I kvinnliga kompositörers sällskap

Det bjöds på musikalisk salong med kvinnliga förtecken på måndag kväll på St Petri logen. Sånger av ett antal kvinnliga tonsättare varvades med läsning av texter av Alfhild Agrell.

Det handlade om återupptäckt, eller i de flesta fall om en ren och skär upptäckt från början. Det gäller i viss mån också Alfhild Agrell, som ju förvisso har fått lite av en renässans, men då främst som dramatiker, hennes prosa är fortfarande inte tillräckligt bekant.

Läs hela texten i Allehanda.se

Krisens skildrare

Idag är det John Steinbecks födelsedag.

Den bästa litterära skildringen av 30-talets stora kris är amerikanen John Steinbecks roman ”Vredens druvor”. När skönlitteratur är som bäst slår den med råge alla vetenskapliga verk, historiska eller sociologiska, som skildrare av samhällsproblem.

Handlingen i korthet: familjen Joad är småbrukare i Oklahoma. På grund av krisen, rationaliseringarna och sandstormar hamnar de i skuld till Banken, och vräks från gården. Lockade av färgglada flygblad med erbjudande om välbetalda jobb med goda villkor beger de sig till Kalifornien. De färdas längs med den legendariska Route 66, där de råkar ut för olika äventyr, och träffar en rad människor.

Väl framme i Kalifornien visar det sig att de har blivit lurade. Arbetslösheten är skyhög, lönerna extremt låga, och förhållanden urusla. Enda gången de kan få ett anständigt betalt jobb är det som strejkbrytare.

Under det yttre trycket splittras familjen, och dess medlemmar går olika öden till mötes.

Till formen är det vad man skulle kunna kalla en roadroman (”pikaresk” är annars en äldre beteckning). Resan längs med Route 66, som löper tvärs över hela USA är förmodligen en symbolisk färd genom Amerika. Budskapet är tydligt: krisen är inte framkallad av lättja eller oföretagsamhet, historiska och sociala orsaker har delat upp människor i fattiga och rika, och dessa klyftor är roten till det onda i världen. Samhället behöver rättvisa och jämlikhet, istället för makt och auktoritet. Egoism håller igång det system som håller de många nere, medan osjälviskhet och solidaritet hjälper de fattiga att överleva. Vi är alla en familj, där banden går utöver blodsband. Det är vreden mot orättvisorna som låter oss behålla vår värdighet som människor.

Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

Landet som är som en enda tv-show

Ingenting är sant och allting är möjligt

Peter Pomerantsev

Övers: Djordje Zarkovic och Helena Hansson

Ordfront, 2016

Det nya Ryssland, fött ur Sovjetunionens sönderfall, fortsätter att fascinera, förundra och skrämma. Det finns en störtflod av böcker som söker beskriva och förklara vad som händer i det väldiga landet i öster, och försöker hitta svaret på hur väst ska förhålla sig till Putin och hans politik. Många av böckerna har ett metafysiskt anslag, som skulle de förklara ett förborgat filosofiskt eller psykologiskt fenomen. Peter Pomerantsevs bok har också mycket riktigt undertiteln ”Det nya Rysslands surrealistiska själ”.

Pomerantsev är barn till sovjetiska emigranter som lämnade Sovjet på 70-talet för att slippa undan förtrycket och dubbelmoralen. Han är dokumentärfilmare, och när han under 2000-talet kommer till Moskva börjar han arbeta med teve. Han är tillräckligt rysk för att bli accepterad som en av den ryska gemenskapen, men också tillräckligt engelsk för att behålla attraktionskraften hos någon lätt exotiskt främmande, och kanske också eftersträvansvärt.

Att arbeta med teve är i Ryssland inte bara fråga om oskyldig underhållning, det är att befinna sig det nya Rysslands främsta ideologiska frontlinje. ”I ett land som omfattar nio tidszoner och en sjättedel av världens landmassa/../ teve är den enda kraften som kan ena och styra och hålla ihop det här landet.”

