Förälskad i en mördare

Norrländskt trauma

Victoria Larsson

Thorén & Lindskog

Det lilla förlaget Thorén & Lindskog har under flera år gett ut högkvalitativ tyskspråkig litteratur, ett uppdrag lika vällovligt som uppenbarligen olönsamt. Nu försöker förlaget skaffa sig en räddningsplanka genom att bredda utgivningen, och först ut är en svensk debutant, Victoria Larssons ”Norrländskt trauma”, en självbiografisk roman om en tonårsflicka förälskad i Åmselemördaren Juha Valjakkala.

Frågan är om det räcker. Inte för att romanen är dålig, utan tvärtom, och framför allt därför att den så helt saknar kittlande sensationella detaljer om Valjakkala, numera Nikita Fouganthine och hittills gift sju gånger.

Romanen styrka ligger främst i dess skildring av en ung flickas stapplande steg mot vuxenvärlden, och det mot en bakgrund av en narcissistisk nutid.

Tonåriga Veronica vantrivs i en Skellefteåförort, det är förmodligen det som gör traumat norrländskt. Hon föraktar på tonåringarnas vis alla ”gråa” människor, vilket inbegriper de flesta vuxna, hon hoppar av gymnasiet, går på tröstlösa fester, men framför allt lider hon helvetes alla kval för sitt utseende, och hon är bokstavligen beredd att sälja sin själ till djävulen för ett tjusigt yttre.

Hon anser sig vara ful, och det är det värsta som en människa kan vara, utseendet är allt, allt annat är intet. Och ändå gör Veronica ett intelligent intryck, hon demonstrerar på första maj, kämpar mot rasism och för bättre miljö. Men eftersom att vara snygg eller ful är en allt överskuggande fråga, dömer hennes akne henne till ett liv i bottenlös tristess.

Tills den hårfagre riddaren Juha Vajakkala dyker upp vid horisonten, visserligen inte på en vit springare, utan i en rättegångssal i Umeå, anklagad för ett sällsynt brutalt trippelmord. Hon följer rättegången, börjar brevväxla med Juha, och ger intervjuer för tidningar, naturligtvis totalt mot bättre vetande helt övertygad om hans oskuld.

Det är liksom hon och han mot hela världen.

Ända tills hon mycket omärkligt börjar tvivla inom sig själv. Och då öppnas försiktigt en dörr på glänt mot världen.

Larsson skriver fint, det är bra driv i berättelsen, språket är spänstigt och nyanserat, med välfunna metaforer.

En komplex och övertygande psykologisk skildring.

Grisen i synagogan eller ska allt verkligen sägas

Jag är yttrandefrihetsfundamentalist. Allt FÅR sägas eller skrivas. men bara för att man får betyder inte nödvändigtvis att man också SKA göra det.

Under mellankrigstiden tog det polska kommunistpartiet Marx ord om religionen som folkets opium på största allvar. Religionen, alldeles oavsett om det var den katolska, den judiska eller den ortodoxa, var en del av den härskande klassens förtryckarapparat. En på det stora hela korrekt analys.

Uppfinningsrikedomen i kampen mot den religiösa vidskepelsen var stor. Vi åtminstone ett tillfälle som jag känner till släpptes en griskulting, dekorerad med ett rött rosettband runt halsen (?), in i en synagoga mitt under sabbaten.

Denna revolutionära handling utfördes av kamraterav judisk börd, som av någon anledning ansågs vara bättre lämpade att bekämpa just judendomen. Deras polska, ukrainska och vitrysska kamrater i det då mångnationella Polen skulle ägna sig åt upptåg riktade mot katolska och ortodoxa kyrkor.

Vilket de nog aldrig gjorde.

Visserligen ligger det en Förintelse mellan då och nu, men jag kan inte desto mindre låta bli att tycka att tilltaget med grisen var bara dumt och barnsligt.

Efter kriget i Polen hamnade kommunistpartiet och kyrkan i ett permanent konflikttillstånd, vars intensitet varierade över tid. Trots sitt maktmonopol gick kommunist partiet aldrig ut i ett öppet totalkrig mot kyrkan på samma sätt som bolsjevikerna hade gjort på sin tid i Sovjet. Det var säkert mycket klokt.

Däremot upprätthöll man en mycket skarp åtskillnad mellan kyrkan och staten, i bästa borgerligt liberala anda. Det är för övrigt något som man önskar att dagens liberaler kunde förmå sig till i det borgerliga samhället.

Religion är en privatsak, och det handlar om att i alla lägen liera sig med progressiva krafter, oavsett bekännelse, etnicitet och så vidare, mot bakåtsträvare, hur dessa än motiverar sin reaktionära politik.

