"de mest brokiga vindlingar"

"Så fortsätter boken i de mest brokiga vindlingar genom ett Europa som faktiskt inte är i behov av någon Holocaust utan löser sitt judeproblem med all den bryska marginalisering som tarvas."

Varning för "ostraffad omänsklighet"

Idag är det segerdagen, årsdagen av segern över nazismen. Inte minst mot bakgrund av vad som sker i världen idag kan det vara värt att påminna vad det handlade om.

Soldater. Om kamp, dödande och död

Sönke Neitzel och Harald Welzer

Övers: Svenja Hums

Brombergs, 2013

Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Hela mitt humanistiska credo förvandlas till en udda fotnot i den historiska logikens brutala vardag. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.

Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll. Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter, framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.

Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.

Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.

Naturligtvis kan man på goda grunder misstänka att inte allting är sanning, många skarvar och skryter för att imponera. Men det är faktiskt minst lika talande som sanna fakta. Dessutom är kamraternas reaktioner väldigt avslöjande: ingen protesterar, ingen tycker det är fel, invändningarna är helt i samförstånd, och ifrågasätter bara osannolika detaljer, ”hann ni verkligen döda så många judar på en enda dag?”, eller undrar om det verkligen var så klokt att vissa ”aktioner” - ord som ”död”, ”döda” förekommer mycket sällan – skedde helt öppet.

Många klagar också på ”avrättningsturism”, massdödandet lockade tydligen nyfikna åskådare, ofta med kamera. Mest tyska soldater, men även lokalbefolkning i de ockuperade områdena.

Berättelserna självklara förbindelse med ett normalt liv i fredstid är ingen tillfällighet. Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, av en närmiljö som består av gruppen, tekniken, rummet och tiden. Men hans egenskaper uppstår inte plötsligt i ett tomrum. Med sig in i kriget har han en uppsättning värderingar, och de innebär en viss acceptans för våld, plikttrogenhet, lydnad, en särskild syn på manlighet, olika fördomar, men också en vilja att göra ett bra jobb. Det som sker i krigstid är att dessa egenskaper drivs till sin spets, eller rent av skenar bortom all kontroll.

Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.

”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna omständigheter är kapabla till.

"spänst och precision"

"Flakierski tecknar ett levande porträtt av Rotholc och skildringen av boxningsvärlden har spänst och precision. Det första dilemma Rotholc ställs inför – hur vara både judisk förebild och polsk idrottshjälte när det judiska intresset kolliderar med polsk nationalism och antisemitism? – skildras insiktsfullt och känsligt. Och det är alltså bara den första prövningen, ännu har han inte tvingats ersätta de polskjudiska boxarhandskarna med den tyskjudiska polisbatongen."

Tito bandito

Idag är det Josip Broz födelsedag. Han är mer känd som Tito, och har skrivit in sig i historien på många sätt, inte minst genom sin konflikt med Stalins Sovjet.

1948 uteslöt Kominform det jugoslaviska partiet, och partiledaren Josip Broz-Tito förklarades vara förrädare, fiende och trotskist. En resolution antogs som kallade Tito för en fascistisk mördare. Ett nytt brott uppstod inom Sovjetblocket – titoism.

Paradoxalt nog var Tito en av initiativtagarna till Kominforms bildande i september 1947. Hur gick det till när Stalins personlige favorit, den lojale Tito, känd för sin politiska radikalism förvandlades till ”imperialismens kedjehund”, den kommunistiska rörelsens paria, och vars blotta namn blev till en synonym med förräderi?

Förklaringen finns främst att söka i historien under andra världskriget. I Jugoslavien blev kommunisterna snabbt den viktigaste och mäktigaste faktorn. De var redan tidigare välorganiserade, med mångårig erfarenhet av underjordisk illegalt arbete.

Samarbetet med britterna lärde Tito och hans krets att det går att få hjälp från Väst utan att det är förknippat med några hårda villkor och eftergifter.

