I den patologiska machismens klaustrofobiska universum

 

Orkansäsong
Fernanda Melchor
Övers: Hanna Nordenhök
Tranan

Romanen ”Orkansäsong” var den mexikanska författaren Fernanda Melchors internationella genombrott, och var den första av hittills två av hennes böcker som har översatts till svenska.

I ”Orkansäsong” stod Melchor fortfarande mycket närmare den latinamerikanska boomtraditionen än i det senare ”Paradais”, även om den magiska realismen är mer eller mindre frånvarande. Men stilmässigt ligger det nära Garcia Marquez, med ett suggestivt flöde av långa, vindlande meningar.

Läsaren dras obönhörligen in i det klaustrofobiska universum som Melchor skapar på ett sätt som inte står de äldre mästarna efter.

Och precis som i ”Paradais” är romanens tema den patologiska maskuliniteten som sliter sönder Mexiko och hämmar all utveckling i landet i positiv riktning.

Efter att ett stympat lik av den udda och avskydda personen känd i trakten som Häxan hittas dumpad i en kanal, rullas hela bakgrundshistorien upp.

Genom fyra personers vittnesmål som successivt kommer allt närmare den ödesdigra händelsen skildras ett samhälle inpyrt med våld, fattigdom och misär, förtryck och diskriminering, fördomar och laglöshet, och framför allt en total hopplöshet.

En värld som kan vara magisk utan att vara det minsta realistisk.

Det är en form av kollektivroman med många röster, utan någon utpräglad huvudperson. De är snarare flera, och trots att det är allt annat än sympatiska tecknas de med stor empati och förståelse. Det är inte människorna det är fel på, det är machismens kvävande strupgrepp som är upphovet till samhällets onda syrebrist.

En roman som övertygar. Fernanda Melchor har redan nu etablerat sig som en viktig litterär röst, och det finns all anledning att se fram emot hennes kommande verk.

Inget mexikanskt paradis

 

Paradais
Fernanda Melchor
Övers: Hanna Nordenhök
Tranan

Den latinamerikanska litteraturboomen har måhända ebbat ut en smula men definitivt inte sinat helt. Och på senare år tycks den ta ny fart, med nya, spännande namn, framför allt från Mexiko, Chile och Colombia. En av dem är mexikanska Fernanda Melchor.

Hennes senast översatt roman till svenska, ”Paradais” är en tätt skriven berättelse på en flödande prosa om Polo, en grabb i övre tonåren som arbetar som springpojke, en alltiallo, på ett grindsamhälle, ett inhägnat och bevakat bostadsområde för de bättre bemedlade.

Polo tillhör de sämre bemedlade, han är trött på sitt liv, med dess slit och hopplöshet. Det enda som hjälper mot förtvivlan är alkohol, och det gäller att till varje pris skaffa pengar till åtminstone en öl, helst starksprit.

Hans stora dröm är att komma bort, och få en bra position hos de kriminella gäng och drogkarteller som straffritt regerar i trakterna.

När han möter Franco från en rik familj i grundsamhället där han arbetar tror han sig se en öppning för att undkomma sitt trista liv. Oundvikligen leder det till undergång. Det är som ett grekiskt ödesdrama.

Romanen är en stark berättelse om dagens Mexiko, med misär och hopplöshet, oöverstigliga klassklyftor, hämningslöst våld, en destruktiv maskulinitet och närmast institutionaliserad laglöshet.

Den enda möjliga samhällsvisionen har ett amerikanskt namn som de flesta inte ens kan uttala riktigt, utan måste få det bokstaverat fonetiskt. Paradais.

De har säkert mycket lättare att stava helvete.

Mellan Mexiko och New York

De tyngdlösa

Valeria Luiselli

Övers: Annakarin Thorburn

Ramus.

För oss som lever i en globaliserad värld ter det sig tämligen självklart att tillvaron har många likheter över gränserna. Livet i New York kan påminna i mångt och mycket om livet i Mexiko City – inte minst om man är författare.

Också i tiden finns det förbindelser, vi delar många av dagens bekymmer och glädjeämnen med dem som levde igår.

Många har säkert också upplevt att tid och rum glider ihop, ibland på ett förrädiskt sätt.

Valeria Luiselli tar upp de fenomenen i sin välskrivna roman ”De tyngdlösa”. Hon har själv sina rötter i Mexiko men bor sedan många år tillbaka i New York.

Handlingen pendlar mellan författarens liv här och nu och den roman som hon håller på att skriva om den mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde några år i USA under 1920-talet. Hon blir alltmer fascinerad av hans person, och fantiserar kring hans fiktiva möten med storheter som Federico Garcia Lorca, Ezra Pound och Duke Ellington.

Det blir till en spännande skröna om gränserna mellan verklighet och litteratur, liv och fiktion, med tänkvärda sidospår som berör språkets möjligheter och begränsningar, och översättningens (o)möjlighet. Allt mot en fond av storstadens anonymitet och vantrivsel, med en obehagligt krypande känsla av annalkande kriser och katastrofer – i både stort och i smått.

Mellan raderna skickas det också flera giftiga pilar som med subtilt satirisk udd träffar mål som kommersiell medielogik och kändisfixerad förlagsverksamhet.

Romanen är lite för mycket metalitterär för att kunna bli riktigt engagerande och berörande. Men det är bra läsning med flödande fantasi och medryckande berättarglädje. Och det kan vara gott nog.