Kritikernas favoriter från året

Årets bästa böcker 2010

Gregor Flakierski

1. Sofi Oksanen, Utrensning (Bonniers)
2. Nathacha Appanah, Den siste brodern (Elisabeth Grate Bokförlag)
3. Jenny Wrangborg, Kallskänken (Kata förlag)
4. Joseph Roth, Judar på vandring (Atlantis)
5. Susanna Alakoski, Håpas du trifs bra i fengelset (Bonniers)
6. Chris Abani, Nattens sång (Celanders)
7. Therése Söderlind, Norrlands svårmod (W & W)
8. Björn Elmbrant, Stockholmskärlek (Atlas)
9. Fredrik Ekelund, Fadevår, tack för ljuset! (Bonniers)
10. Irka Cederberg, Född fördömd (Leopard)

”Utrensning” är en politisk kvinnoroman som ställer moraliska frågor på sin spets, och där nuet och det förflutna hänger ihop på ett inte alltid önskvärt sätt.

På ett finstämt och lyhört språk beskriver Appanah den brutala övergången från barndomens förvirrade tillvaro till vuxenlivets oskyddade värld. Något så ovanligt som en roman från Mauritius.

Wrangborg tillhör den grupp unga poeter som på ett högst medvetet sätt strävar efter att förnya arbetarlitteraturen. Dikterna har en oförfalskad direkthet och en frisk omedelbarhet med ett rakt tilltal.

”Judar på vandring” innehåller en skarp vidräkning med antisemitismen i både öster- och västerled. Roth bjuder på dråpliga skildringar av de fördomar som florerar, och det är inte utan att mycket av det går igen idag, även det för det mesta är riktat mot muslimer.

”Håpas du trifs bra i fengelset” är en bok som inte gör sig till, inte en enda rad är inställsam, den fjäskar aldrig för läsaren. Alakoskis språk är som en diamant som skär rakt genom fördumningens och förljugenhetens tjocka glas.

Glenn Miller i Kramfors

Kramfors Folkets park gästades på torsdag kväll av Glenn Miller Orchestra Scandinavia.

Det är ett storband som leds av Jan Slottenäs, som har fått licens av Glenn Miller Productions att använda namnet efter den berömde bandledaren.

Repertoaren består givetvis av Glenn Millers mycket rika urval av musik. Under kvällen spelades några kända pärlor som In the mood och Chattanooga Choo Choo, en del mindre kända låtar, och med tanke på den stundande högtiden också julsånger.

Jan Slottenäs koncept är att uppträda och spela så lika originalet som möjligt. Man har de rätta kläderna, scenuppträdandet är troget glennmillerskt, och det låter som det gjorde på den tiden det begav sig. Stundtals får man en känsla av att befinna sig i en Hollywoodproduktion, och att James Stewart ska hoppa fram och börja dirigera, innan han river av ett solo på sin trombon.

Också vokalisten Samuéla Burenstrand förmår låta som man inbillar sig att det lät på Glenns Millers tid.

Härligt storbandsswing med hög nostalgifaktor.

Stilsäkert, men lite för konventionellt

Aldrig stanna kvar
Pär Östling
Ordfront

Det är tvära kast mellan Pär Östlings romaner. Debuten ”Vi faller” utspelar sig i glesbygden i Hälsingland – Pär är uppvuxen i Timrå, och bor numera i Bollnäs – medan den nya romanens handling är förlagd till Stockolmsförorten Årsta, ett folkhemskt idealsamhälle från 40-talet i funkisstil. Det är urbant och coolt.

Så är också den trio som utgör bokens huvudpersoner. Det är tre lite udda existenser, adoptivbarnet Farzad, punkfarfar Korak, och Lilli, som är så sluten i sig själv att inte ens läsarna får en chans att lära känna henne närmare.

Gemensamt för dessa tre är deras oförmåga till nära relationer, de ”stannar aldrig kvar”. För dem är det visserligen tvåsamhet som gäller, men kortvarigt och många gånger om. I värsta fall behandlar man sina tillfälliga partner som ”Frimärken. Slicka, sätta på och skicka iväg.”

Här träffar Östling en mycket känslig nerv i det moderna samhället. Det finns inte längre något yttre tvång, ekonomiskt eller annat, som håller ihop äktenskap. I vårt narcissistiska konsumtionssamhälle där omedelbar behovstillfredsställelse gäller också för vuxna, och där samhällsindividen och medborgaren har förvandlats till konsument som fritt kan välja bland hyllorna av livets överflöd, borde fasta och långvariga relationer ha en liten chans att överleva. Egentligen är det högst förvånande att så många ändå finns och fungerar förvånansvärt väl.