Det första Putin gjorde när han kom till makten var att ta kontroll över televisionen. Den har blivit ett centralt verktyg i hans auktoritära maktutövning. Och han tänker inte upprepa kommunisternas misstag – teven får aldrig bli tråkig! Det som bjuds är en sällsynt skicklig blandning av underhållning och propaganda.

Kontrollen över tv-mediet är säkert en del av förklaringen till Putins starka ställning som stabilitetens väktare och den ryska nationens främste förkämpe. Men det går inte att bortse från att den stabiliteten för många ryssar är helt central i deras liv – inte minst som kontrast på den totala brist på stabilitet som rådde de första åren under Jeltsin – och att Putin förknippas med just denna stabilitet oavsett vad teve predikar.

Löner betalas ut (bara en sån sak!), viktiga samhällsfunktioner upprätthålls, kriminaliteten fortsätter inte skena iväg, ekonomin går hyfsat.

Nationalismen är inget nytt i Ryssland, och efter åren av förnedring efter Sovjets upplösning, har den fått nya vindar i sina segel. Och det är ingen tvekan om att väst i allmänhet och USA i synnerhet har genom sina okänsliga och arroganta stormaktsfasoner gentemot den besegrade fienden har kraftigt bidragit till stegringen av den ryska chauvinismen.

Genom sitt arbete med rysk teve har Pomerantsev träffat mängder med spännande människor och fått de mest fascinerande insikter i delar av det ryska samhället. Den allestädes närvarande korruptionen på alla nivåer, den makalösa rikedomen, den intima kopplingen mellan makt och pengar, Kremls bisarra kontroll över politiken – alla partier och all opposition misstänks styras av Putin och hans krets, och den desperata men ofta fåfänga jakten efter att ta del av framgångens rikliga belöningar.

Mycket av det påverkar så klart människornas liv, men, med undantag för korruptionen, är det sällan de kommer i direkt kontakt med de nivåerna av samhällslivet.

Det gäller också alla de märkliga fenomen som Pomerantsev beskriver så livligt och färgstarkt. Mc-knuttar som bär på bilder av Jungfru Maria och citerar tal av Stalin, sekter med den återuppståndne Kristus, cyniska panslavister som direkt hämtade ur en roman av Dostojevskij, före detta kriminella som offrar allt för konsten.

Efter tio år återvänder Pomerantsev till sitt trygga liv i London (där det förstås vimlar av ryssar, framför allt i de rikas kvarter). Med sig har han en skildring av Ryssland som förvisso fascinerar, upprör och till en del också skrämmer. Men förklarar den så särskilt mycket?

Det är tveksamt. Snarare är risken påtaglig att den cementerar sekelgamla fördomar om Ryssland och ryssar som någonting väsensfrämmande och även obegripligt. En sådan bild är ingen betjänt av. Utom möjligen det kära gamla militärindustriella komplexet.

Kramfors satsar på kulturturism – författare ska skildra Ådalens dramatiska historia

Fem utvalda författare ska blåsa liv i Ådalens dramatiska historia. Häxprocesserna, Ådalen 31 och sågverksepoken är några av grundstenarna i Kramfors kommuns nya satsning på kulturturism.
– Vi har en oerhört spännande historia som vi måste ta tillvara, säger projektledare Lars Holmberg.

Läs hela texten i Allehanda.se

Mer om samma ämne i Svt Västernorrland

Bild: Katarina Östholm

Det ödesdigra året 1979

1979

Christian Kracht

Övers: Anna Bengtsson

Ersatz, 2016

Ett dekadent överklasspar är på en resa mot ingenstans. Relationen är hårt ansträngd, mellan alla högstämda intellektuella diskussionerna duggar elakheterna lika mycket och ofta som drogerna flödar.

Huvudpersonen blir allt mer frustrerad och får nog: ”Jag vill inte fortsätta leva så här längre”, tänker han, och anar inte att han snart blir bönhörd och det på ett sätt han inte kunde föreställa sig.

