Tidig jiddischmodernist - Debora Fogels poesi på svenska

 

Idag är det Debora Fogels födelsedag.

Tomma gator och gula lyktor
Debora Fogel
Urval, översättning och kommentarer: Beila Engelhardt Titelman och Sara Mannheimer
Ellerströms

I Central- och Östeuropas judiska kultur hade hebreiska status som ett heligt språk, och var i stort sett förbehållet männen. Kvinnorna däremot kom till uttryck på det vardagliga folkspråket jiddisch. Länge föraktat och betraktat som en primitiv och vulgär rotvälska, utvecklas i spåren av upplysningen och sekulariseringen under åren 1880-1900 jiddisch till ett fullvärdigt språk för litteratur, vetenskap, politik och kritik. Jiddischlitteratur blomstrar och en lång rad kvinnliga poeter träder fram. En av de mer intressanta är Debora Fogel (kan också stavas Vogel).

Nu finns Fogel för första gången på svenska, i ett litet urval utgiven av en av Sveriges viktigaste kulturbärare, förlaget Ellerströms.

Det fascinerande med Fogel är hennes outsiderposition, hon ställer sig utanför de dominerande trenderna, och arbetar i en konsekvent modernistisk stiltradition, inspirerad av kubism och konstruktivism, framför allt Fernand Léger.

”Former kan nämligen liksom saker och händelser nötas ut”, skriver Fogel, och det gäller naturligtvis också språket. Hon betraktar överflöd och mångfald inom poesin, med metaforer och språkliga utsmyckningar som onödig överbyggnad, och söker efter ett språk som är verkligt och hållbart.

Anmärkningsvärt är att hon debuterar med dikter på polska och även tyska, hon växte upp i en judisk polsktalande familj, med övergår till att dikta på jiddisch, ett språk hon lär sig först i 20-årsåldern. I ett nytt språk får man ett mycket friare förhållande till ord och uttryck, precis som det är för ett barn som lär sig tala.

För Fogel är poesin en bildkonst, fast med ord, några av dikterna har också titlar som ”Stilleben med hus och lyktor”, ”Färgdikt” och flera dikter utgår också från olika kända målningar.

Fogel har en förmåga att se allting i färger, ”Det vita är platt:”/../Det gråa är långt och runt.”/../”det gula är djupt.”, och i en annan dikt mer detaljerat, ”Det körsbärsröda är långt”/../Det apelsinröda är runt och djupt:”/../”Det citrongula är kylans platta färg.”

Färger återkommer ständigt, men också smaker och lukter, och Fogels poesi är starkt präglad av en omedelbar sinnlighet. Den är också påtagligt ohierarkiskt och med en frapperande dialektisk enhet av form och innehåll.

Det är inte en poesi som är alltid lätt att ta till sig, och jag måste erkänna att jag vid läsningen var nog oftare frågande än förundrad. Men det är enkelt och tacksamt att komma in i den säregna rytmen av statisk oföränderlighet och monotoni.

Och även en drabbande sorgsenhet, ”Ty allt som sker är blint/som en gammal torso/med avhuggna händer/och hål istället för ögon.”

Debora Fogel mördades av nazisterna i Lwóws getto i augusti 1942.

En intressant kuriositet är att Fogel hade svensk anknytning genom sin morbror Marcus Ehrenpreis som var rabbin i Stockholm åren 1914-48. Ett par av hennes texter har också publicerats under 30-talet i Judisk tidskrift.

Tuffa tag i Glasgow

 

Shuggie Bain
Douglas Stuart
Övers: Eva Åsefeldt
Bonniers

”Shuggie Bain” av skotske Douglas Stuart var utan tvekan årets litterära komet. Ett romantiskt skimmer kring utgivningen med drygt 40 refuseringar för att därefter erövra det prestigefyllda Bookerpriset har säkert bidragit till framgången. Men framför allt är det en fantastisk roman.

Ytligt sett bjuder inte romanen på något nytt. Barnens utsatthet i missbrukarfamiljer har skildrats många gånger förut. Kvinnornas dubbla bördor i ett patriarkalt klassamhälle likaså. Det hårda sociala klimatet i Thatchers Storbritannien under 80-talet är också välkänt.

Det som lyfter ”Shuggie Bain” till en helt ny nivå är det polyfona uttrycket, även om det är unge Shuggie som för huvudtalan, låter författaren flera personer kommer till tals. Skickligt väver han ihop deras röster, och låter kören bilda en tätt matta av empati, utan en tråd av dömande nedlåtenhet.