Östlings hjältar tar till hela arsenalen av hjälpmedel som finns tillhands för den moderna människans alla tillkortakommanden. Metervis med självhjälpslitteratur, terapi, meditation, och en hemsida på Internet, med tillhörande chattfunktion så klart.

Så småningom löser sig allting till det bästa, även om det naturligtvis inte alls blir som alla har tänkt sig. Det viktigaste verktyget för att komma vidare är den starka vänskap som utvecklas mellan de närmast sörjande. Ett fungerande socialt sammanhang är långt viktigare än alla böcker om att förstå sig själv, terapigrupper eller österländska mirakelkurer.

Pär Östling skriver bra, med ett enkelt men levande språk. Han är kunnig och påläst. Dialogen pendlar mellan stilsäker och tillrättalagd och predikande. Alla personerna är varsamt tecknade, utan att väja för nyanser och komplikationer.

Mest är jag imponerad av hans miljöskildringar. Lika träffsäkert skriver han om vardagen i Årsta, som om ögonblicksbilder från Istanbul eller de tyska motorvägarna.
Romanen är alltför konventionellt upplagd för att lyfta riktigt. Det är lite för snusförnuftigt, och alldeles för förutsägbart. Men det är ett habilt tidsdokument, och det är inte så illa.

Nära-julen-upplevelser på Järnsta kulturcafé

Konstnärer går inte i ide bara för att det är vinter. På Järnsta kulturcafé i Nordingrå hölls på lördagen en adventsmarknad. Från början var den tänkt som en renodlad konstmässa, men eftersom det tillkom hantverk, film, muntligt berättande och dialektlitteratur fick tillställningen sin benämning efter det stundande andra advent.

Något gemensamt tema fanns inte för marknaden, förutom att det är nära jul, berättade konstnären Mikael Arvidsson, och kollegan Dag Wallin fyllde i:

- Temat är nära-julen-upplevelser.

Wallins mest iögonfallande bidrag var ett lysande kors, på toppen prytt med islams halvmåne.

Mikael Arvidsson ställde ut emaljbilder på med änglar som tema, inspirerade av den finländske konstnären Hugo Simbergs märkliga tavla med en fallen ängel som ser ut som en stackars förolyckad flicka som bärs på en primitiv bår. Senare under kvällen visade också Arvidssons film ”Ängeln”, som är delvis självbiografisk.

Owe Grandics, som egentligen är smyckeskonstnär, lockade med smått groteska självporträtt som skulle uttrycka olika humör, och det passar ju bra till jul.

Annars var det flera konstnärer som Carin Hedlund och Örjan Östlund som ställde ut landskapsmotiv, Karin Olsén-Öberg visade grafik, Viktoria Melinder textilkonst, och Anders Kronlid läderarbeten. För att nämna några.

Annikka Arvidsson hade byggt upp små modeller av lustgårdar. Jag undrade om det var förknippat med jul på något särskilt sätt.

- Nej, svarade Annikka, det är lust, bara lust. Det räcker så.

En stilla natt i Nora kyrka

Julen har alltmer blivit en stressens och köphysterins helg. Men det finns motkrafter. Sångerskan Sara Öhlén och pianisten Pelle Nordlander har satt ihop ett musikprogram med rubriken ”En stilla natt”.

Det är helt och hållet nyskrivet material, som paret har skrivit tillsammans.

- Det är visor, dikter och reflektioner som tar upp vardagsnära tankar om livsmod, berättar Sara.

- Några är julsånger, för kör och solist, resten är inte direkt julmusik, men vi tror att det passar till högtiden, säger Pelle.

Premiären för det nya programmet begicks söndagen i andra advent i Nora kyrka tillsammans med Norakören.

Stillsam pianomusik, förstärkt av symfoniska toner från datorn, skapar direkt en lämplig stämning som bildar en harmonisk enhet med Sara Öhléns ljusa och uttrycksfulla röst. Samsången med kören fungerar sällsynt bra. Innehållet handlar om stillhet, att fånga ögonblicket, också om öppenhet och gemenskap. Det berör.

- Det handlar om att ta vara på livet, att fundera över vad som är viktigt, inte minst nu inför julen. Det vill vi dela med oss av, säger Sara.

