen behöver ha sina fiender, det är därför den är nationell och vädjar till respektive lands kultur och traditioner. Fienden kan visserligen som i Italien uppträda som ”kommunister”, med vilket förstås alla som kritiserar Berlusconi, inklusive The Economist, men det vanligaste, också i Italien, är att hotet kommer från invandrare och /eller muslimer.
Och som ett brev på posten blir beväpnade medborgargarden tillåtna, rasistiska lagar stiftas, drakoniska straff utmäts mot människor som räddar asylsökande från en säker drunkningsdöd till havs. I Holland och Slovakien förbjuder man minoriteter att tala sina språk på offentliga platser, och hos oss har vi de absurda kraven på tester för medborgarskap och kontrakt för invandrare.

Alla dessa främlingsfientliga åtgärder är en motsvarighet till den ”förståndiga antisemitism” som förespråkades av högern på 1930-talet. Faran är inte Sverigedemokraterna, utan att borgerligheten tar över deras program.

Publicerad i Flamman 2009-37

Veckan som kommer Vecka 38

en krönika som "Veckan som kommer" är det lätt hänt att missa viktiga händelser. En sådan är utan tvekan den polske teatermannens Jerzy Grotowski, i år blir tio år efter hans död.
Under 60-talet revolutionerade han teatern, och hade verkligen förtjänat att få några rader skrivna om sig. Jag hoppas att jag får tid längre fram att reparerar skadan. Och tänker med bävan på alla andra missar som jag har gjort - och kommer säkerligen att göra igen.

Veckan börjar med årsdagen av att Moskva brändes ner av ryssarna 1812 inför den annalkande franska Stora Armén. Detta har beskrivits på ett lysande sätt av Leo Tolstoy i "Krig och fred", så nu har ni ytterligare ett skäl att läsa boken.

På tisdag är det nationaldag i Costa Rica. Dessutom i Guatemala, Nicaragua, El Salvador och Honduras. Rent geografiskt sätt ser det lite suspekt ut. Dock inte historiskt. Samtliga dessa länder utropade sin självständighet på samma dag 1821. Tala om att mångfaldiga nesan för spanjorerna! Hela Centralamerika...men vänta, var är Mexico?

Mexicos förenta stater firar sin nationaldag en dag senare. Mexicos självständighet utropades dock hela elva år tidigare. Så är det när man är stor. Men tydligen inte tillräckligt stor, eftersom Mexico undan för undan förlorade närmare hälften av sitt territorium. Först utträdde Texas, sedan anföll Frankrike - i det som kallas för Bakelsekriget. Bakgrunden är att utländska affärer i huvudstaden plundrades, bland annat ett franskt bageri. En sådan skymf kunde naturligtvis inte tolereras. Sedan kom amerikanska interventionskriget 1848, och Mexico blev av med det som idag är Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexico.

På torsdag är det 404 år sedan den svenska armén under Karl XI besegrades av polackerna vid Kirkholm. Med tanke på alla polska nederlag mot svenskarna under 1600-talet, kan det vara värt att uppmärksamma slaget vid Kirkholm. I synnerhet som svenskarna var tre gånger så många.

Slaget var ovanligt blodigt, närmare 8 000 svenskar stupade, av 11 000, vilket måste vara en av de absolut största procentuella förlusterna i svensk militärhistoria.

På fredag är det 28 år sedan giljotinen avskaffades i Frankrike. Avrättningsmaskinen har fått sitt namn från doktor Joseph Guillotin som under en debatt i franska nationalförsamlingen 1789 föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Själva konstruktionen har gjorts av andra.

Guillotins förslag var besjälat av en humanitär anda, och han såg det som ett steg mot avskaffande av dödsstraffet. Med tanke på att hans namn länge har varit symbol för avrättning är det onekligen ganska ironiskt att han var motståndare till dödsstraff.

Den mest kända giljotineringen är förmodligen avrättningen av kung Ludvig XVI 1793. Den sista offentliga avrättningen i Frankrike ägde rum 1939. 1977 giljotinerades den siste dödsdömde i Frankrike, och 1981 avskaffades dödsstraffet och därmed också giljotinen.

I Sverige har giljotinen använts en enda gång. Det var när Alfred Ander avrättades 1910 på Långholmen, vilket för övrigt var den sista avrättningen i Sverige.

På lördag är det årsdagen av gruvarbetare Aleksej Stachanovs otroliga prestation då han bröt 227 ton kol under ett skift. Han blev hyllad som en stor arbetets hjälte och ett föredöme i Sovjet, och blev också uppmärksammad utomlands, bland annat hamnade han på omslaget till Time Magazine. Hans insats har visserligen blivit ifrågasatt, men det är inte tu tal om han var en jäkel till att jobba.

Han blev odödlig på kuppen och gav namn åt begreppet "stachanovit", en mönsterarbetare, något som inte ens (ny)moderata arbetsmarknadsministrar inte drar sig för att använda.

Veckan avslutas med kung Chulalongkorns födelse. Han var kung av Thailand och föddes 1853. I samband med Världsutställningen i Stockholm 1897 besökte Chulalongkorn Sverige. Han reste i Norrland, uppför Ångermanälven och nerför Indalsälven.

Timmer var vid den tiden Thailands, eller Siams som det hette då, största exportprodukt, och förmodligen ville den vetgirige kungen lära sig mer om hur man utvecklar trä- och skogsindustrin.

Chulalongkorns resa har lämnat ett högst påtagligt spår. Som enda ställe i världen utanför Thailand finns en thailändsk paviljong uppförd till kung Chulalongkorns ära i Utanede, nära Bispgården i Ragunda kommun i Jämtland. Fantastiskt vackert belägen ligger paviljongen där som ett exotiskt memento som förbinder då och nu, när och fjärran.

Och visst är Chulalongkorn är coolt namn.

Publicerad 2009-09-13