Stämningar av mardröm

ROMAN

Staden och lågorna

Jerker Virdborg

Bonniers, 2012

Jerker Virdborg är en egensinnig författare som trots sin ungdom har med sina fem romaner lämnat tydliga avtryck i den svenska litteraturen. Också hans sjätte roman ”Staden och lågorna” följer sitt eget mönster.

Berättelsen om Viktor som faller överbord och hamnar i en stad som han inte kan lämna, men där han råkar ut för en oavbruten rad av obehagliga, och rent av grymma, upplevelser, kan utspela sig var som helst. Platsen påminner en del om Stockholm, men lika mycket om Göteborg, och egentligen ingen av dem utan kan vara nästan vilken annan plats i världen.

Också tidsmarkörerna är motstridiga, mycket pekar mot förfluten tid, men det finns annat som är uppenbarligen nutida modernt.

Tidens och rummets oklarhet är naturligtvis medvetna val som syftar till att poängtera handlingens universella budskap.

Den stad dit Viktor räddas till livet är en förfärligt avskräckande plats. Maffialiknande gäng drar runt och med hänsynslöst våld bedriver beskyddarverksamhet. Det tycks råda allmänt förfall, de flesta slavar för en mager kost, prostitution och fylleri ät allmänt förekommande, det anordnas vadslagning kring brutala gladiatorkamper med dödlig utgång, övergrepp, misshandel och våldtäkter hör till vardagen.  Det är en iskall värld, där människorna tycks oförmögna till både sympati och empati. Alla är rädda, alla är giriga, och det finns ingen väg ut därifrån.

Känslan av mardröm är stark, och Virdborg är en mästare i att skapa stämningar. Minimalt korta kapitel är som en serie blixtsnabba scenbyten där sceneriet förändras omärkligt lite åt gången. Medlen är små men uttrycken kraftfulla, det är mycket ond bråd död, våld och bestialisk grymhet, med alla morbida detaljer.

Det är som en tavla av Brueghels den äldre, vacker och suggestiv, men avslöjande otäck när man tittar närmare. Det har också drag av medeltida allegori, med den skillnaden att tolkningarna här är mycket mer öppna.

Det finns ett tänkbart personligt plan, där huvudpersonen återupplever – i drömmen? – en familjetragedi och en stor personlig förlust.

På ett annat plan rör sig romanen mot civilisationskritik. Staden är en bild av samhället, och det är ingen vacker bild. Man kan också ana en viss pessimism, problemen har antagit en sådan grad av förfall att endast en kataklysm, i romanen i form av en förödande storbrand, som kan öppna en väg ut, och framåt.

Ett revolutionärt budskap i en märklig roman av en märklig författare.

Dramatisk väg mot Bålberget

ROMAN

Vägen mot Bålberget

Therése Söderlind

Wahlström & Widstrand,2013

Efter Therése Söderlinds prisade debut för ett par år sedan med ”Norrlands svårmod” var förväntningarna högt ställda på hennes nästa roman. Efter en succédebut brukar den andra romanen vara ett svårt prov, där många faller genom. För Söderlinds del är resultatet blandat.

Hon bevisar än en gång att hon är en gudabenådad berättare, hennes berättarflöde är hela vägen lika mäktigt som någonsin Ångermanälven. ”Vägen mot Bålberget” är en episk tegelsten av det slag som nästan ingen skriver längre, och den är en riktig bladvändare.

Therése Söderlind är också en mycket säker och medveten stilist, med en som verkar outtömlig språkrikedom, levande karaktärsteckning, stark förmåga att skapa stämningar och frammana olika tidsepoker. Med detta sagt kan jag inte låta bli att anmärka på at hon vid ett flertal tillfällen tappar greppet. Blandar ålderdomligt och modernt så att det skär sig rejält

.

Dessutom kan talet bli otidsenligt, som när en knappt litterat bonde på 1600-talet använder ord som ”remarkabelt”, eller ännu värre när en vuxen mansperson i Nyland någon gång under 1970-talet, i vuxet, ocensurerat sammanhang säger saker som ”åt fanders”. ”jäklar”, och ”åt helsike”.

Utgångspunkten för romanen är den stora häxprocessen i Torsåker då omkring 60 kvinnor dömdes till döden, och avrättades på Bålberget – numera känt som Häxberget. Söderlind nöjer sig dock inte med att ”bara” berätta historien kring processen.  Istället skildrar hon fyra människoöden, som på olika, direkta eller indirekta, sätt är knutna till 1600-talets dramatiska händelser. Platsen är Nyland med omnejd. Två kvinnor, två män, två direkt inblandade: Malin som var en av de anklagade och dömda, Olof som vittnade mot sin egen mor, de två andra är deras sentida anförvanter under 70- och 2000-talen.

