Affärsmän som gjorde annat än affärer

Warszawasvenskarna

Staffan Thorsell

Bonniers

Under mellankrigstiden hade flera stora svenska företag ganska omfattande och mycket framgångsrika affärer i Polen. Det var främst Asea, Ericsson och Tändsticksaktiebolaget. När andra världskriget bröt i september 1939 gällde det för dessa företags ledare på plats att rädda undan verksamheten från den tyska ockupantens maktrusiga strävan att lägga beslag på allt som kom i deras väg. Företagstopparna i Sverige var entydiga i sina instruktioner: Business as usual, fortsätt tjäna pengar!

Vilket de gjorde. Flera av dem var väl hemmastadda i Polen sedan länge, hade ett vidsträckt kontaktnät och många polska vänner. Det dröjde inte länge förrän de blev djupt upprörda över den brutala terrorn som nazisterna utsatte det polska samhället för, då inte minst judarna.

Och flera av de höga cheferna blir kurirer åt den polska motståndsrörelsen, och ägnar sig även åt underrättelseverksamhet.

Dessa aktiviteter ska givetvis hållas hemliga för företagens ledningar i Sverige – ingenting får äventyra affärerna! Visserligen är man inte helt okunnig om att det smugglas pengar och varor, men man ser mellan fingrarna på den som man tror oskyldiga verksamhet, bland annat förmedlar Warszawasvenskarna diverse gåvor från kungen till hans aristokratiska vänner i Polen.

Men det förmedlas också material med betydligt mer kontroversiellt innehåll. Ett brev från judiska representanter som avslöjar Förintelsen ofattbara omfattning. Ungefär samtidigt lämnar diplomaten Göran von Otter muntligen en detaljerad rapport om sitt möte med SS-mannen Kurt Gerstein, som i detalj beskriver judeutrotningens infernaliska teknologi.

Den svenska regeringen begraver all denna information i tystnad – vi får inte reta tysken och riskera en invasion!

Sommaren 1942 grips Warszawasvenskarna, utom Sven Norrman som har turen att befinna sig i Stockholm just då, och efter en lång utredning döms de till döden. Straffet omvandlas av Hitler personligen till livstid. Spelet kring deras benådning och så småningom frigivning blir till en bricka i ett spel om svenska affärsintresse och ett pinsamt avslöjande av den svenska regeringens och affärsvärldens cyniska inställning till att bedriva affärer med Nazityskland till varje pris in i det sista.

Det är en fascinerande historia som Staffan Thorsell berättar, som utvecklar mer detaljerat ett skeende som nämns redan tidigare i Józef Lewandowskis bok ”Knutpunkt Stockholm”

.

Frågan återstår varför det var så tyst kring Förintelsen trots att det fanns flera synnerligen tillförlitliga vittnesbörd om den mordiska tragedi som pågick under nazistisk ockupation. För Sveriges del handlar det om rädsla för invasion och senare fortsatta affärer, men för de allierade? Det var visserligen inte helt tyst från London, men med tanke på brottets oerhörda karaktär var protesterna ändå förhållandevis försynta.

Det är svårt att göra bli kvitt misstanken att man i London och Washington inte ville stöta sig med förmodligen ganska breda och delvis mäktiga antisemitiska opinioner på hemmaplan.

Rasism och främlingsfientlighet var tämligen utbredda överallt, något som dessvärre gäller fortfarande.