”Man måste kunna diskutera allt” hävdas det ofta med emfas. Det är lätt att instämma, och självklart ska den rätten finnas i ett demokratiskt samhälle. Men är det verkligen så enkelt? Om någon med stor iver ville diskutera judendomens kvinnosyn någon gång under säg år 1938, finns det all anledning att ifrågasätta vederbörandes motiv. Och om personen verkligen – mot all förmodan – ville bekämpa kvinnoförtryck så var det enbart enfaldigt i sin totala brist på insikt i vilken konsekvenser det faktiskt skulle få.

Det finns alltid en kontext, en historisk kontext, och den bygger på en maktordning.

”Självcensur” kommer säkert en och annan att ropa. Ja absolut. All mänsklig samvaro bygger dock på just självcensur.

I väntan på en dröm om något annat

Vi, vi vaktmästare

Jack Hildén

Norstedts

Huvudpersonen Eskil i Jack Hildéns debutroman är en märkligt frånvarande karaktär. Trots sin ungdom saknar han nästan helt barndomsminnen, han har svårt att relatera till andra människor, han upplever att han försvinner lätt i mängden. Det är bara när han förställer sig i förutsägbara situationer – som anställningsintervjuer – som han uppfattas som annorlunda, vilket är något positivt, och dessutom äkta. Allt hos honom är tillfälligt, provisoriskt, undanglidande. Och ändå finns där en dröm om något annat.

Han är som det samhälle han lever i och som har format honom.

Eskil arbetar i väntan på att företa sig något annat i livet som vaktmästare i ett kontorskomplex. ”Mitt arbete är enkelt. Efter en veckolång utbildning kan vem som helst utföra det.” Han är anställd av ett bemanningsföretag med det osannolika och därför trovärdiga namnet Workfuse.

På en lakonisk prosa och med små detaljiakttagelser som fångar situationer och stämningar på kornet skildrar Hildén med osentimental värme kamratskapet på jobbet, det schizofrena tillstånd som lätt kan uppstå för den som identifierar sig med ett arbete som de avskyr, och den minst lika motsägelsefulla upplevelsen av att bli uppsagd från en anställning man egentligen vill helst av allt lämna så fort som möjligt, men som man är beroende av för sin försörjning. Men även sin självkänsla, ett jobb är så mycket mer än lön och det man gör.

Med jämna tidsintervaller blir det nya upphandlingar och hela vaktmästarstyrkan byts ut. Vad det gör med människor att leva i ständig osäkerhet och att vara totalt utbytbara är inte svårt att räkna ut. Och för de välavlönade konsulterna i huset förvandlas de lätt till en anonym, ansiktslös massa, som bara finns där för deras ögonblickliga förfogande, uppdragen meddelas per mejl, och ständig irritation uppstår då de slöa arbetarna inte läser sin epost ofta och snabbt nog.

Det finns en dröjande vaghet i berättarflödet, som stundtals gränsar till det poetiska, och som lämnar stort utrymme i berättelsen för läsaren. Det är skickligt och det fungerar alldeles utmärkt.

En lovande debut som kan mycket väl vara början på ett spännande författarskap.

Affärsmän som gjorde annat än affärer

Warszawasvenskarna

Staffan Thorsell

Bonniers

Under mellankrigstiden hade flera stora svenska företag ganska omfattande och mycket framgångsrika affärer i Polen. Det var främst Asea, Ericsson och Tändsticksaktiebolaget. När andra världskriget bröt i september 1939 gällde det för dessa företags ledare på plats att rädda undan verksamheten från den tyska ockupantens maktrusiga strävan att lägga beslag på allt som kom i deras väg. Företagstopparna i Sverige var entydiga i sina instruktioner: Business as usual, fortsätt tjäna pengar!

Vilket de gjorde. Flera av dem var väl hemmastadda i Polen sedan länge, hade ett vidsträckt kontaktnät och många polska vänner. Det dröjde inte länge förrän de blev djupt upprörda över den brutala terrorn som nazisterna utsatte det polska samhället för, då inte minst judarna.

Och flera av de höga cheferna blir kurirer åt den polska motståndsrörelsen, och ägnar sig även åt underrättelseverksamhet.

Dessa aktiviteter ska givetvis hållas hemliga för företagens ledningar i Sverige – ingenting får äventyra affärerna! Visserligen är man inte helt okunnig om att det smugglas pengar och varor, men man ser mellan fingrarna på den som man tror oskyldiga verksamhet, bland annat förmedlar Warszawasvenskarna diverse gåvor från kungen till hans aristokratiska vänner i Polen.