Tanken bakom är att knyta ihop dessa fyra öden, men även om Söderlind är en mycket skicklig på att konstruera intrigen i sina romaner, lyckas det inte något vidare bra.

Jag måste också erkänna att jag inte begriper vad det är hon vill ha sagt med sin roman.

Starkast är berättelsen om den häxdömda Malin, med tydliga paralleller till Förintelsen, ett spår som Söderlind tyvärr inte utvecklar.

Dessvärre tycks Therése Söderlind inte heller lita fullt ut på sin berättelse, utan drar iväg i värsta såpoperastil med incest, okänd fader, möjlig incest, spekulativ sex och mer i samma stil.

För oss som bor i Ådalen är igenkänningsfaktorn stor i romanen. Söderlind kan sina kringelkrokar runt Nyland, och det är lika trevligt varje gång som Bollsta och Kramfors glimtar förbi.

En stor berättarbegåvning som kan bättre. Jag ser fram emot nästa roman.

Om livet före döden

Livstid

Sven-Eric Liedman

Bonniers, 2013

Trots att det är en sådan avgörande dimension för våra liv har ingen hittills kunnat förklara vad tid är. Och ändå vet vi att den finns där obevekligt. Hur ofta säger vi inte, underförstått resignerat klagande, att ”tiden går”.  Det kanske mest talande sättet att förhålla sig till tiden är i relation till något eller någon, främst då våra barn och i sin tur deras barn i generation efter generation.

Så var det tydligen för idéhistorikern Sven-Eric Liedman när han skulle få sitt första barnbarnsbarn, ett ord med en uråldrig, nästan gammaltestamentlig, klang. Då föddes ett starkt behov hos honom att sammanfatta och förklara sitt eget liv, och så idéhistoriker han är vill han gärna göra det mot bakgrund av vad som formar och avgör livet i stort.

Det blev en bok som är en liten lärd essä, med många infallsvinklar och utvikningar som hör genren till, även om jag kan tycka att det bitvis blir lite väl hoppigt, utan att det framstår som riktigt motiverat för läsaren.

Liedman varvar egna funderingar med porträtt av både kända och okända historiska personer, vars liv utmärks just av stora och avgörande val.

Att välja något (eller någon) betyder samtidigt att avstå något annat (eller någon annan). Hur vet vi om valet var det rätta? Det gör vi inte, i det ligger på samma gång livets tragik och tjusning. Ett val kan betyda lycka men också olycka. Våra val är inte fria, de begränsas i mycket högre grad än vad vi oftast är medvetna om av arv och miljö, uppfostran, samhällets normer och konventioner, och, skyndar sig Liedman att tillägga, klass.

Här är marxisten Liedman i sitt esse. I ett klassamhälle hör pengar och frihet nära ihop. Vi har ingen frihet att välja våra val, valen är påtvingade och godtyckliga, och uttrycks ofta i termer av ekonomiska kalkyler. Vår numera så omhuldade valfrihet är inte mycket till vare sig val eller frihet.

Framför allt hänger frihet och ansvar nära samman.

Liedman är också en sann dialektiker med säker blick för den motsägelsefullhet och mångfald som är själva livet. ”I livet finns allt. Allt”. Så förenas den lilla och den stora världen, med livets alla oväntade vändningar, till en starkt bejakande tro på ett liv före döden.

En liten bok om stora frågor.

100 år för De nio

Ett fint samfund firade 100-årsjubileum nyligen:

Samfundet De nio fyller 100 år. Det tillhör inte de mest kända kulturinstitutionerna, trots att dess ledamöter tillhör, och har alltid gjort, den yppersta kultureliten i Sverige, med namn som väl kan matcha Svenska Akademien.  Man delar årligen ut prispengar som uppgår till nästan en miljon, och ger ut en litterär publikation av högsta kvalitet.

Samfundet bildades den 14 februari 1913 i Stockholm på grundval av ett testamente av Lotten von Kræmer. Hon var författare och filantrop, skrev både poesi och prosa, men hennes litterära kvarlåtenskap har numera fallit i glömska. Däremot lever hennes namn kvar som donator. De tillgångar som hon lämnade till Samfundet i sitt testamente uppgår i dagens läge till över 100 miljoner kronor.

Samfundets främsta syfte är att dela ut litterära priser, men då Lotten von Kræmer också var starkt engagerad i frågan om kvinnlig rösträtt, ska samfundet också främja fred och jämlikhet. Det återspeglas i samfundets sammansättning. Ledamöterna väljs på livstid, men till skillnad från Akademien har man möjlighet att hoppa av. Antalet ledamöter är som namnet antyder nio, fyra män och fyra kvinnor, och en ordförande, som varannan gång är man, varannan kvinna.

