Kulturtorget vecka 36

1. En kokboksförfattare plagierade från en kollega. Liza Marklund hitttade på i en "sann" bok. I veckan har en prisbelönad naturfotograf avslöjats med manipulerade bilder. Hur förklarar man sådana trovärdighetskatastrofer?

Att det fuskas och plagieras är ingenting nytt. Däremot kan jag tänka mig att det finns något postmodernistiskt som genom ifrågasättandet av själva sanningsbegreppet frestar alltfler att ta en genväg. Men som sagt, det kan lika gärna handla om gammaldags "hederligt" fusk.

2. Norske omdebatterade konstnär Odd Nerdrum fick häromdagen två års fängelse i Oslo tingsrätt för att ha sålt konst utan att deklarera för det. PR-kupp? Kan man verkligen låsa in konstnärer för skattebrott?

Lagen ska vara lika för alla. Sedan kan man fråga sig om människor ska låsas in över huvudtaget. Och vad man kan göra för att befria konstnärer - och andra kulturarbetare - från marknadens tyranni.

3. Kvinnliga dirigenter för symfoniorkestrar har inte varit så vanliga tidigare. Men unga koreanskan Shi-Yeon Sung - dirigerade i går kväll Nordiska kammarorkestern i Säbrå kyrka och på lördag i Nolaskolan - är ett stjärnskott. Är kraven extra hårda för en kvinnlig dirigent?

Min mormors stora dröm var att jag skulle bli en berömd dirigent. Nu blev det tack och lov inte så. I mitt fall är de lägsta kraven alldeles för höga. Varför kvinnor skulle vara mindre lämpade att iklädda en löjlig frack stå framför en orkester och vifta med en pinne förstår jag inte. Måste väl bero på vanlig diskriminering, och det tycker jag inte vi ska tolerera.

Splittrad skoldebatt i Skog

Skoldebattens vågor går fortsatt höga i Kramfors. Igår kväll var det dags för ett nytt möte på Höga kustenskolan i Skog. Också denna gång kom det en stor publik. Diskussionen kom allt mer att präglas av partipolitik, vilket inte mottogs positivt av alla.

Mötet inleddes av Björn-Erik Sundström, vice ordförande i arrangerande Skog företagarintresseförening. Han påpekade att frågan handlar inte enbart om skolan utan är viktig för hela samhället.

Därefter gjorde Doris Jonsson, lärare på Höga kustenskolan, en presentation. Den visade resultaten och en framtida prognos för skolorna i Höga Kustenområdet. Doris pekade på den forskning som visar att småskolor inte nödvändigtvis är sämre än stora, bland annat tack vare just den närhet och småskalighet som möjliggör en tryggare miljö och en mer individorienterad undervisning.
Hon betonade också hur viktigt det är med fungerande skolor för hela kommunens tillväxt och utveckling.
Doris Jonsson kritiserade det föreliggande tjänstemannaförslaget, framför allt för dess bristande beräkning av kostnader för nedläggning av skolor. Hon ifrågasatte också behovet av byggande av en ny skola på Skarpåker.
Flera av hennes synpunkter återkom sedan i flera inlägg under den avslutande frågestunden och debatten.

BKU-nämndens ordförande Gudrun Sjödin (S) var noga med att betona att inget politiskt beslut hade fattats ännu. Inte heller hennes parti, som ju tillsamman med V och MP har majoritet i kommunen, hade tagit ställning.
- Vi har fortsatta diskussioner, och de är både heta och spretiga, sa hon.

Emellertid ansåg hon att det var viktigt att processen inte avbröts, och hamnade i en ordväxling med Inga-Britt Andersson (C), som hänvisade till ett förslag från oppositionen, där man vill göra ett ”omtag”, och de två politikerna var inte överens om förslagets innebörd.

Ett parti som tydligen har kommit till skott är Miljöpartiet. Man vill dock inte lägga fram sitt förslag i samband med mötet i kväll.
- Vi har svårt med offentliga möten som kidnappas av politiker, sa Rolf Andersson (MP).

