Nobelpristagaren från Azinhaga

Idag skulle José Saramago ha fyllt 95 år. Dagen till ära:

José Saramago var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur. Inte illa för en grabb vars farföräldrar var analfabeter, och som trots goda skolresultat inte fick studera vidare och istället utbildade sig till bilmekaniker, eftersom hans föräldrar inte hade råd att bekosta hans skolgång.

Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, han drev gärna på sitt kluriga sätt med religionen, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit.

Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till den kanariska ön Lanzarote.

Varför Lanzarote? Saramagos egen förklaring är tämligen prosaisk - som det anstår en författare. Hans spanska fru hade en syster som redan bodde på ön. Men det går förstås att spekulera kring andra skäl. Kanske att Lanzarote ligger i Afrika men anses som en del av Europa? Kanarieöarna var dessutom utgångsbasen för den spanska kolonialismens resor till Amerika.

Och öar är alltid speciella platser.

José Saramago bosatte sig i samhället Tias, och där bodde han de sista 18 åren av sitt liv. Tias, som med sina 20 000 invånare är Lanzarotes näst största stad, och ligger Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, är annars mest känt för att vara ett tillhåll för brittiska pensionärer. Saramagos hus ligger diskret avskilt i utkanten av staden.

Huset är lågt och vitkalkat, likhet med nästan alla andra hus på ön. Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. 

Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turistorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

Saramagos flytt hälsades med stor glädje av öborna, och han utnämndes till öns ”adoptivson”, ”portugisen från Lanzarote” och andra hederstitlar. Han blev också en centralgestalt i öns kulturliv. Så småningom svalnade kärleken betydligt, framför allt i början av 2000-talet när en våg av rasistiska och främlingsfientliga strömningar grasserade på de kanariska öarna. Saramago kritiserades våldsamt för sin konsekventa antirasism och uppmanades på känt manér att ”åka hem”.

Efter Saramagos död 2010 öppnades författarens hus för allmänheten. Eftersom jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe – dög det åt Saramago, duger det åt mig! – missar jag aldrig ett tillfälle att besöka huset i Tias.

Fri sikt mot havet och en fantastisk trädgård.

En vandring i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

José Saramago opponerade mot John Donnes ord att ”Ingen människa är en ö”, och påstod tvärtom att ”Alla är vi öar”.  Men det är kanske riktigast att med Carlo Ginzburg säga att om ingen människa är en ö så är ingen ö en ö.

Tyskt ödesdatum

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Ett första steg mot Förintelsen

Kristallnatten
Öyvind Foss
Övers: Jan Wibom
Optimal förlag, 2010

En viktig milstolpe i den utveckling som ledde till Förintelsen var Kristallnatten. Den 7 november 1938 skjuter den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan den tyske legationssekreteraren på ambassaden i Paris. Två dagar senare går en våg av pogromer genom Tyskland. Synagogor och affärer stacks i brand, judar misshandlas, närmare 1500 dödas, 30 000 skickas till koncentrationsläger.

Om detta har den norske prästen och teologen Öyvind Foss skrivit en detaljerad redogörelse. Han bränner mycket krut på att leda i bevis att Grynszpans handling var inte, som den nazistiska propagandan påstod, en del i en världsomspännande judisk komplott mot det ”Nya Tyskland”, utan ett homosexuellt svartsjukedrama. Förutom att bevisning övertygar inte, är det egentligen helt irrelevant. Attentatet mot vom Rath var bara en förevändning, det hade säkert gått lika bra att hitta någon annan handling som ingick i den ”judiska världskonspirationen”.

Foss påpekar något intressant när han konstaterar att Kristallnatten inträffar då den tyska statskassan är i det närmaste tom. Nu konfiskerar nazisterna stora mängder judisk egendom, dessutom får judarna betala ”ersättning” för skadegörelsen!

Annars är Kristallnatten den sista stora händelsen i Nazityskland med spontana inslag.

