Bollstaelever mot nedläggning

Elevkåren på Ytterlännesskolan kallade till protestmöte på söndag mot hotet om skolnedläggningen. Flera hundra personer mötte upp på torget i Bollstabruk. Här fanns elever, lärare, föräldrar, Bollstabor och folk från hela Kramfors. Korta apelltal hölls, och alla uppmanandes att skriva på protestlistor.

Ropen skallade ”Låt skolan vara kvar!”

Ordföranden i elevrådet, Rasmus Hansen sa till tidningen:

- Vi vill visa att vi vill ha vår skola kvar. Vi protesterar också mot att vi har inte ens blivit tillfrågade

Veckan från hyllan 32

Det är kris och full kalabalik i Kristdemokraterna. Opinionssiffrorna rasar ner i källaren, och både riksdagsstolarna och ministertaburetterna kallnar under KD-ledamöterna. Partiledaren Göran Hägglund utmanas öppet, och snart kan man inte längre hålla reda på hela listan över hågade partiledarkandidater.

Oroliga KD-aktivister vill satsa på förnyelse av partiet, och lanserar Mats Odell som ny partiledare. Det är ungefär som om Centern förnyade sig med hjälp av Fälldin.
Eller Vänsterpartiet körde fram CH Hermansson.

Tänkte skriva ”eller om sossarna skulle förnya sig med Ingvar Carlsson”, men läste sedan att Juholt tycker att nämnde Carlsson borde ha en tung ministerpost! Tack och lov lanseras det inte som ”förnyelse”.

Vem som helst tycks kunna bli partiledare för KD, det verkar inte finnas några som helst krav utom ett – att man inte heter Göran Hägglund.

Det märkliga är att det inte är alls länge sedan som Hägglund enigt valdes om. Vad har hänt sedan dess? Har han våldtagit en minderårig? Langat knark? Vad är det hans belackare vet nu som de inte visste nyligen? För det kan väl inte vara så enkelt att det är fel på partiets politik?

Ett spännande namn dök upp i diskussionerna när Marcus Birro anmälde sin egen kandidatur. Till skillnad från Mats Odell skulle Marcus Birro onekligen innebära förnyelse. Kanske något för de andra partierna att ta efter? Kolla med Robert Gustafsson vilket parti han kan tänkas vara tillgänglig för.

Nu är det så med Marcus Birro att han påminner mest om den gamle tecknade västernhjälten Lucky Luke, ni vet han som drog snabbare än sin egen skugga. Birro han talar snabbare än han tänker. Några timmar efter tillkännagivandet av sin kandidatur kom han på att han redan var ledare, men för ett tv-program. Och att det då kanske inte var så lämpligt att vara öppet engagerad i partipolitiken.

Marcus Birro drog tillbaka sitt erbjudande, men det var för sent, tv-ledningen gav honom sparken i alla fall. Så han kanske kandiderar igen?

Nej, det är ingen ordning och reda. Dags att damma av min gamla favorit från P C Jersilds ”Djurdoktorn”. Det är en utopi, eller dystopi, inte vet jag. I alla fall, de allmänna valen är avskaffade, det fungerar inte att människor helt ansvarslöst tycker en sak, säger en annan, och röster på ett tredje vis.

Istället gör man med vissa tidsintervaller ett statistiskt representativt urval av landets befolkning, och de utvalda får svara på en lång rad frågor om politik, ekonomi, och liknande. Utifrån deras svar inordnas de i ett partimönster på en höger-vänsterskala. Rättvist och framför allt representativt!

Det här geniala förfaringssättet skulle medföra vissa problem, som att människor vill rösta som de själva vill, men sådana irrationaliteter kan man inte at hänsyn till.

Dessutom skulle det ha till konsekvens att Centerpartiets nyvalda ordförande Annie Lööf skulle rösta på ett annat parti än sitt eget. Vilket får ni gissa själva. En ledtråd – det är inte Vänsterpartiet.

Kulturtorget vecka 40

Vad tycker ni om Nobelpristagaren i litteratur?

Tomas Tranströmer är utan tvekan är stor poet av världsklass. Valet är inte direkt någon överraskning, han har varit tippad i många år. Man kan inte annat än älska en poet som har arbetat på Arbetsförmedlingen! Även om jag har lite svårt det mystiska inslaget i hans poesi. Däremot gillar jag hans förmåga att överraska i det mest vardagliga. I år utkom han "Dikter och prosa 1954-2004" (Bonniers), det är bara att hugga i.
Att det blev en poet var förutsägbart.
Samtidigt innebär valet att Sverige har nu inte mindre än sju pristagare i litteratur. Det är fler än till exempel Ryssland/Sovjet, eller våra nordiska grannar tillsammans! Svenska Akademien som ska vara ett fönster mot litteraturvärlden lider uppenbarligen av inskränkt chauvinism.
Och en vit man till...

