Tito bandito

Idag är det Josip Broz födelsedag. Han är mer känd som Tito, och har skrivit in sig i historien på många sätt, inte minst genom sin konflikt med Stalins Sovjet.

1948 uteslöt Kominform det jugoslaviska partiet, och partiledaren Josip Broz-Tito förklarades vara förrädare, fiende och trotskist. En resolution antogs som kallade Tito för en fascistisk mördare. Ett nytt brott uppstod inom Sovjetblocket – titoism.

Paradoxalt nog var Tito en av initiativtagarna till Kominforms bildande i september 1947. Hur gick det till när Stalins personlige favorit, den lojale Tito, känd för sin politiska radikalism förvandlades till ”imperialismens kedjehund”, den kommunistiska rörelsens paria, och vars blotta namn blev till en synonym med förräderi?

Förklaringen finns främst att söka i historien under andra världskriget. I Jugoslavien blev kommunisterna snabbt den viktigaste och mäktigaste faktorn. De var redan tidigare välorganiserade, med mångårig erfarenhet av underjordisk illegalt arbete.

Samarbetet med britterna lärde Tito och hans krets att det går att få hjälp från Väst utan att det är förknippat med några hårda villkor och eftergifter.

Från hösten 1944 börjar de kommunistiska partisanerna befria stora delar av landet. Man får en viss hjälp av Röda armén, men det mesta sker av egen kraft, jugoslavernas befrielse är deras eget verk.

Det var en unik händelse, som gav de jugoslaviska kommunisterna ett starkt självförtroende, en känsla av självständighet och självtillräcklighet, och blev ett viktigt inslag i den ideologiska legitimiteten.

Det kalla krigets början innebar rättning i leden, och den jugoslaviska självständigheten uppfattades som ett hot. Stalin hade dessutom svårt att acceptera Titos växande popularitet. Det fanns plats för bara En Ledare, och En Väg till socialismen.

I februari 1948 kallades de jugoslaviska ledarna till Moskva. Ett brev från SUKP:s politbyrå gav uttryck för en öppen konflikt, och vars slutsats var att det jugoslaviska partiet inte längre kunde räknas som ”sant marxistisk-leninistiskt och bolsjevikiskt”. Samtidigt kallades alla sovjetiska rådgivare och specialister hem och alla krediter stoppades.

Tito redde ut krisen genom snabba och omfattande utrensningar. Han klarade landet undan en hotande ekonomisk kollaps genom att acceptera hjälp från Väst. Brytningen var ett faktum. Det jugoslaviska självförvaltningssytemet har delvis sina rötter i en strävan att formulera ett alternativ till den sovjetiska modellen. Det jugoslaviska exemplet blev också betydelsefullt för alla de partier som sökte efter en egen väg till socialismen.

Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet upplevde ett triumfatoriskt ögonblick av upprättelse när Chrusjtjov i maj 1955 kom till Belgrad och bad om ursäkt.

Hegemonins teoretiker

Idag är det 127 år sedan Antonio Gramsci föddes. 2014 kom hans biografi på svenska.

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer.

Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, vilket bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten.

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Utmärkt introduktion till Gramscis tänkande

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, vilket bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten.

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Gramsci lever!

Walesa för ny kommunism

Lech Walesa uppmanar i ett uttalande för internetportalen Wirtualna Polska att ”införa kommunism för tjugonde seklet”. Den gamle Solidaritetsledaren, förre detta presidenten och fredspristagaren säger att det är situationen i framför allt Afrika som har lett fram till hans slutsatser.

Walesa säger också att för honom innebär kommunism lika chanser och möjligheter för alla. ”Världen har kommit fram till en situation där mer än 90 procent av rikedomen är i händerna på mindre än tio procent av befolkningen. I långa loppet är ett sådant tillstånd inte hållbart.” Han påpekar att det positiva i det socialistiska Polen var frånvaro av sådana avgrunder som vi ser idag.

Att bara störta diktaturer räcker inte, enligt Walesa, bara med ett ”planmässig tillvägagångssätt” kan skapas ”ordning, framsteg och fred”.

För att införa kommunism bör de ”rika och mätta” bilda en stabiliseringsfond.