Kristallnatten markerar en viktig propagandistisk punkt i den nazistiska politiken mot judarna. Men nu är det slut med pöbelaktioner på gatorna, nu vidtar en industrialiserad och systematisk aktionsplan, som efter att ha skrämt många till utvandring, börjar ägna sig åt isolering och förvaring, för att så småningom kulminera i utrotning.

Sverige, samerna och mångfalden

Sverige har aldrig varit homogent. Det äkta och oförstörda ursvenska förflutna som åberopas av många idag har aldrig funnits.

Under större delen av sin historia har Kungariket Sverige bebotts av två stora folk, svenskar och finnar.

Finnarna har ett eget språk, egen kultur, egna seder och bruk, som skiljer sig på åtskilliga sätt från de svenska. Religionerna är ganska lika, även om det i Finland finns en hel del ortodoxa.

Den svenskspråkiga minoriteten i Finland har vidsträckta rättigheter, och finlandssvenskarna är lojala medborgare i sitt land.

Sverige har återgäldat finnarna med förakt och diskriminering gentemot den stora finska minoriteten här.

Genom århundraden har många olika nationaliteter sökt sig till Sverige. Tyskar, holländare, skottar och valloner. Med flera. I den nybildade stadsstyrelse i 1600-talets Göteborg fick ledamöterna använda tyska, holländska, och svenska – vilket lär ha varit en eftergift åt svenskarna.

Vi får ofta höra att språket är nyckeln till integration, och det stämmer säkert. Fast med en viss modifikation. Jag känner flera engelskspråkiga personer som har bott länge i Sverige och inte kan ett ord svenska, men verkar välintegrerade, med välbetalda jobb, svenska fruar respektive män, svenska vänner, dyra bostadsrätter.

På 1700-talet fick judarna bosätta sig i Sverige. De tog inte seden dit de kom, och åt inte fläsk.

Så även om Sverige inte har varit lika utpräglat mångnationellt som andra länder i Europa, har det inte desto mindre aldrig varit enhetligt. Det är en myt.

Fortfarande är det mer regel än undantag med flernationella stater. Storbritannien, Spanien, Belgien, Rumänien, för att nämna några.

Hela idén med ”Ein Reich, ein Volk” är av relativt sent datum, definitivt av dubiös karaktär och otvivelaktigt korkad. Dessvärre ofta med ödesdigra konsekvenser.

Sverige är inget undantag. Landets egen ursprungsbefolkning, samerna, har alltid varit ett bidrag till mångfalden. Tyvärr också den svenska enfalden. Och den svenska girigheten, rasismen, kolonialismen och kulturförtrycket.

Vinterns utställning "Maadtoe” med Anders Sunna och Michiel Brouwer på Murberget är ett svidande vittnesmål om alla dessa övergrepp på samer.

Något som upprörande nog fortsätter än idag.

Små, små steg för att förbättra situationen har tagit på senare tid. Svenska kyrkan har bett om ursäkt för övergreppen. Och Murberget fortsätter med sina insatser för försoning.

En timrad kåta från Malå som flyttade till Murberg 1922 har återförts till sin ursprungsplats. Flytten är en del i en process för att samiska byggnader och andra samiska föremål ska återbördas till sina rätta platser och rättmätiga ägare.

Rätt tänkt. ”This land is your land, this land is my land”. Och land ska med respekt byggas.

När Djävulen har ingenting annat än könsroller att sälja

I en tid då allt går att köpa i ett samhälle som har förvandlats till en marknad där allting är till salu känns den gamla sagan om Faust tämligen överspelad. Valde han fel liv kan han alltid köpa sig ett nytt – individens valfrihet är helig i alla lägen. Tidsaspekten är förvisso inte helt oproblematisk, men vi är på god väg att lösa det också, snart kan man säkert köpa sig ungdom också.

Myten om den gamle vetenskapsmannen som säljer sin själ till Djävulen för att återfå sin ungdom och uppleva kärlek med Marguerite blir definitivt ointressant, faktiskt på gränsen till obegriplig, åtminstone för dem som inte minns den gamla tiden då sådant kunde fascinera människor.

