Fanan stolt...

I fanparaden under nationaldagsfirandet i Sollefteå deltog en förening till häst. Resultatet blev en oväntad installation, visserligen helt i linje med dagens tema, men ambivalent till sitt innehåll.

Släktforskare på ”Bruksresa”

Härnösands Släktforskare gjorde i lördags en rundresa genom bruksmiljön i Ådalen. Man besökte masugnarna i Bollstabruk, Sollefteå och Graninge.

- Det är en viktig kringforskning för oss att bli bekant med boende- och arbetsmiljöer för de människor som vi forskar om, säger föreningens ordförande Peter Sjölund.

Föreningen brukar göra minst en sådan resa per år. Nu var det ett 40-tal personer som åkte runt med buss och besökte de gamla bruksmiljöerna. Det var samtidigt en avslutning av föreningens vårverksamhet.

I Bollstabruk togs de emot av den välkända lokalprofilen Svea Larsson från föreningen Stenskolan och hennes man Jan. De guidade runt i både arbetarkvarterens kasernlängor och den anrika herrgården. Man passade på i det vackra vädret och tog en fika i den nyrenoverade paviljongen.

Visningen i Bollsta avslutades i masugnen vid Bollstaån och det visade sig att flera av de besökande hade anknytning till platsen. Järnhanteringen i Ådalen började på allvar på 1700-talet, och eftersom det inte fanns kompetens lokalt att tillgå, tog man dit två tyska stålsmeder. Den ene hette Mähler, den andre Angermund.

- Och jag är faktiskt stolt ättling till den sistnämnde, säger Peter Sjölund.

För Birgit Eldrot intar masugnen i Bollstabruk en särskild plats i hennes släkts historia. Hennes morfarsfar, som hette Per Östlund Nordin, arbetade här i många år tills han råkade ut för en tragisk olycka.

- 1896 ramlade han ner i ugnen och dog omedelbart, berättar Birgit Eldrot.

Bussresan fortsatte sedan mot Sollefteå och Graninge.

Nationaldag med framtidstro i Kramfors

Nationaldagen firades på torget i Kramfors med musik, dans och sång. Ett festtåg med fanvakt marscherade från idrottsplatsen. I det numera traditionella ballonguppsläppet steg hundratals gula och blåa ballonger mot den klarblåa himlen.

Dagen började med att nya svenska medborgare hälsade välkomna i kommunhuset. Det var personer från Finland, Tjetjenien, Georgien, Iran och Libanon som fick diplom och bjöds på kaffe och tårta.

Shervin Nooroazi Iranzad kommer ursprungligen från Iran och han har bott i Sverige i sju år. Han tycker det är roligt att bli uppmärksammad av sitt nya land just på nationaldagen.

- Hela min tid i Sverige har jag bott i Kramfors, så jag är en riktig Kramforsbo, säger Shervin stolt, och skrattar.

Årets festtal hölls av Andreas Rovio, elev på Ådalsskolan. Tanken var att låta ungdomen komma till tals på nationaldagen.

Andreas fokuserade i sitt tal på gemenskap och framtid. Han poängterade att det är viktigare att se till det som förenar istället för det som skiljer åt, och att just nationaldagen är ett utmärkt tillfälle att uttrycka det.

- Så att tillsammans kunna förenas, ett helt land, för att fira en gemensam sak är någonting jag tycker att vi borde ta tillvara på, sa Andreas Rovio.

Han uppehöll sig mycket vid den framtidstro som håller på att vakna till liv i Kramfors, med alla satsningar som ser dagens ljus i kommunen, viktigt inte minst för ungdomarna. Han avslutade med att till publikens jubel utropa:

- För Sverige, för folket och för Kramfors!

Dagens konferencier var Lars Ljungdahl.

Nationaldagen firades även i Nyland, Nora och Ullånger.

Nationaldag i mångfaldens tecken i Sollefteå

Solen sken över den stora publiken som hade samlats för att fira nationaldagen i Ådalsbyn i Sollefteå. Här bjöds det på bildspel om stadens historia, underhållning, nationalsång och en imponerande fanparad. Landshövding Bo Källstrand höll högtidstal.