Trädgårdens dag på Nordvik

Elever från trädgårdsutbildningen för vuxna på Nordvikskolan anordnade Trädgårdens dag på lördag. Man hade försäljning av nyskördade grönsaker från skolans egen trädgård. Ett flertal inbjudna knallar sålde olika produkter, odlade i närområdet.
Ylva Åberg och Jan Lindqvist från Storsjö campingens visningsträdgård hade framför allt med sig perenner. Också Ewa Vikholm från Önskebrunnens plantskola i Älandsbro sålde perenner, dessutom busar och träd. Erik Sjöström från Sidensjö sålde honung, och var ganska nöjd med dagen.

Det var också Thord Eriksson, trädgårdslärare från Nordvik:
- Det har varit en bra tillströmning av folk hela dagen, sa han.

Det såldes också hantverk, saft och äppelmos. Grönsakssoppa och fika serverades både inne och ute.

Många passade på att ta en promenad i skolans trädgårdar och planteringar.

Haitis blodiga historia

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter kriget, ja kanske att de fortsätter än idag, trots Kamprads bedyranden om ”ungdomssynder”.

Inte nog med det. Nu har det också kommit fram att på 60-talet tillverkade IKEA sina möbler i östtyska fängelser, troligen med tvångsarbete av politiska fångar. På sätt och vis ett logiskt agerande av en gammal nasse. Så där har de alltid gjort. Det nya var att göra det i en kommunistdiktatur.

Inte hellre är det något nytt i världshistorien att förmögenheter och rikedom skapas genom slaveri och mäsklig misär. Det är snarare regel än undantag. Det finns en hel del skrivet om detta. Det senaste är Isabel Allendes breda fresk om Haiti.

ROMAN
Zarités frihet
Isabel Allende
Övers: Hanna Axén
Norstedts

Efter flera strikt självbiografiska utflykter är Isabel Allende tillbaka med en lång episk roman. Handlingen utspelar sig framför allt på Haiti, och i centrum står slavflickan Zarité, kallad Tété, som vi får följa under 40 händelserika år, med början 1770.

Den franska kolonin Saint Domingue, som Haiti då fortfarande heter, är en säregen värld, långt från Upplysningens ”förnuftets tidsålder”, där slaveriet är grunden och navet för all mänsklig – och omänsklig – verksamhet. Det är en ytterst grym värld, där framför allt kvinnorna far illa.

Här finns franska ädlingar som slår vakt om sitt goda namn och släktens välstånd, vita uppkomlingar, förmögna mulatter med sociala ambitioner, kokotter som strävar efter ett bättre liv, ja kort sagt, det är som Balzac hade flyttat ut till Karibiens övärld.

Samhället på Saint Domingue styrs av minutiösa rasistiska lagar, där minsta skiftning i hudfärgen är helt avgörande för ens sociala ställning. Tillgången på slavar är närmast obegränsad och till rena vrakpriser, vilket gör dem till förbrukningsvaror. Levnads- och arbetsvillkoren är fruktansvärda, men medaljens baksida är att de vita aldrig förmår att skapa en foglig slavklass. Motståndet och hatet ligger hela tiden o pyr, så mycket mer att de flesta av slavarna är födda fria män.

Franska revolutionen ger ett kraftigt eko också ute i kolonierna. Och även om det republikanska Frankrikes politik i kolonierna styrs mer av hyckleri och egenintresse än sina stolta paroller blir ett uppror på Saint Domingue till slut oundvikligt. Hämndens och förödelsens timme är äntligen slagen för de svarta slavarna.

Kolonisterna flyr hals över huvud, de flesta till La Nouvelle Orléans i Louisiana, som nyligen hade överlåtits av Spanien till Frankrike, och snart skulle sälja av Napoleon till USA.

Isabel Allende målar med en bred pensel, hon har skrivit en medryckande berättelse med stor empati. Man imponeras också av hennes omfattande kunskaper i ämnet, hon måste ha lagt ner ett enormt arbete på att studera lokala ritualer och sedvänjor.

Det som saknas är det tidigare så specifikt magiska anslaget i hennes böcker. Kvar är en ganska schablonmässig realism, med en förutsägbar handling, som ligger såpoperans förväxlingsdrama nära. Stilistiskt tangerar det alldeles för ofta pekoral.