Det enkla men ack så sorgliga faktum tar Norrlandsoperan fasta på i sin uppsättning av Faust. I Eva-Maria Melbyes regi blir Gounods opera till ett feministiskt drama där kvinnorna har Gud på sin sida, medan männen tyr sig till Djävulen, och naturligtvis går det åt skogen för kvinnorna.

Inramningen är imponerande. En suggestiv scenografi, särskilt tyckte jag om Guldkalven som svävar över scenen under större delen av föreställningen – och som dessutom kunde användas som gunga! Ljusprojektionerna var också fina.

Koreografin var magnifik, och i kombination med fantasifulla kostymer, skapas en överdådig scenmiljö, något som numera har blivit Norrlandsoperans signum.

Sångarna gör mycket gedigna insatser i sina roller. Yinja Gongs rena tenor övertygar som Faust, och han matchas väl av Sabina Bisholts varma sopran som Marguerite, hon är särskilt lyckad i de dramatiska partierna, och de är många.

Men föreställningens huvudperson är Kosma Ranuer som Mefistofeles. Iklädd en osannolikt smaklös rosa kostym var han en riktig Kitsch-Satan, och hans klangfulla baryton förförde och lyfte fram den lockande syndens fröjder på ett spefullt och oemotståndligt sätt.

Gounods opera är en föreställning med extra allt. Här finns bravurarior, medryckande duetter och mäktiga körpartier. Musiken är publikfriande på både gott och ont, det pendlar mellan inställsamhet och sublima djup.

En Faust som berör.

FAUST
Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier & Michel Carré

KONSTNÄRLIGT TEAM
Regissör: Eva-Maria Melbye
Dirigent: Eric Solén
Scenografi & kostym: Marcus Olson
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Mask och peruk: Angelica Ekeberg
Koreograf: Amanda Arin

MEDVERKANDE
Faust – Yinjia Gong
Méfistofélès – Kosma Ranauer

Marguerite – Sabina Bisholt
Siebel– Solgerd Isalv
Valentin – Hannes Öberg
Marthe – Susanna Levonen
Wagner – Fredrik Essunger
Dansare – Maria Jonsson & Andreas Resar
Barnstatister: Viggo Juneblad Schwieder, Maria Garcia Niemi, Mira Stegmayr, Ruben Englund, Ingrid Nilsson & Tove Turkka

NorrlandsOperans Symfoniorkester
NorrlandsOperans kör 

Premiär den 5 oktober, spelas fram till den 29 oktober.

Foto: Norrlandsoperan/Micke Sandström

OS-guld från Kramfors

Skicrosstjärnan Sandra Näslund hyllades på torget i Kramfors under nationaldagen för sitt VM-guld.

Tanken på att hon nästa år kan ta OS-guld väckte kalenderbitaren i Allehandas förre kulturredaktör Lars Landström. Hur många OS-guld har tagits av Kramforsbor?

Så kulturnisse han är kan Lasse sin idrottshistoria på sina fem fingrar.

Och då konstaterar han att Anna Olsson – som då hette Dahlberg – tog guld i damernas sprintstafett i Turin 2006 tillsammans med Lina Andersson.

Sedan beror det förstås på hur man betraktar kommunsammanslagningen, Kramfors kommun som den ser ut idag bildades först genom kommunreformen 1971 och senare införlivandet av Bjärtrå, Noraström, Nordingrå, Ullånger och Ytterlännäs och en del ur Boteå kommun (Styrnäs församling) 1974.

Men utgår vi ifrån dagens kommungränser kan Kramfors ståta med ytterligare två OS-guld.

1936 vann skidkungen Elis Wiklund, tävlandes för Salsåker-Ullångers IF, femmilen i Garmisch-Partenkirchen. Den stora obesvarade frågan är fortfarande om han fick skaka hand med Hitler.