Från hösten 1944 börjar de kommunistiska partisanerna befria stora delar av landet. Man får en viss hjälp av Röda armén, men det mesta sker av egen kraft, jugoslavernas befrielse är deras eget verk.

Det var en unik händelse, som gav de jugoslaviska kommunisterna ett starkt självförtroende, en känsla av självständighet och självtillräcklighet, och blev ett viktigt inslag i den ideologiska legitimiteten.

Det kalla krigets början innebar rättning i leden, och den jugoslaviska självständigheten uppfattades som ett hot. Stalin hade dessutom svårt att acceptera Titos växande popularitet. Det fanns plats för bara En Ledare, och En Väg till socialismen.

I februari 1948 kallades de jugoslaviska ledarna till Moskva. Ett brev från SUKP:s politbyrå gav uttryck för en öppen konflikt, och vars slutsats var att det jugoslaviska partiet inte längre kunde räknas som ”sant marxistisk-leninistiskt och bolsjevikiskt”. Samtidigt kallades alla sovjetiska rådgivare och specialister hem och alla krediter stoppades.

Tito redde ut krisen genom snabba och omfattande utrensningar. Han klarade landet undan en hotande ekonomisk kollaps genom att acceptera hjälp från Väst. Brytningen var ett faktum. Det jugoslaviska självförvaltningssytemet har delvis sina rötter i en strävan att formulera ett alternativ till den sovjetiska modellen. Det jugoslaviska exemplet blev också betydelsefullt för alla de partier som sökte efter en egen väg till socialismen.

Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet upplevde ett triumfatoriskt ögonblick av upprättelse när Chrusjtjov i maj 1955 kom till Belgrad och bad om ursäkt.

Om nedtystade och självständiga

"I tolv korta berättelser berättar Grzegorz Flakierski bland annat om sin historieberättande morbror J, som alltid blev avbruten eller nertystad innan han hunnit tala till punkt. Eller sin självständiga moster I som redan som liten förstod så mycket mer om sin omgivning än de vuxna runt henne och den pojkaktige nära vännen till familjen som förlorat båda sina föräldrar på vägen mot Auschwitz."

När massmord blir en industri som alla andra: "Löjligt groteskt och utstuderat sadistiskt"

Sonnenschein

Daša Drndić

Övers: Djordje Zarkovic

Rámus.

Det är en roman om minnet. Den utspelar sig på den lilla landremsan i ett gränsområde vid Adriatiska havet där alla orter har namn på många språk. Som Gorizia som huvudpersonen Haya Tedeschi kommer ifrån, och som också heter Görz, Gorica, Gurize, Guriza. Här är krig ett normaltillstånd, och livets mening är att överleva.

Kroatiska Daša Drndić berättar rapsodiskt, romanen är som ett kalejdoskop, varje gång man vrider det framträder nya fasansfulla mönster av ondska och lidande. Med en obändig språklig energi skildrar Drndić bödlarnas och deras brott, knappast någon går fri, det finns många skyldiga.

Den italienska fascismen, den bisarre poeten D´Annunzio som förlänas ett giftigt nidporträtt, den svenska skådespelerskan Kristina Söderbaum, tyska storföretag, järnvägstjänstemän som planerar tågtrafiken med särskild hänsyn till transporter till förintelseläger, de kristna kyrkorna, goda medborgare i det neutrala Schweiz som störs av oväsendet från tågvagnar med judar och romer på väg från Italien österut.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Rámus förlag

Ett fredens Europa genompyrt av antisemitism

"I den moderna judiska historien finns enbart ett krig: det andra världskriget. Skulle man bortse från massmordens existens, hade striderna aldrig brutit ut och judarna aldrig gasats ihjäl, så hade verkligheten varit annorlunda. I Flakierskis opus befinner vi oss i ett sådant fredens Europa, dock genompyrt av antisemitism."