Till de första ledamöterna utsåg von Kræmer bland annat prins Eugen, Selma Lagerlöf och Ellen Key, prinsen tackade dock nej. Genom åren har litterära storheter som Astrid Lindgren, Birgitta Trotzig, Elin Wägner, Hjalmar Gullberg, Karin Boye, Karl Vennberg, Sara Lidman och Marika Stiernstedt (olyckligt gift med Lubbe Nordström) varit ledamöter. Det är svårt att inte bli djupt imponerad.

Idag leds samfundet av litteraturprofessorn Inge Jonsson, och bland ledamöterna märks namn som Agneta Pleijel, Kerstin Ekman och Niklas Rådström.

Samfundets stora pris för 2012 tilldelades författaren Arne Johnsson. Bland tidigare pristagare finns litterära celebriteter som Kristina Lugn, Elsie Johansson, Torgny Lindgren, Erik Beckman, P O Engquist och P C Jersild

.

Sedan 2003 ger Samfundet De nio varje år en litterär kalender – en sådan är alltså inte en almanacka, utan en samling texter som ges ut regelbundet. Varje nummer innehåller ett temablock om någon av de tidigare ledamöterna, och dessutom en längre intervju med den senaste mottagaren av De nios stora pris.

Kalendern har ett grundmurat gott rykte i litterära kretsar.

Veckan från hyllan 2013-10

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något av vikt alls. Gamla fina Sverige, det känns tryggt.

Fast lite har hänt ändå. Och inte var det särskilt fint, inte heller tryggt. Möjligen gammalt.

Ovanligt få sitter inne i fängelse. Det kan möjligen bero på att snuten ägnar sina resurser åt att jaga folk med suspekt utseende.

Enligt obekräftade uppgifter visade förra statsrådet Nyamko Sabuni i samband med en kontroll stolt upp sitt svenska pass, och citerade gillade kamrat Stalins visdomsord: den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.

Och ingen förstår Rasistdemokraternas nya framgångar i den senaste opinionsundersökningen.

En annan sak som hände var att det visade sig finnas kött i köttet. Till och med i IKEA:s köttbullar, och det har ingen kunnat tro att den gamle skattesmitaren skulle bjuda till så generöst. Han kanske har fått ett förmånligt kontrakt med fängelsesystemet i någon ny diktatur, det brukar löna sig.

Och så har Allianspartierna grillat korv. Denna remarkabla händelse har medfört ett enormt mediauppbåd. Rapporteringen har emellertid varit orättvist negativ. Innehållslöst? Ingalunda! Syftet med grillmötet var att skapa ”glöd” i Alliansen, och vem kan grilla utan glöd? Det är som att ro utan åror.

Så det är ingen tvekan om att även om Alliansens partiledare är helt odugliga på att grilla korv, blev mötet inte desto mindre en lysande framgång. Bäva månde Löfvén!

Och enligt obekräftade uppgifter ska ett nytt skatteavdraget för korvgrillning lanseras snart. Det är fortfarande oklart om det ska döpas till KRUT eller eventuellt GUT. Förslagen ska ut på remiss, och enligt obekräftade uppgifter ska varken Försvaret eller gotlänningarna tillfrågas.

Enligt andra obekräftade uppgifter planerar Annie Lööf i händelse av att C åker ut ur riksdagen att öppna en äktenskapsrådgivningsbyrå.

Det har också varit val i Italien. Det blev lite som i den gamla monologen med Lars Ekborg om skönhetstävlingen i byn: ingen vann. Det blev jämt mellan center-vänster, center-höger och center-komedi.

De som var bara center gick det inte så bra för, och det är inte att undra på, vem vill rösta på en opolitisk politiker.

Nej, hellre en clown, även om han vänsterclownen inte såg så kul ut. De två andra var desto skojigare, särskilt han den skönhetsopererade krokodilen. Han är den ultimata beviset på att vi intet lära av historien. Om nu någon trodde något annat.

Att förstå sig på Italien, och framför allt italiensk politik, är inte lätt. Inte ens vår chefredaktör klarar det. En som kan mycket om Italien är Margareta Zetterström, som för några år sedan skrev en fin liten bok i ämnet.

Arma älskade Italien

Margareta Zetterström

Tintomara, 2007

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda.

Inte utan egen förskyllan

Några reflektioner kring det olyckliga och tämligen korkade beslutet att lägga ner Mittuniversitetet i Härnösand:

När man för ett tag sedan kunde läsa om hotande nedskärningar av Mittuniversitetet i Härnösand skyndade sig ett antal lokala potentater att dra ut till försvar. Nedskärningar i Härnösand var inte motiverade därför att hyrorna där minsann är lägre.