Nationaldagsfirandet började med en speciell gudstjänst dagen till ära i Sollefteå kyrka. Klockringningen markerade att festligheterna startade i Ådalsbyn.

Bildspelet ”Sollefteå i tidens backspegel” både inledde och avslutade firandet. Dagens konferencier var Cecilia Jakobsson, som också bidrog med musikunderhållning. Dessutom uppträdde Kulturskolans elever med en dansuppvisning, och flera körer framförde mer eller mindre högstämda sånger.

En mäktig fanparad med deltagande från en mängd olika föreningar tågade in i Ådalsbyn. Blå-gula fanor vajade överallt runt om hela festplatsen. Den stora flaggan hissades, och ordet överlämnades till landshövdingen.

Han inledde med att på engelska hälsa gäster från den polska vänorten Rudniki välkomna. Också fortsättningen av talet gick i mångfaldens tecken då Bo Källstrand underströk betydelsen av ett positivt mottagande av invandrare.

Landshövdingen påpekade att den svenska nationaldagen, till skillnad från de flesta andra länder, inte firas till minne av någon dramatisk händelse. Nationaldagen är snarare ett tillfälle att glädjas åt den långvariga fred och trygghet som landet har haft förmånen att åtnjuta.

- Idag ska vi reflektera över det som förenar oss alla, och som är bra i vårt land, sa Bo Källstrand
.
Nationaldagen firades också i Junsele, Näsåker och Ramsele.

Veckan från hyllan 20

Sveriges statsskick skakas i sina grundvalar. Det som alla visste, i alla fall de som ville veta, har nu avslöjats. Vår monark är ingen städad familjefar, utan en festprisse som har svårt att behålla brallorna på. Envisa journalister vägrar att vända blad utan fortsätter att rota i den rojalistiska byken.

Hans majestät gör dock sin plikt - för Sverige i tiden! - och förnekar allting, I varje fall nästan.

Han tror inte att han har varit på porrklubb. Vad han minns har det inte heller varit några privata tillställningar.

Vad menas med sexklubb? Majestätet har minsann varit på Folies Bergere, naturligtvis för länge sedan. Hur definierar man lättklädda damer. På Oktoberfesten i München visar de både det ena och det andra...Och hur kan konungen veta vad folk har för bakgrund på alla dessa tillställningar som han tvingas att närvara vid? Vem som helst på vilken fest som helst kan ha åkt på fortkörning, eller hur?

Tack och lov har vi såå förstående partiledare uti detta land. Statsministern recenserar inte, med hänvisning till konstitutionen (står det verkligen så i författningen? Du skall inte recensera statschefen??!). Lars Ohly tror kungen på hans ord. Han kanske tänkte på Nordkorea. Där ifrågasätter man inte heller den regerande dynastin. Håkan Juholt bekymrade sig för hur den kungliga familjen mådde. Allt är frid och fröjd.

Åtminstone tills vidare. Någonting säger mig att det här ynkliga spektaklet är inte över än.

Genom historien har åtskilliga kungar varit sorgliga figurer. Däremot har det funnits många spännande drottningar, som i vanlig ordning har ofta hamnat i skymundan. En del av de3m har räddats till eftervärlden genom skönlitteraturen.

P O Enquists "Livläkarens besök" är ett bra exempel. Agneta Pleijels "Drottningens chirurg" ett annat.

ROMAN
Drottningens chirurg
Agneta Pleijel
Norstedts

Det finns en manlig och en kvinnlig värld och visst mötas de två. Agneta Pleijels senaste roman tar sin början med att Herman Schützer, sin tids främste kirurg, kallas till en svår förlossning, som slutar med att han genomför ett kejsarsnitt, en stor ovanlighet på 1700-talet. Barnet överlever, och får en viss roll i romanen, medan föderskan dör efter några dagar.

Tidens medicinska vetenskap präglas av stora motsättningar mellan teoretiskt inriktade medicinare och mer empiriska kirurger. Frågor som rör tro och vetande börjar ställas, människor blir medvetna om att deras strävan till kunskap har sina konsekvenser, man kastas ut i en värld utan Gud, helt övergiven och utlämnad åt sig själv.