Stuart är lojal med sina karaktärer, med en tjurig konsekvens som gränsar till dumdristighet, definitivt en sympatisk sådan.

Men framför allt är det språket som gör romanen till något utöver det ordinära. Stuart fångar på kornet gatans, de sjabbiga kvarterens, de sunkiga barernas idiom, med dess grova must, obekymrade rikedom, snabbkäftade replikglädje och drastiska humor.

Med en sällsynt språklig energi skapar författaren ett litterärt uttryck, som inte är på något sätt fulländat och försöker inte heller vara det, utan berör istället på djupet i en inkluderande humanism.

Det är riktigt stor litteratur.

Djur, natur och kultur

 

Idag börjar licensjakt på varg. Det är inte bara i Sverige som vargen är kontroversiell.

Djur
Lise Tremblay
Övers: Elin Svahn
Rámus.

Kanadensiska Lise Tremblay förblir trogen landsbygden i Quebec. Och håller sig konsekvent till det lilla formatet. Hennes senaste bok på svenska ”Djur” är liksom hennes föregående verk är någonstans mellan långnovell och kortroman. Men innehållet är fortfarande lika pregnant och laddat.

Huvudperson Benoit i ”Djur” är en pensionerad och frånskild, och som läsaren förstår framgångsrik och välbärgad, tandläkare som av en slump får en hundvalp till skänks. Det förändrar hela hans liv, han ger upp yrkeskarriären och lämnar storstaden Montreal för en enkel stuga ute på landsbygden, nära bergen. Och samtidigt, som han själv säger, kom ”godheten till honom”.

Byn är ingen idyllisk plats, utbölingar är inte omtyckta, och doktorn från storstan betraktas definitivt som en sådan. Han är visserligen någorlunda accepterad, bemötts ganska välvilligt men hela tiden distanserat.

Livet i byn är bara skenbart enahanda och tämligen händelselöst, för dem som lever där sker det något utöver det vanliga mest var och varannan dag. Och när jaktsäsongen närmar sig, och man upptäcker vargar i området, ställs allt på sin spets.

Dolda hierarkier kommer upp till ytan, och när en ung viltvårdare sätter sig upp mot byns härskande familj, blir situationen riktigt hotfull. Byborna backar skrämda, i tron att i byn förändras aldrig någonting.

Men den unge viltvårdaren står på sig, och till allas förvåning, för att inte säga chock, vinner han dragkampen.

Benoits länge försummade dotter genomgår en operation som återför henne till livet. Och även om han allt mer omges av död, öppnar sig upp resten av hans eget liv, som det bara kan göra för den som vet med sig att han ska dö i lugn och ro.

Den här mycket specifikt quebecska berättelsen kunde lika gärna utspela sig någonstans i Sverige, i de värmländska skogarna eller i något samhälle i Norrlands inland. Det finns en befriande universalitet hos Tremblays romaner, inte trots, utan tack vare hennes provinsialism.

Hennes avskalade realism gör inte bara persongalleriet rättvisa, det skapar också lika delar värme och empati, som är i total avsaknad av stereotyper.

Än en gång en liten bok med stort innehåll från Lise Tremblay.

När Granada föll

 

Idag är det årsdagen av Granadas fall 1492. Emiratet av Granada, det sista moriska fästet i Spanien, kapitulerar till Kastilien, och med detta är reconquistan (de kristnas ”återerövring” av Iberiska halvön från muslimerna) över och den nästan 800-åriga muslimska närvaron i området är slut.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvud taget. Samma år utvisas judarna ur landet, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

Det blir inte bättre av Columbus avfärd senare det året från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Haitis blodiga historia

 

Idag är det Haitis nationaldag. Dagen till ära en recension av en bok om just Haiti.

Zarités frihet
Isabel Allende
Övers: Hanna Axén
Norstedts

Efter flera strikt självbiografiska utflykter är Isabel Allende tillbaka med en lång episk roman. Handlingen utspelar sig framför allt på Haiti, och i centrum står slavflickan Zarité, kallad Tété, som vi får följa under 40 händelserika år, med början 1770.

Den franska kolonin Saint Domingue, som Haiti då fortfarande heter, är en säregen värld, långt från Upplysningens ”förnuftets tidsålder”, där slaveriet är grunden och navet för all mänsklig – och omänsklig – verksamhet. Det är en ytterst grym värld, där framför allt kvinnorna far illa.

Här finns franska ädlingar som slår vakt om sitt goda namn och släktens välstånd, vita uppkomlingar, förmögna mulatter med sociala ambitioner, kokotter som strävar efter ett bättre liv, ja kort sagt, det är som Balzac hade flyttat ut till Karibiens övärld.

