Sverige, samerna och mångfalden

Sverige har aldrig varit homogent. Det äkta och oförstörda ursvenska förflutna som åberopas av många idag har aldrig funnits.

Under större delen av sin historia har Kungariket Sverige bebotts av två stora folk, svenskar och finnar.

Finnarna har ett eget språk, egen kultur, egna seder och bruk, som skiljer sig på åtskilliga sätt från de svenska. Religionerna är ganska lika, även om det i Finland finns en hel del ortodoxa.

Den svenskspråkiga minoriteten i Finland har vidsträckta rättigheter, och finlandssvenskarna är lojala medborgare i sitt land.

Sverige har återgäldat finnarna med förakt och diskriminering gentemot den stora finska minoriteten här.

Genom århundraden har många olika nationaliteter sökt sig till Sverige. Tyskar, holländare, skottar och valloner. Med flera. I den nybildade stadsstyrelse i 1600-talets Göteborg fick ledamöterna använda tyska, holländska, och svenska – vilket lär ha varit en eftergift åt svenskarna.

Vi får ofta höra att språket är nyckeln till integration, och det stämmer säkert. Fast med en viss modifikation. Jag känner flera engelskspråkiga personer som har bott länge i Sverige och inte kan ett ord svenska, men verkar välintegrerade, med välbetalda jobb, svenska fruar respektive män, svenska vänner, dyra bostadsrätter.

På 1700-talet fick judarna bosätta sig i Sverige. De tog inte seden dit de kom, och åt inte fläsk.

Så även om Sverige inte har varit lika utpräglat mångnationellt som andra länder i Europa, har det inte desto mindre aldrig varit enhetligt. Det är en myt.

Fortfarande är det mer regel än undantag med flernationella stater. Storbritannien, Spanien, Belgien, Rumänien, för att nämna några.

Hela idén med ”Ein Reich, ein Volk” är av relativt sent datum, definitivt av dubiös karaktär och otvivelaktigt korkad. Dessvärre ofta med ödesdigra konsekvenser.

Sverige är inget undantag. Landets egen ursprungsbefolkning, samerna, har alltid varit ett bidrag till mångfalden. Tyvärr också den svenska enfalden. Och den svenska girigheten, rasismen, kolonialismen och kulturförtrycket.

Vinterns utställning "Maadtoe” med Anders Sunna och Michiel Brouwer på Murberget är ett svidande vittnesmål om alla dessa övergrepp på samer.

Något som upprörande nog fortsätter än idag.

Små, små steg för att förbättra situationen har tagit på senare tid. Svenska kyrkan har bett om ursäkt för övergreppen. Och Murberget fortsätter med sina insatser för försoning.

En timrad kåta från Malå som flyttade till Murberg 1922 har återförts till sin ursprungsplats. Flytten är en del i en process för att samiska byggnader och andra samiska föremål ska återbördas till sina rätta platser och rättmätiga ägare.

Rätt tänkt. ”This land is your land, this land is my land”. Och land ska med respekt byggas.