Schützer anfäktad av ständiga tvivel, utarbetad och inbegripen i en fåfäng dispyt med en kollega, söker närhet men är emotionellt handikappad. Hans fru, tidigt bortgift mot sin vilja, håller sin ungdoms kärleks låga vid liv. Hon är olycklig i sitt äktenskap, och hon ser sin älskade gå under, men hon förmår att sprida ett budskap till de unga kvinnor som står henne nära. Den skrivna historien är männens historia, och Pleijel ger röst, kropp och liv åt kvinnor.

Romanen talar med många stämmor, och den tangerar flera teman, diskussionen om framstegstron, relationen mellan kvinnligt och manligt, existentiella frågor kring vad som konstituerar mänsklighet, en berättelse om invandrare, kungligt gunst och ekonomins primat. Kanske finns där än mer. Det är tecknad mot en bakgrund av forna tiders Stockholm som är allt annat än idylliskt.

Agneta Pleijels arkaiserade och rika språk måste vara bland det i särklass bästa som skrivs på svenska. Några recensenter har jämfört "Drottningens chirurg" med P. O. Enquists "Livläkarens besök". Märklig jämförelse, jag har svårt att se några djupare likheter. Och det finns inte heller någon anledning att ställa två stora författarskap mot varandra.

Ett steg framåt, ett tillbaka i intervjun

”Ett sorgligt spektakel, kränkande för kungahuset och en storm i en gödselstack.” Det är en uppfattning som journalisten och författaren Herman Lindqvist är ganska ensam om just nu. Flertalet kommentatorer, oavsett politisk färg, anser att kungens försök att dementera de komprometterande uppgifterna kommer i senaste laget och att monarkin har skadats. Ord står mot ord, och skulle det framkomma att kungen har ljugit blir det förmodligen omöjligt för honom att sitta kvar.
Längst i sin kritik går K-G Bergström, tidigare långvarig inrikespolitisk kommentator på SVT och numera på Expressen.
– Kungen framstod så osäker, så svävande och inte alls så övertygande som man måste framstå i den här situationen, sa Bergström i Gomorron Sverige.

Lyssnar man till och läser intervjun, som egentligen är två intervjuer, slås man av att här finns mycket litet av tidningsrubrikernas ”förnekande” och ”avfärdande”. Att svara ”Nä nä, det tror jag faktiskt inte” på frågan om han någonsin har varit på sex- och strippklubb är inte att förneka någonting. Inte heller att svara ”Nej, inte vad jag påminner mig” – på frågan om hans närvaro vid ”privata tillställningar”.
Direkt pinsamt blir det när kungen undrar vad som menas med ”sex- eller strippklubb”, han har – för länge sedan – varit på Folies Bergere i Paris. ”Lättklädda kvinnor”, det är en ”definitionssak”, och kungen börjar tala om Oktoberfesten i München. Och heller kan han veta något om bakgrunden hos människor på de – ack så många! – tillställningar som han besöker.
Så uttalar sig en maffiaboss försvarsadvokat, inte en statschef i ett demokratiskt land.

Kulturtorget vecka 22

1. Karl Olov Knausgård berättar allt om familj och vänner i sin romansvit Min kamp (2 kom i måndags), men hyllas också för sitt sätt att skriva. Var går gränsen, finns det en gräns för litteraturens frihet?

Naturligtvis finns det en gräns. Den går vid att författaren tråkar ihjäl sina läsare med egotrippat svammel utan slut. Knausgård passerar den gränsen med flera ljusår. Borde vara straffbart.


2. En kollega frågade mig vad jag skulle välja om jag var tvingad; litteratur, musik, film/teater. Vad väljer ni?

Jag är en intellektualiserande, känslohämmad och enkelspårig typ, och väljer därför utan något som helst tvång litteratur.


3. Lars T Johansson spelar Rickard Lejonhjärta i Kvartersteatern i Sundsvalls Robin Hood (som har premiär på lördag). Vem vill ni spela i Robin Hood, och varför?

Jag skulle vilja vara Kungen. Det verkar vara ett bra jobb. Man får gå på fester och ha mycket kul. Åtminstone så länge inte den näsvisa pressen lägger sig i. Så jag vill inte vara Rickard Lejonhjärta, utan hans brorsa, Johan utan media.