Tyskarnas come back – i bokvärlden

Temat för årets Bokmässa i Göteborg var Tre länder – ett språk, och handlade om den tyskspråkiga litteraturen i Tyskland, Österrike och Schweiz. Många skribenter menade i långa artiklar i samband med mässan att det var hög tid att ompröva vår fördomsfulla syn på Tyskland och den tyska kulturen. En gång i tiden var Sverige, och inte minst dess kultur, starkt tyskdominerad, och man menar att detta inflytande sköts i sank av nazismens brott, som kom att förknippas med, eller rent av identifieras med, ”det typiskt tyska”.
Att andra världskrigets fasansfulla brott kom att påverka synen på Tyskland och dess kultur är obestridligt, men jag tror att det knappast räcker som förklaring till den tyska kulturens minskade betydelse. Perioden efter andra världskriget karaktäriseras av USA:s starka dominans av stora delar av världen. Med den politiska och militära närvaron följde också en målmedveten och energisk kulturindustri, som såg till att i populär form sprida ”amerikanska värden”. Få länder i världen har kunnat stå emot denna kulturimperialism, och särskilt märkbart dominant blev den i mindre länder som Sverige, där det dessutom fanns en stark beundran för USA.

Den amerikanska kulturens minskade inflytande just nu är ingen tillfällighet, och markerar USA:s försvagade roll och den tilltagande förvirringen i den kapitalistiska världen. Uppsvinget för tysk kultur kan säkert ses i det sammanhanget, och realistiskt sett kommer vi att fortsätta leva i en multipolär värld ett tag till. Och det är naturligtvis ingenting att beklaga.
Greppet att ha ett språk i olika länder som tema är uppfriskande och fruktbart. Det gör det möjligt att jämföra likheter och skillnader, och därmed få en form av prismatisk belysning av hel rad av spännande samhällsfenomen. Synd bara att begränsa det till de tre länderna, det skapas litteratur på tyska också på andra håll. Symptomatiskt nog invigdes mässan av Herta Müller, som ju kommer från den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. Hennes debutbok Flackland (W & W, övers: Susanne Widén) har för övrigt nyligen kommit ut i en ocensurerad utgåva.
Litteraturen i Tyskland har länge ägnat sig åt att bearbeta traumat efter nazismen, och skuldfrågan och förhållande till historien har varit centrala teman. Två av efterkrigsgenerationens tyngsta namn har i år kommit ut på svenska. Mest känd är förmodligen den snart 84-årige Nobelpristagaren Günter Grass som fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska När man skalar lök. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya, Lådan (Bonniers, övers: Lars W. Freij) avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.
Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av Blecktrumman. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Den andre är Siegfried Lenz vars mest uppmärksammade romaner är mästerverket Tysktimmen, och de episka berättelserna Förhistorien och Klangprovet, verk som tar upp problematiken kring identitet, den tyska historien, nazismen och tyskarnas kollektiva skuld.
Lenz har hunnit bli 85 år, och det är 60 år sedan han debuterade. När nu det lilla förlaget Thorén & Lindskog, som specialiserar sig på tysk litteratur, ger ut Lenz senaste roman, Vilken teater! (Övers: Jörn Lindskog), ser den ut att skilja sig från hans tidigare författarskap. Det är en kortroman på hundra sidor, och handlingen utspelar sig i nutid.
Stilen är som vanligt hos Lenz mycket precis, saklig, lite långsam och eftertänksam. Innehållet blir mycket komprimerat, Lenz får med en hejdlös drift med provinsialism och lokal inskränkthet, moraliska frågor om skuld, tjuvsamhällets offentliga karaktär, konstens villkor och solidaritetens lov.
Naturligt nog sysselsätter sig den yngre tyska generationen med andra frågor. Det kan vara civilisationskritik som hos Julie Zeh, som nu senaste tar upp vår besatthet med hälsa i Corpus Delicti, och Daniel Kehlmann som låter en mobiltelefon ha huvudrollen i Berömmelse, en roman som behandlar den moderna människans förhållande till tekniken.
Ett annat spår är vilsenheten i välfärdssamhället. Ett intressant exempel är Silke Scheuermanns novellsamling Rika flickor (Weyler, övers: Lena Hammargren), som i sju noveller beskriver det alienationen och konflikten mellan ideal och verklighet i det liberala samhället.

Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.
Peter Stamms Sju år (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.
Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.

Om det i Tyskland trots allt funnits en strävan efter en uppgörelse med det förflutna, har det varit raka motsatsen i Österrike. Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet.
Thomas Bernhard, Peter Handke och självklart Elfriede Jelinek är välbekanta för den svenska publiken. Det är tyvärr sämre ställt med översättningar
av författare ur den nya generationen. Men håll utkik efter namn som Anna Mitgutsch, Angelika Reitzer, Bettina Baláka och Doron Rabinovici.

Harry Oliver hyllar musikalen

Det är mycket sällsynt med uppsättningar av nyskrivna musikaler.

Att det nu var premiär i Kramfors för en tredje nyskriven musikal på drygt tio år måste därför vara något slags världsrekord.

MUSIKAL
Harry Oliver
Plats: Kramfors Folkets Park, i lördags kväll.
Manus, text och musik: HansOlov Furberg och Hans Garneij.
Regi och koreografi: Roine Söderlundh

Så mycket större och märkligare då samtliga dessa verk är skrivna av lokala musiklärare i en liten norrlandskommun.

Efter att i Där älv möter hav och En vacker dag ha gjort utflykter i klasskamp och historiens motsättningar är nu HansOlov Furberg och Hans Garneij med Harry Oliver tillbaka på fast traditionell musikalmark.

Den nya formen ger på många sätt en större frihet, och skapar framför allt utrymme för dans, vilket skulle ställa sig betydligt svårare i En vacker dag. I Harry Oliver däremot har dansen en central roll. Den West Side Story-inspirerade koreografin är bländande. Ensemblens dansare är otroligt skickliga, och de långa danssekvenserna är en fröjd för ögat.

Samtidigt visar denna frihet på genres begränsningar. Storyn är en klassisk förväxlingshistoria, och temat är lika klassiskt: kärlek och pengar. Egentligen handlar det inte om någonting alls, här berättas det ingen historia, utan handlingen är en lös ramberättelse som tjänar som förevändning för dans- och sång numren.

Jag uppfattar att syftet med föreställningen – förutom att roa förstås! – är att hylla musikalen som konstform. Här finns tydliga blinkningar åt egna produktioner, och jag kan i dans- och sångnumren skönja spår av en mängd olika musikaler: All That jazz, Chicago, Hair (light), Hello Dolly, Teaterbåten, och kanske ännu fler.

Ändå är musiken omisskännligt furbergskt-garneijsk. Det är samma grundton som i En vacker dag, men nu bredare, med jazzigare toner, och även latinorytmer.

Föreställningens scenografi är illustrativt uttrycksfull och fantastiskt smidig och funktionell. Kostymerna är moderiktigt och tidstroget träffsäkra. Tempot är genomgående högt, och skådespelarinsatserna enastående.

Hanna Norman har en bärande roll som hon sköter med skickligt skådespeleri, fantastisk sångröst, och även habil dansinsats. Jag förstår bara inte varför hon måste oavbrutet le som en inställsam politiker.

Hon sekunderas med den äran av Joacim Hedman, som övertygande förvandlas från en töntig Clark Kent till en veritabel Stålman. Nästan.

Birgit Carlstén är ett komiskt geni, och bjuder på divalater på ett storslaget sätt som inte hat sett på länge på denna scen.

Allas vår Lars T Johansson i full frihet når nya höjder av sin skådespelarförmåga, och jag har visserligen skrivit det förut, men det tål att upprepas – vilken pipa han har!

Sundsvall och Umeå må träta om vilken ort som är Norrlands huvudstad. Men det råder ingen tvekan om att Kramfors är Sveriges musikalhuvudstad. Och en dag kanske tåget också kommer fram.

Veckan från hyllan 31

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det.

Annars har Rasist-opportunisterna legat lågt, de uppförde sig väl i kyrkan, även om de protesterade lite lamt innan mot imamens närvaro. Däremot hade de inget problem med rabbinen.

William Petzäll som nu har hoppat av har problem med spånken. Och han gillar att åka taxi. Det är en mycket intressant bild som framträder av Rasist-opportunisterna, småkrökiga, småkriminella, småfuskande. Små. Och liksom lite som verklighetens folk.