Synd är också att Allende inte tar vara på chansen att teckna ett mer ingående porträtt av en av den tidens mest fascinerande personligheter, slavupprorets ledare Touissant l'Ouverture, den första fria svarta republikens fader, kallad ”den svarte Napoleon” (hörde en gång Miriam Makeba säga att det var Napoleon som var en svart Touissant l'Ouverture).

Så är det genom alla de närmare 500 sidorna, det mesta stannar på ytan. Kvar är en bladvändare med en förhoppning på en bättre och rättvis värld och en tro på att kärleken övervinner allt.

Kulturtorget vecka 35

1. 25-årsjubilerande Svanö Kulturförening vill få oss att skaka loss med afrikansk sabardans. Behöver vi dansa mer, och i så fall varför?

Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit – "Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig", tyckte den romerska antikens Cicero. Så skål på er, och ta en svängom.

2. Carl Larsson, Gösta Ekman, John Cummings, Slas... Förlagen öser ut biografier och svenskarna läser hungrigt. Men hur intressant kan ett enskilt livsöde egentligen vara?

Alla livsöden är intressanta. Det som är avgörande är författarens förmåga att gestalta och levandegöra sin berättelse. De flesta biografier kan vi vara utan.

3. Vilken kompositör får stå byst i din bokhylla – och varför?

Mycket kan man göra med en byst, att ställa upp den på en hylla verkar vara ovanligt korkat. Musik ska man lyssna på! Och "idoldyrkan förnedrar människan". Sagt av - tro det eller ej - Karl Marx.

Fortfarande ovisst om Ytterlännesskolans framtid

Möten om hotande skolnedläggningar i Kramfors kommun avlöser varandra. Igår kväll hade turen kommit till Bollsta. Ett välbesökt möte på Folkets hus hade BKU-nämndens ordförande Gudrun Sjödin (S) som huvudgäst. Enligt henne har inga beslut fattats ännu, utan frågorna är fortfarande under diskussion.

Mötet inleddes av Roger A Åkerblom från Bollstabruk Intresseförening, som var arrangörer tillsammans med Bollstaskolans- och Ytterlännesskolans föräldraföreningar. Han redogjorde för vad som hittills hade hänt i fråga om Ytterlännesskolans framtid. Han klargjorde också syftet med mötet:
- Vi vill övertyga Gudrun om att ”göra om och göra rätt”. Lägg ett nytt förslag och behåll Ytterlännesskolan i kommunens regi, sa Roger och belönades med kvällens första applåd.

Därefter intog Gudrun Sjödin golvet. Hon betonade inledningsvis att det förslag som diskuteras är enbart ett tjänstemannaförslag, inga beslut har fattats, och inom (S)-gruppen har man ännu inte tagit ställning.

Hon uttryckte också sin glädje över det stora engagemang som befolkningen har ägnat skolfrågan, och tyckte at det skulle vara mycket bättre och lättare för politiker att fatta beslut om det fanns samma glöd jämt.

Bakgrunden till förslaget är elevminskning. Gudrun Sjödin hoppades at trenden kunde vändas med en ny babyboom. Hon pekade på Botniabanan, och satsningar på nya Konsum och en ny Galleria, som positiva tillväxtfaktorer för Kramfors.
Gudrun Sjödin svarade både på de förberedda frågorna från olika föreningar i Bollsta som ställdes av Roger A Åkerblom, och frågor från publiken. Inhopp av två politiker från oppositionen, Klyde Lindström (C) och Mikael Steger (M) höll på att förvandla mötet till en kommunfullmäktigedebatt i miniatyr.

Karin Skoglund från publiken uppmanade politikerna att samarbeta istället för att käbbla. Hon efterlyste också en aktiv politik från kommunens sida.
– Vi måste ha visioner och mål. Vi måste våga satsa, och inte bara reagera på uppkomna problem, sa Karin, och fick kvällens längsta applåd.

Kvällens avslutades med fika och fortsatt livlig diskussion.

En minnesvärd dag

Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan hade Sandöbron rasat.

För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande – vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.

Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrûck, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.

Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?

Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning – jag tror det var Dagens Nyheter – från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik – också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.

Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.

Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det – intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.