Samhället på Saint Domingue styrs av minutiösa rasistiska lagar, där minsta skiftning i hudfärgen är helt avgörande för ens sociala ställning. Tillgången på slavar är närmast obegränsad och till rena vrakpriser, vilket gör dem till förbrukningsvaror. Levnads- och arbetsvillkoren är fruktansvärda, men medaljens baksida är att de vita aldrig förmår att skapa en foglig slavklass. Motståndet och hatet ligger hela tiden o pyr, så mycket mer att de flesta av slavarna är födda fria män.

Franska revolutionen ger ett kraftigt eko också ute i kolonierna. Och även om det republikanska Frankrikes politik i kolonierna styrs mer av hyckleri och egenintresse än sina stolta paroller blir ett uppror på Saint Domingue till slut oundvikligt. Hämndens och förödelsens timme är äntligen slagen för de svarta slavarna.

Kolonisterna flyr hals över huvud, de flesta till La Nouvelle Orléans i Louisiana, som nyligen hade överlåtits av Spanien till Frankrike, och snart skulle sälja av Napoleon till USA.

Isabel Allende målar med en bred pensel, hon har skrivit en medryckande berättelse med stor empati. Man imponeras också av hennes omfattande kunskaper i ämnet, hon måste ha lagt ner ett enormt arbete på att studera lokala ritualer och sedvänjor.

Det som saknas är det tidigare så specifikt magiska anslaget i hennes böcker. Kvar är en ganska schablonmässig realism, med en förutsägbar handling, som ligger såpoperans förväxlingsdrama nära. Stilistiskt tangerar det alldeles för ofta pekoral.

Synd är också att Allende inte tar vara på chansen att teckna ett mer ingående porträtt av en av den tidens mest fascinerande personligheter, slavupprorets ledare Touissant l'Ouverture, den första fria svarta republikens fader, kallad ”den svarte Napoleon” (hörde en gång Miriam Makeba säga att det var Napoleon som var en svart Touissant l'Ouverture).

Så är det genom alla de närmare 500 sidorna, det mesta stannar på ytan. Kvar är en bladvändare med en förhoppning på en bättre och rättvis värld och en tro på att kärleken övervinner allt.

Fredlig uppfostran för kropp och själ

 

Idag är det Pierre de Coubertins födelsedag. Han var född 1863, var en fransk baron, pedagog, författare, tidningsman och är framför allt känd som initiativtagare till de moderna olympiska spelen. Han tävlade själv framgångsrikt i OS, visserligen under pseudonym, i ... litteratur!

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. 

Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. 

Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

Den siste överlevande ledaren för upproret i Warszawas getto

 

Idag är det Marek Edelmans födelsedag.  Han var den siste överlevande ledaren för upproret i Warszawas getto.

Edelman föddes i Homel i nuvarande Vittryssland. Bägge hans föräldrar var politiskt engagerade. Fadern var aktiv i det socialrevolutionära partiet, medan hans mor verkade inom Bund, liksom senare Marek Edelman.

Bund var ett judiskt socialdemokratiskt parti, som var antisionistiskt och förespråkade en långtgående kulturell autonomi för judarna inom ett socialistiskt samhällssystem. Den kultur som man identifierade sig med var den folkliga jiddischkulturen, som ansågs stå i motsättning till den hebreiskspråkiga.

Inom den västeuropeiska vänstern är Bund nuförtiden mest känt för att ha blivit utskällt av Lenin.

Redan i unga år gick Marek Edelman med i Bunds barnorganisation (Socialistischer Kinder-Farband). 1939 blev han medlem i ungdomsorganisationen ”Framtid” (Cukunft).

Under kriget var Edelman medlem i Bund i Warszawas getto. Just Bund var initiativtagare till bildandet av Judiska kamporganisationen (ZOB), som blev ett vänsterprojekt bestående av Bund och vänstersionisterna. Man samarbetade nära med kommunisterna.

Marek Edelman tillhörde ledningen för upproret i gettot 1943. De överlevande från ZOB deltog sedan i Warszawaupproret 1944 under kommunistiskt befäl.

Efter krigsslutet valde Marek Edelman att stanna i Polen. Han bosatte sig i Lódz och utbildade sig till läkare. Under 70-talet blev Edelman aktiv inom oppositionen. Han var med i Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), och engagerade sig senare inom Solidaritet.

Efter 1989 verkade Marek Edelman inom det vänsterliberala Demokratiska partiet, tidigare Frihetsunionen.

Marek Edelman blev 90 år gammal.