Men det förmedlas också material med betydligt mer kontroversiellt innehåll. Ett brev från judiska representanter som avslöjar Förintelsen ofattbara omfattning. Ungefär samtidigt lämnar diplomaten Göran von Otter muntligen en detaljerad rapport om sitt möte med SS-mannen Kurt Gerstein, som i detalj beskriver judeutrotningens infernaliska teknologi.

Den svenska regeringen begraver all denna information i tystnad – vi får inte reta tysken och riskera en invasion!

Sommaren 1942 grips Warszawasvenskarna, utom Sven Norrman som har turen att befinna sig i Stockholm just då, och efter en lång utredning döms de till döden. Straffet omvandlas av Hitler personligen till livstid. Spelet kring deras benådning och så småningom frigivning blir till en bricka i ett spel om svenska affärsintresse och ett pinsamt avslöjande av den svenska regeringens och affärsvärldens cyniska inställning till att bedriva affärer med Nazityskland till varje pris in i det sista.

Det är en fascinerande historia som Staffan Thorsell berättar, som utvecklar mer detaljerat ett skeende som nämns redan tidigare i Józef Lewandowskis bok ”Knutpunkt Stockholm”

.

Frågan återstår varför det var så tyst kring Förintelsen trots att det fanns flera synnerligen tillförlitliga vittnesbörd om den mordiska tragedi som pågick under nazistisk ockupation. För Sveriges del handlar det om rädsla för invasion och senare fortsatta affärer, men för de allierade? Det var visserligen inte helt tyst från London, men med tanke på brottets oerhörda karaktär var protesterna ändå förhållandevis försynta.

Det är svårt att göra bli kvitt misstanken att man i London och Washington inte ville stöta sig med förmodligen ganska breda och delvis mäktiga antisemitiska opinioner på hemmaplan.

Rasism och främlingsfientlighet var tämligen utbredda överallt, något som dessvärre gäller fortfarande.

Från tomten till er alla

Tomten bor som bekant i Ångermanland, och han önskar er alla en trevlig helg, och framför allt ett gott nytt 2015!

Katalansk klassiker ger röst åt den lilla människan

Diamanttorget

Mercé Rodoreda

Övers: Jens Nordenhök

Norstedts klassikerserie, 2014

Det finns en historiens skuggsida, knappt synlig bortom det politiska spelet, de ekonomiska analyserna och krigets hjältemod. Oftast är det kvinnorna, och då främst underklassens kvinnor, som döljs i denna skuggvärld.

Natalia, kallad Colometa – lilla duvan – är en av dessa kvinnor. Hon lever i 30-talets Barcelona, hennes mamma är död, pappa har gift om sig, och hennes uppväxt kan sammanfattas med ”Hemma levde vi utan ord”. Hon försörjer sig med att sälja konfekt i en butik, och hennes självkänsla är inte den bästa. Vilket inte hindrar att hon kan ha nog så självständig uppfattning också på tvärs mot etablerade sanningar. Som till exempel om Gaudis hiskeliga katedralbygge.

När hon träffar möbelsnickaren Quimet tar livet en ny riktning. Quimet är politiskt radikal, och lika mycket som han är glödande republikan är han stockreaktionär hemma i sitt familjeliv, med stereotypa könsroller, tyranniska fasoner och bisarr svartsjuka. Lägg därtill att han är en streber och fantast med lätt psykopatiska drag.

Natalias tillvaro, som snabbt utvecklar sig till en omärklig kamp om utrymme för henne som person, skildras med lika stora delar detaljrik realism som subtil symbolik.

Det är oroliga tider i Spanien. Republik utropas, kyrkor brinner, revolutionär rättvisa skipas – med allt vad det kan innebära – och motsättningarna blir allt tydligare. Till slut bryter inbördeskrig ut, och Quimet, som är med i milisen, ger sig iväg till fronten.

Han kommer inte tillbaka, inte heller många av hans vänner, som antingen stupar eller arkebuseras av falangisterna.

Under tiden för Natalia sitt eget krig för att överleva. Det råder arbetslöshet, varubristen är stor, och hunger hotar henne och barnen. Hon tvingas till svåra val. Kampen fortsätter också efter inbördeskrigets slut, och hon är nära att ge upp vid flera tillfällen, men på ett rent heroiskt sätt lyckas ändå överleva.

Mercé Rodoredas roman är en katalansk klassiker som på ett utmejslat språk med ett fantastiskt flöde ger en röst åt den lilla människans svåra vardagsstrid, med en gnutta hopp, trots allt.

Nationalismens förnekelsekultur

”Vi från Jedwabne” är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets nyligen utkomna ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.