Året är nämligen 1979, och när de efter en utflykt till några arkitektoniska sevärdheter i Iran hamnar på ett drogparty i bättre kretsar i Teheran bryter den islamistiska revolutionen ut. Homosexuella, drogpåverkade västerlänningar är inte välkomna i det nya Iran, de betraktas rutinmässigt som amerikanska spioner, även om de råkar vara tyska medborgare.

Huvudpersonen flyr Iran, han tar sig illegalt in i det Kina-kontrollerade Tibet där det finns ett heligt berg, och den som gå runt det några varv – medsols! – sonar alla sina synder. Men hur mycket han än knallar runt händer ingenting, pilgrimsfärden skänker inte syndernas förlåtelse, nåd, visdom, eller någonting alls över huvudtaget.

Han blir arresterad av kinesisk militär och satt i fångläger, där uppfostras han till en bättre medborgare med tämligen bryska metoder och tvingas slava dagarna genom med ett tungt och farligt arbete. Här får han minsann sona sina synder.

Och förvånande nog är han ganska tillfreds med den tuffa och inrutade tillvaron. En ny form av flykt från friheten.

Schweizaren Christian Kracht skildrar insiktsfullt de mellanmänskliga relationernas destruktiva spel. Han är också duktig på att beskriva den totalitära statens förment välmenande uppfostringsnit till en påstådd lycka för alla.

De vägval som vi gör i livet är bara skenbart fria, och vi är inte beredda att betala priset när det inte blir som vi hade tänkt. Vilket det aldrig blir.

Mellan Mexiko och New York

De tyngdlösa

Valeria Luiselli

Övers: Annakarin Thorburn

Ramus.

För oss som lever i en globaliserad värld ter det sig tämligen självklart att tillvaron har många likheter över gränserna. Livet i New York kan påminna i mångt och mycket om livet i Mexiko City – inte minst om man är författare.

Också i tiden finns det förbindelser, vi delar många av dagens bekymmer och glädjeämnen med dem som levde igår.

Många har säkert också upplevt att tid och rum glider ihop, ibland på ett förrädiskt sätt.

Valeria Luiselli tar upp de fenomenen i sin välskrivna roman ”De tyngdlösa”. Hon har själv sina rötter i Mexiko men bor sedan många år tillbaka i New York.

Handlingen pendlar mellan författarens liv här och nu och den roman som hon håller på att skriva om den mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde några år i USA under 1920-talet. Hon blir alltmer fascinerad av hans person, och fantiserar kring hans fiktiva möten med storheter som Federico Garcia Lorca, Ezra Pound och Duke Ellington.

Det blir till en spännande skröna om gränserna mellan verklighet och litteratur, liv och fiktion, med tänkvärda sidospår som berör språkets möjligheter och begränsningar, och översättningens (o)möjlighet. Allt mot en fond av storstadens anonymitet och vantrivsel, med en obehagligt krypande känsla av annalkande kriser och katastrofer – i både stort och i smått.

Mellan raderna skickas det också flera giftiga pilar som med subtilt satirisk udd träffar mål som kommersiell medielogik och kändisfixerad förlagsverksamhet.

Romanen är lite för mycket metalitterär för att kunna bli riktigt engagerande och berörande. Men det är bra läsning med flödande fantasi och medryckande berättarglädje. Och det kan vara gott nog.

En värld att vinna

Idag är det 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund.

Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Den är säkerligen också en av de absolut mest spridda skrifterna någonsin. Och en av de mest inflytelserika.

Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”

Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Han var kristen och för honom var kommunismen att jämställa med kristendomens ursprungliga läror.

I hans översättning är devisen "Proletärer i alla länder, förenen eder!" ersatt med "Folkets röst är Guds röst". Det finns även andra avvikelser från originalet.

Götrek var dessutom nykterist och vegetarian.