Jag skäms faktiskt en smula när jag måste skynda därifrån i förtid.

Traditionell skyltsöndag i Nyland och Ullånger

Andra advent var det dags för skyltsöndag i de mindre samhällena utanför centralorten. Både Nyland och Ullånger bjöd på traditionella aktiviteter och generösa öppettider i affärerna.

I Nyland var det inomhusmarknad inne på Folkan. På planen mitt emot Nylands Järn hade föreningarna försäljning, lotterier och olika tävlingar. Här fanns också ponnyridning för barnen. Helena Bruhn var konferencier. Sedan sjöng Lucia med sina tärnor, och elever från Hola Folkhögskolas sceniska förberedelseklass bjöd på underhållning.

Skyltsöndagen i Nyland avslutades med fyrverkeri och den traditionella julkonserten i Tingshuset.

I Ullånger bjöd Företagarföreningen på glögg, medan lokala föreningar hade försäljning längs med huvudgatan, som var dekorativt upplyst med brinnande ljus.
Efter tipstävling och julpyssel med ansiktsmålning för de minsta var det dags för barnkören att framföra julsånger. Sedan kom självaste jultomten och delade ut julklappar.

Många affärer bjöd på kaffe, bland annat Höga Kusten Konsthantverk, som relativt nyligen har flyttat till Ullånger från Nora.

- Det är roligt att göra något extra, sa Inger Källdén.

Veckan som kommer Vecka 49

Wikileaks fortsätter att läcka. Det är riktigt underhållande att läsa alla patetiska försök att bemöta de pinsamma avslöjandena. Antingen tar man till brösttoner och talar vitt och brett om vilken fara som publiceringen av dokumenten medför och alla liv som hotas - vilka? - eller så försöker man avfärda pinsamheterna med en axelryckning, amerikanska diplomater har missförstått, det är osannolikt, och egentligen är det inte alls uppseendeväckande på något sätt. Konsten att snacka sig ur den penibla situationen då man påträffas med brallorna nere antar allt fler nya kreativa former.

Den kommande veckan börjar med Finlands nationaldag på måndag. Efter giftermål med Ruotsi, och tvångsäktenskap med Venäjä kunde finländarna 1917 äntligen bli herrar i eget hus. Det började inte så bra, men tog sig så småningom. Efter så där 60-70 år. Det blir gärna så i länder med händelserik historia. Och finnarna själva hävdar att Finland är det enda landet i Norden som över huvudtaget har en historia. De andra har bara en räcka händelser.

En händelse som ser ut som en tanke är att Tjekan, alltså föregångaren till KGB, bildades dagen efter Finlands självständighet. Förr i tiden, det som var den gamla - goda eller onda, beror på vem man frågar - tiden firade man faktiskt Tjekandagen. Svenska SÄPO brukade dagen till ära utvisa ett antal sovjetiska diplomater, med hänvisning till att de var spioner. Vilket de säkert var. Det brukar diplomater vara. Se inledningsstycket.

På onsdag är det årsdagen av att påven Pius IX - som kan ståta med det längsta pontifikatet i historien, han var påve i 31 år - proklamerade dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse. Eftersom han dessutom förklarade ofelbarhetsdogmen, som innebär att påven är ofelbar, är det lika bra att ta detta beslut på största allvar. Det inneträffade 1854, vilket kan tyckas som inte så länge sedan. Vad de goda katolikerna dessförinnan ansåg att Maria och Josef hade för sig i sänghalmen vet jag inte. Men man fattar ju att Guds son och en vanlig hederlig påsättning går liksom inte så bra ihop.

På tal om inte så länge sedan. På torsdag är det 100 år sedan tiondet avskaffades.

På fredag är det Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Att döma av tillståndet i världen, då som nu, är det en bemärkelsedag som de flesta har missat.

På lördag är det årsdagen av Tysklands och Italiens krigsförklaring mot USA 1941. Även om det finns alltid någon form av logik i all galenskap, borde det vara ett av världshistoriens mest korkade beslut någonsin alla kategorier.

Veckan avslutas med att det är 140 år sedan - återigen på tal om nära i tiden - som Joseph H. Rainey blev den första svarta kongressledamoten i USA. Man skulle kunna säga att han banade väg för Obama. Sedan tog det bara drygt 130 år - och nu plötsligt blir det mycket - innan det var möjligt. Så visst går det sakta, men det går i alla fall åt rätt håll.