Det kanske vore en idé att slå ihop Rasist-opportunisterna med de krisande kristdemokraterna. KD satsar ju på verklighetens folk, och rasist-opportunisterna hyllar kristna värden.

Två flugor på smällen, som Refaat El-Sayed brukade säga. Men han är ju muslim. Och det vet man hur de är.

Allt det här skulle vara riktigt roligt, om det inte var så tragiskt. Rasism är tragiskt. Och inte helt lätt att begripa. En djuplodande studie i ämnet är William Faulkners mästerverk ”Absalom, Absalom”: Den borde vara obligatorisk läsning i skolan.

ROMAN
Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs, 2007

”Absalom, Absalom” av William Faulkner är den andra boken i Brombergs förlags Nobelklassikerserie. Redaktör är Svenska Akademiens före detta ständige sekreterare Horace Engdahl.

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

I historiens ljus

Snart kommer den torsdag i oktober då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund kliver ut genom den världsbekanta dörren, och meddelar på ett flertal språk vem som i år har tilldelats litteraturvärldens mest prestigefyllda utmärkelse.
Nobelprisets prestige bygger på flera faktorer. Prissumman är stor – och det är mycket viktigt! Vidare den historiska kontinuiteten, priset har delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).

Sist men inte minst handlar det om val av pristagare, även om listan på listan på dem som inte har fått priset är lika lång och illuster som på dem som vederfarits äran. Vem som får priset beror på vilka som sitter i Svenska Akademin, och listan över pristagare är ett ständigt kretslopp mellan tradition och avantgardism, låt gå att det nyskapande och kontroversiella har haft svårt att få sin belöning. Valet av pristagare pendlar också mellan de kända och de okända, och Nobelpristes status finns kanske just i spänningsfältet mellan de lyckade valens auktoritet och den debatten som de mindre lyckade ändå förmår att väcka.

Litteraturen har sin egen darwinism, och det är först långt efteråt som vi vet vilka som var författare av rang och vilka som var tillfälliga dagsländor som bara flaxade förbi Parnassen som snabbast med färggranna vingar. Och är en glömd författare verkligen med nödvändighet en dålig författare?

Ser vi bakåt på vilka som har fått priset för 100 respektive 50 år sedan kompliceras frågan ytterligare.

1911 blev Maurice Maeterlinck pristagare, för övrigt den ende belgaren hittills som fått Nobelpriset. Ur motiveringen: ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.
Maeterlinck skrev poesi, prosa och dramatik, och blev mest uppmärksammad för det sistnämnda. Han var starkt påverkad av den franska symbolismen, och han var nära vän med Mallarmé. Hans dramer, som på sin tid ansågs nyskapande, inriktar sig på den inre verkligheten, den yttre är helt avskalad och så lite markerad som möjligt, mörka stämningar och en handling med tunga symboler kring frågor om död och livets mening.

Maeterlinck var säkerligen en habil författare, men man kan inte låta bli att fråga sig: varför inte Strindberg?

50 år senare tilldelas priset Ivo Andric, inte helt oväntat den ende jugoslaven hittills. Motiveringen löd: ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”. Mest känd är Andrics roman ”Bron över Drina”.
Själva bron finns ju där, den anses dessutom som den osmanska monumentalarkitekturens höjdpunkt och civil ingenjörskonst. Men den kan också ses symboliskt. Romanen är en färgsprakande väv som på ett mustigt och pulserande sätt beskriver folklivet i Bosnien under det ottomanska riket, och senare i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Den är ett förnämligt uttryck för den smältdegel av Bosniens alla nationaliteter, deras kulturer, likheter, skillnader, samvaro och konflikter, och som i våra dagar har förvandlats till en häxkittel av brodermord. ”Bron över Drina” är en nyckel för att förstå Bosnien av igår och av idag.

Ivo Andrics ställning i hans hemland (hemländer) är paradoxal och motsägelsefull. Alla, det vill säga bosnierna, kroaterna och serberna, gör anspråk på honom, han var trots allt en stor författare, född i Bosnien, som han skrev mest om, av kroatiska katolska föräldrar, bodde större delen av sitt liv i Serbien (alltså den serbiska delen av Jugoslavien), och skrev på den serbiska varianten av serbokroatiska.
Samtidigt tar alla häftigt och bestämt avstånd av hans starka övertygelse om och strävan efter sydslavisk – jugoslavisk! – enighet. Ivo Andric är utan tvekan en författare för vår tid.

Vem får priset i år? Adonis, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Thomas Tranströmer? Och vad kommer de att skriva om honom eller henne om 50 och 100 år?