Elis var också beviset att idrott och kultur går alldeles utmärkt ihop. Han var en icke oäven dragspelare, och spelade in en skiva med dragspelsmästaren Gösta Westerlund.

Arne Åhman från Nordingrå tog guld i London-OS 1948 i tresteg. Han nådde 15, 40 i första hoppet – nytt svenskt rekord – och skrönan har det till att ansatsbanan var i bedrövligt skick, vilket gynnade dem som hoppade först. Startordningen bestämdes alfabetiskt, och Åhman, här som Ahman, fick inleda tävlingen.

Tre guld är verkligen inte illa. Det skulle vara spännande att få veta hur många OS-guld vi har sammanlagt i hela Ångermanland. Och i respektive kommun förstås.

Så nu utmanar jag mina läsare – hur många OS-guld har tagits av idrottare i Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik? Och andra kommuner runt om i landet?

Mycket ära står på spel. Och skynda att vässa formen, just nu leder Kramfors 3-0!

Hans Hedbergs keramik förundrar och förför

I år skulle Hans Hedberg ha fyllt 100 år. Disponentsonen från Köpmanholmen är en av Sveriges internationellt mest ansedda keramiker och konstnärer. 100-årsdagen firas med en minnesutställning på Örnsköldsviks Museum & Konsthall.

Hans Hedberg började sin konstnärsbana som målare, och utställningen innehåller både målningar och objekt. Det är naturligtvis värdefullt att få en fullständig bild av ett så betydande konstnärskap, men det är lätt att förstå varför Hans Hedberg i frustration och besvikelse övergav måleriet. Han lät till och med bränna mer än 100 av sina verk.

Hans tavlor är visserligen tekniskt drivna, med välfångat perspektiv och en skicklig färgavvägning, men det saknas påtagligt originalitet och personlighet.

Hur annorlunda är inte Hans Hedbergs keramik! Det är helt unikt, har knappast någon motsvarighet, och det är knappast förvånande att Hedberg har samarbetat med konstnärer som Picasso, Matisse och Léger. Han har också haft Marc Chagall som elev, men han gjorde inte sin lärare glad.

Av de nämnda storheterna var det nog Fernand Léger som utövade störst inflytande på Hedberg – och för övrigt på en lång rad andra svenska konstnärer. Jag tycker mig se klara spår av Légers figurativa kubism i Hans Hedbergs formspråk. Det är säkert ingen tillfällighet att det finns ett Léger-museum just i franska Biot där Hans Hedberg hade sin ateljé i nästan 50 år.

Men Hedbergs keramik är som sagt helt unik med en personlig stil som saknar dess like.

Det är framför allt glasyrernas koloristiska register som imponerar. Färgernas nyansskala besitter en mångfald som tycks närma sig oändligheten, och även det bleka och svaga ligger lika nära naturens egen palett som fantasins yttersta gränser.

Glasyren utstrålar också en lyster som förundrar och förför.

Hans Hedberg första keramiska skulpturer var Ägget. Det är en ursprungsform, mättad med symbolik, inte minst representerar den Födelse och Livet.

Också de fortsatta fruktformerna är rika på symbolkraft. Det är inte svårt att direkt koppla till det fruktbara, åter igen handlar det om Livets kretslopp, men även kreativitetens styrka.

Objektens skenbara realism innehåller ett dubbelt budskap som drabbar betraktar i skärningspunkten mellan det naturtrogna återgivandet och uttryckets subjektiva utformning.

Vi är en del av naturen samtidigt som vi formar och bearbetar den.

Det är en existentiell dialektik som formuleras med en sällsynt lätthet och elegans.

Det kan finnas ytterligare en dimension i Hans Hedbergs keramik, och det är drömmen om naturens generösa rikedom, med de svällande formerna av väldiga frukter, ett slags ymnighetshorn som i de lockande bollar av intensivt lysande hjortron.

Enkelt och vältaligt.

I samband med vernissagen på lördag blir det också ett boksläpp för Per Grimells nyskrivna biografi över Hans Hedberg. Utställningen pågår fram till den 16 september.