Inte utan egen förskyllan

Några reflektioner kring det olyckliga och tämligen korkade beslutet att lägga ner Mittuniversitetet i Härnösand:

När man för ett tag sedan kunde läsa om hotande nedskärningar av Mittuniversitetet i Härnösand skyndade sig ett antal lokala potentater att dra ut till försvar. Nedskärningar i Härnösand var inte motiverade därför att hyrorna där minsann är lägre.

Jag trodde inte mina ögon. Det handlade alltså inte om framstående forskning, hög kvalitet på undervisningen, framgångsrika studieresultat, nöjda och engagerade studenter, utan... lägre hyror?!

Det kunde inte annat än sluta illa, och gjorde det också, med besked. Ett lärosäte kan aldrig motiveras med nivån på hyressättningen.

Även om de andra argumenten dök också upp så småningom, men då var det så dags.

Det är på tiden att ägna sig åt lite självkritik. Var det verkligen en så briljant idé att ha 90 procent av studenterna på distans? Visst är det föredömligt att ligga i framkant när det gäller ny teknik, men 90 procent?!

Så vitt jag vet kommer de flesta lärarna inte från Härnösand, utan pendlar, framför allt från Sundsvall.

Att då kallade det ”campus” är en semantisk överexploatering av det mest oförskämda slag.

Dessutom har så vitt jag minns flera av utbildningarna vid upprepade tillfällen utsatts för kritik för undermålig kvalitet.

Härnösand har under en längre tid marknadsfört sig som ”Handelsplats Härnösand”. Alltså inte som ”Lärdomsstad”, inte som ”Norrlands Aten”, inte heller som ”Staden med universitetet mitt i”, eller någon annan käck slogan som någon svindyr varumärkeskonsult har kläckt.

Det är dags att välja väg, och vara konsekvent. Den som sår köpcentra, skördar inga universitet.

Ambassadör talade om lustläsning

Lärarna i moderna språk (LMS) hade under helgen sina årliga språkdagar i Härnösand. LMS är en förening, som har funnits i drygt 70 år, och som på olika sätt främjar de främmande språkens ställning i skolan. Flera hundra lärare och andra människor som på något sätt har med undervisning att göra, fanns på plats på Mittuniversitetet under lördag och söndag för att diskutera alla möjliga aspekter av språkundervisning.


Ett självklart inslag var en programpunkt kring barnens och ungdomarnas läsvanor. Det finns åtskilligt att diskutera i ämnet, inte minst mot bakgrund av att läsning bland unga minskar, och i synnerhet gäller det pojkar.

Det är på sin plats att påpeka, vilket också gjordes, att det inte är kvantiteten läsning som är på tillbakagång. Unga människor läser lika mycket som förr, sms, bloggar, sociala medier och dylikt. Det som däremot minskar, och drastiskt därtill, är läsningen av längre, sammanhållen text. Annorlunda uttryckt – mer Internet, mindre skönlitteratur.

Det betonades att ingen är negativ till ny teknik och nya medier. Snarare handlar det om en ny situation att hantera. Läsning, definierad som läsning av längre, sammanhållna texter, är oerhört viktig. Den är central för förmågan till kunskapsinhämtning, den ger analysverktyg, ett rikare språk, och därmed förmåga att uttrycka sig och hävda sina demokratiska intressen, dessutom är den oersättlig som ett sätt att skapa empati och nyfikenhet, och vidga vyerna.

Problemen är på inget sätt begränsade till Sverige, och programpunkten inleddes av Benita Funke, kulturråd i Schweiz, och Francoise Sule från Stockholms universitet. De redogjorde för de olika läsfrämjande åtgärderna i så vitt skilda länder som Kanada, Schweiz och Frankrike, och gjorde en jämförelse med svenska förhållanden.

I Sverige finns sedan i höstas en läsambassadör. Han heter Johan Unenge, han är författare, serietecknare och illustratör, och hans uppdrag är att främja läslust och sprida medvetenhet om hur viktigt det är med litteratur för unga.

Unenge började sin ”diplomatiska” bana med att föga diplomatiskt skälla ut svenska föräldrar för att de satsar alldeles för mycket på sina barns idrottsaktiviteter, men mycket lite på läsning och andra kulturverksamheter. Det var en tråd som han också tog upp i sitt framträdande i Härnösand. Men samtidigt sa Johan Unenge att även om föräldrar är mycket viktiga i sammanhanget, tror han ändå att läsfrämjande insatser bör främst sättas in i skolan, av den enkla anledningen att den är mycket lättare att nå, jämfört med hemmiljön.

Här finns mycket att göra, Unenge berättade mycket underhållande om vilka fiaskon som författarbesök på skolor brukar vara, med en frånvarande rektor, oförberedda lärare, och en skolbibliotekarie som ingen bryr sig om.

- Skönlitteratur stjäl inte tid från undervisning, den är undervisning!

All läsning är bra, ansåg Johan Unenge, och vad barn behöver är inte pekpinnar vad som är rätt eller fel bok, utan hjälp att hitta till läslusten, som faktiskt finns latent hos de flesta.

- Det är lustläsning snarare än läxläsning som förbereder eleverna inför framtiden, avslutade Johan Unenge.