Jag trodde inte mina ögon. Det handlade alltså inte om framstående forskning, hög kvalitet på undervisningen, framgångsrika studieresultat, nöjda och engagerade studenter, utan... lägre hyror?!

Det kunde inte annat än sluta illa, och gjorde det också, med besked. Ett lärosäte kan aldrig motiveras med nivån på hyressättningen.

Även om de andra argumenten dök också upp så småningom, men då var det så dags.

Det är på tiden att ägna sig åt lite självkritik. Var det verkligen en så briljant idé att ha 90 procent av studenterna på distans? Visst är det föredömligt att ligga i framkant när det gäller ny teknik, men 90 procent?!

Så vitt jag vet kommer de flesta lärarna inte från Härnösand, utan pendlar, framför allt från Sundsvall.

Att då kallade det ”campus” är en semantisk överexploatering av det mest oförskämda slag.

Dessutom har så vitt jag minns flera av utbildningarna vid upprepade tillfällen utsatts för kritik för undermålig kvalitet.

Härnösand har under en längre tid marknadsfört sig som ”Handelsplats Härnösand”. Alltså inte som ”Lärdomsstad”, inte som ”Norrlands Aten”, inte heller som ”Staden med universitetet mitt i”, eller någon annan käck slogan som någon svindyr varumärkeskonsult har kläckt.

Det är dags att välja väg, och vara konsekvent. Den som sår köpcentra, skördar inga universitet.

De fattiga och de rika

Min mormor hade nio syskon. Familjen var extremt fattig, med alla mått mätt. De bodde eländigt, gick ofta hungriga, kläderna var gamla och lappade, det finns inte ens skor till alla. Mormor lärde sig aldrig att cykla och simma. Skolgången var kortvarig, efter bara några år var det dags att börja bidra till försörjningen.

Platsen är en liten håla i västra Ukraina, tiden tidigt 1900-tal.

Jag vet egentligen inte så mycket om det här, hon talade ogärna om sin fattiga uppväxt, hon skämdes för den, och förstod aldrig att vi var stolta över henne.

Deras far var ingen trevlig person, han söp och rökte, och var inte särskilt flitig av sig. Dessutom var han religiös fanatiker, och kunde tvinga sin fru att kasta maten om hon av någon anledning inte hade följt alla religiösa ritualföreskrifter.

Mormor hatade religion, i synnerhet den judiska, den var för henne detsamma som misär, underutveckling, vidskepelse och ignorans. När jag läser Leif Zerns hyllningar av judendomens humanism i ”Kaddish på motorcykel” kan jag knappt tro att det handlar om samma religion.

Mormor var en sällsynt flitig och företagsam person. Arbetade alltid hårt, hittade jämt på nya sätt att försörja sig på, ständigt intresserad av att lära nytt. Det höll misären borta, men fattig förblev hon.

Hon rökte mycket, och så vitt jag vet spottade hon inte heller i glaset. 1934 fick hon ett oäkta barn – det var min mamma – och det gjorde inte livet lättare, för att uttrycka det milt.

Arbete var för henne en tung börda, en plikt att uthärda, nästan som ett straff av gammaltestamentliga dimensioner. Att arbete kunde vara en väg till självförverkligande var bortom hennes horisont, det var en tanke som hon skulle betrakta som ett dåligt skämt.

Jag minns en gång i tidiga tonåren när jag skulle hjälpa till att städa hemma, förmodligen tvingades jag till det. Innan jag högg tag i moppen ville jag sätta på radion. Mormor fick nästan ett utbrott, lyssna på musik när man jobbar? Som om arbete var något roligt!

Vår familj har drabbats hårt av Historien åtskilliga gånger. Men någonstans någon gång vände det plötsligt och oväntat till det bättre.

Jag har växt upp i välstånd. Idag lever jag ett bra liv, bor i hus, kör en ny bil, åker på semester minst en gång per år, behöver aldrig vända på slantarna.

Jag är inte en särskilt flitig person, inte heller så värst företagsam. Visst, jag arbetar på, har alltid gjort, saknar inte heller självdisciplin, jag trivs bra med det jag gör. Men jag kan häpna över min egen förmåga att slösa bort tid och göra absolut ingenting.

Jag gillar att ta mig ett glas, och har varit storrökare.

Jag har en syster. Är far till två döttrar, morfar till en pojke och en flicka.

Vad är det som gör att olika falla ödets lott?

Läser i Sven-Eric Liedmans bok ”Livstid” att människor som bor vid ena ändhållplatsen av 9:ans spårvagn i Göteborg, i Angered, lever i genomsnitt tio år kortare än människor vid slutstationen vid andra änden i Kungssten.